oss 100 kroner!
I juni förra året fanns här i nättidningen en artikel med rubriken Brasília-toppmøtet: Lula og Maduro gjenopptar regional integrasjon. Artikeln var skriven av journalisten Francisco Dominguez. På fotot under rubriken kan man se Venezuelas president Nicolás Maduro och Brasiliens president Lula da Silva vänligt le mot varandra. I artikeln står det «Brasils president Lula inviterte alle de 13 presidentene fra Sør-Amerika til et toppmøte den 30. mai med sikte på å utvikle en kollektiv og‘felles visjon og relansere avgjørende tiltak for bærekraftig utvikling, fred og velferd for våre folk.’» Det står också «Lula gjorde også et sterkt press for å utdype søramerikansk uavhengighet og suverenitet i monetære saker gjennom kompensasjonsmekanismer og opprettelsen av en felles referansevaluta for handel, for å redusere regionens avhengighet av valutaer som dollar.»
Den 8:e september detta år skrev Francisco Dominguez en artikel i Orinoco Tribune, en artikel som närmare synar valet i Venezuela. Venezuela Presidentvalet i Venezuela: USA och medbrottslingar till vänster griper tag i halmstrån. Efter en genomgång av hur USA med alla vasaller och agenter samt med alla brukliga medel försöker framställa valresultatet som en bluff, skriver Francisco D. «Till sistmen definitivt minst inkluderar denna näringskedja [av kritiker mot Maduros omval] vänsterintellektuella och akademiker som Alejandro Velasco, Gabriel Hetland och Mike Phips».
Det är inte särskilt anmärkningsvärt; så brukar det vara. Jag tror inte heller att Venezuelas kommunistpartis kritik mot Maduro är speciellt anmärkningsvärd. Overalt, spesielt i Vesten, er det slike partier, partier som virkelig vet hva «forræderi mot sosialistiske prinsipper» er, fordi de er de ‘sanne tolkene’. Mer anmärkningsvärt är det, när man kan läsa «Det som i hög grad har bidragit till att förvirra hela frågan, och kanske oavsiktligt ökat förtroendet för extremhögern, USA-imperialismen och de globala företagsmediernas falska propaganda om ett ’valfusk den 28 juli’, har varit Lulas och Petros tvetydiga och oberättigade åsikter, som utan några solida bevis verkade ha tagit för givet att det förekom fusk i valet.»
Lula da Silva är president i Brasilien sedan den 1 januari 2023, och Gustavo Petro är president i Colombia sedan 2022. När BRICS bildades 2009, var Lula da Silva president i Brasilien första gången. Han var också en av de ledare som deltog i det första officiella BRICS-mötet i Jekaterinburg, Ryssland. För BRICS-länderna är ett av fundamenten principen om icke-inblandning i andra länders interna politik. Colombia är inte medlem i BRICS men Gustavo Petro har ansökt om medlemskap för Colombias räkning. Francisco D. gör följande påpekande «Den 15 augusti svarade president Maduro med att säga, att den venezuelanska regeringen aldrig kommer att blanda sig i de två ländernas [Brasiliens och Colombias] inre angelägenheter.»
Det möte, som BRICS-länderna skall ha i Kazan i slutet av oktober, har många viktiga frågor att lösa. Men Ryssland, som i år är ordförandeland för BRICS+, har redan haft ett antal möten som tagit upp olika frågor; även sådana som är av vikt för BRICS-sammanslutningens vidare utveckling. Det senaste var i Vladivostok där till exempel Malaysias premiärminister intervjuades.
Bertil Carlman
Förberedelser för det USA-ledda kuppförsöket
Av Francisco Dominguez, Orinoco Tribune.
Francisco Dominguez, en tidligere flyktning fra Chile i Storbritannia, er leder for Centre for Brazilian and Latin American Studies ved Middlesex University, London, Storbritannia.
Venezuelas folk har besegrat en högteknologisk USA-ledd kupp. Landets valmyndighet kunde inte bara hålla det 31:a valet, utan kunde trots att de stod inför en kolossal attack mot landets datoriserade valsystem, tillkännage valresultatet den 28 juli, som visade att Venezuelas folk, genom att återvälja president Maduro för 2025-2031, gick segrande ur striden mot ännu en otäck USA-styrd ’regimskifteskampanj’.
Kupplanen involverade en massiv och ihållande, månadslång, världsomfattande mediekampanj som spydde ut ett ovanligt homogent budskap om att president Maduro skulle bli besegrad i valet, och citerade ’opinionsundersökningar’ som gav den USA-stödda högerextrema kandidaten Edmundo González (som ställdes upp av koalitionen Enhetsplattformen, PUD) 80 procent av rösterna. Den 20 juli publicerade FT [Financial Times] till exempel «Är spelet över för Venezuelas styrande parti efter 25 år?», där det står att «de flesta opinionsundersökningar tyder på att oppositionen skulle krossa Maduro med en marginal på 20 till 30 procentenheter». Mainstream-media citerade upprepade gånger Maria Corina Machado som ’hoppades’ att «Nicolas Maduro accepterar en förhandlingsprocess som möjliggör en ordnad och hållbar övergång», i syfte att övertyga läsarna om det obevekliga i González seger.
Den linje som intogs av de globala företagsmedierna (inklusive, bland många andra, The Guardian, El Pais, NYT, Washington Post, Le Monde, France 24, BBC, Corriere de la Sera, och så vidare ad nauseam) var i stort sett identisk när det gällde att förutsäga González seger. Visste de något som vi inte visste? Det finns bara ett maktcentrum i världen som har makt att kräva blind lydnad från världens företagsmedia och det är i Washington DC.
Under flera månader före valet utsattes Venezuela dessutom för en rad terrortattacker som riktade sig mot livsmedelslager, men främst mot landets elsystem, med den uppenbara avsikten att skada det så pass mycket att även det datoriserade valsystemet slogs ut. Det är nästan självklart att varje gång det är val i Venezuela så riktas terrorattacker mot landets elsystem (som det skedde i december 2021, en månad efter att chavismen massivt vann regional-och kommunalvalen i november).
Denna propaganda i traditionella medier kryddades med en skrämselkampanj (som inleddes redan i april 2024) och som hävdade att i den ’osannolika händelsen’ att president Maduro skulle vinna (vilket endast är möjligt genom att manipulera valet) skulle en större andel av befolkningen lämna landet, med hänvisning till ’opinionsundersökningar’ som hävdade att upp till 40 procent av venezuelanerna, det vill säga cirka 12 miljoner människor, skulle lämna.
Kuppförsökets huvudingredienser
Världsmedias terrorbombardemang ’kompletterades’ med en högerextrem mediekampanj av hätskt hat och hot, inte bara mot chavister utan också mot andra oppositionella presidentkandidater och deras familjer. Inför det här presidentvalet var det högerextrema verbala våldet i sociala medier i full gång redan flera månader före valdagen, och det finns många exempel på tidigare verbalt och fysiskt våld från deras sida. En artikel i maj 2024 förutspådde att:
«Detta scenario av våld, som förvärras av politisk polarisering och hatpropaganda, skapar en perfekt grogrund för social instabilitet. Risken för ett scenario där våldsamma grupper försöker sabotera valprocessen och tvinga igenom sin agenda med våld är ett latent hot som kräver kraftfulla åtgärder för att skydda freden i landet.»
I Venezuela har oppositionens digitala verbala våld, alltid i samband med val de förlorar, under de senaste 25 åren oundvikligen lett till hänsynslöst fysiskt våld, inklusive att bränna människor levande, och de mördade många: cirka 20 i deras misslyckade kupp 2002, 11 under 2013, 43 under 2014 och 28 under 2017, alla händelser som lämnar efter sig hundratals människor som är skadade, traumatiserade, med många krymplingar för livet. Mer om detta senare.
Som grädde på moset kompletterades allt detta med en annan nyhet: en monumental cyberattack på valdagen, främst mot CNE:s datoriserade valsystem men även mot andra statliga tjänster. Det var en av de värsta attackerna mot Venezuela.
Enligt Venezuelas minister för vetenskap och teknik, Gabriela Jimenez, riktades den första fasen av cyberattacken mot CANTV (Venezuelas största internetleverantör) vid 18-tiden, precis när vallokalerna började stänga. Attacken försenade kraftigt överföringen av vallokalernas resultat till CNE:s central för sammanställning av det totala resultatet, vilket ledde till att det tog flera timmar att tillkännage dem. CANTV-tjänster är kontrakterade med det amerikanska företaget Columbus som rapporterade till sin kund, CANTV, om den avsiktliga cyberfördröjningen av överföringarna.
Tekniskt sett inträffade förseningen på grund av den kolossala ökningen av cyberattacker riktade mot CNE. Jimenez uppgav att det var 30 miljoner per minut, om vilket hon frågar, vem har den tekniska infrastrukturen och expertisen (algoritmer, etc.), utrustning, energikällor och resurser, för att släppa lös en sådan volym av attacker per minut och upprätthålla den i upp till 20 oavbrutna timmar? Jimenez rapporterade också att Caracasbörsen, vetenskaps- och teknikministeriet och andra ministerier, centralbanken, identifierings- och migrationstjänsten, skattemyndigheten och andra offentliga tjänster, det vill säga företag som är kritiska för att staten ska fungera, var måltavlor. Således kan till exempel inga digitala betalningar behandlas (leveranser, inköp av vardagliga varor som mat, medicin eller betalning av mobiltelefonräkningar och mycket mer) och inga skatter kan tas ut på grund av cyberattackerna.
It-attackerna har också inneburit att man har stulit uppgifter från offentliga institutioner och offentliggjort dem, offentliggjort namn och fullständiga uppgifter om pensionärer och till och med var militärer är bosatta med sloganen «Go for them»! Kort sagt är cyberattackerna terrorattacker. Jimenez förklarade också att källan är konton med förtäckta IPS, men att de flesta, men inte alla (föga förvånande), är från USA (se hela intervjun med minister Jimenez här, från 16:10 till 29:18 och se här en lista över institutioner som påverkats av cyberattackerna).
Syftet med it-attackerna var inte bara att förstöra det datoriserade valsystemet för överföring av valresultaten för att helt hindra CNE från att tillkännage några resultat alls, utan också att inaktivera så många andra tjänster som är nödvändiga för den dagliga verksamheten och det syftar till att skapa allmänt kaos och maximalt kaos.
Den andra viktiga komponenten i det USA-ledda kuppförsöket var den väl förberedda våldsvåg som inleddes i efterdyningarna av deras valförlust. Maria Corina Machado och hennes medansvariga släppte lös tusentals betalda ligister, som gick bärsärkagång den 29 juli, och som attackerade allt som luktade offentlig egendom. Det mest intensiva hatet riktades mot chavismens symboler (statyer av Hugo Chávez, av Coromoto, en emblematisk 1600-talshövding från ursprungsbefolkningen, och allt annat som kom inom deras räckhåll; se detaljer här). Hatet riktades även mot chavister av kött och blod, vilket ledde till att 25 människor dog.
(Emblematisk: som preges av symbolikk; symbolsk; jamfør emblem, o.a.)
Utrikesminister Yvan Gil informerade den ackrediterade diplomatkåren (23 augusti 2024) och berättade för dem att det fanns tydliga bevis för att Venezuelas extremhöger, «stödd av den amerikanska regeringen … hade anlitat de organiserade kriminella gängen ’Tren de Aragua’ och ’Tren del Llano’ för att initiera statskuppen» och använda dem «för att skapa våld efter valet». Dessa ligor hade ägnat sig åt att «köpa röster till förmån för Edmundo González Urrutias kandidatur i områden med en stark territoriell och politisk närvaro av chavismen». Så, «hur kommer det sig att kriminella som tar ut en avgift erbjuder dig att rösta på ett visst alternativ i utbyte mot 50, 100 eller 200 dollar?» (Se bevisen för dessa länkar här, och uppgifter om de kriminella gäng som är inblandade).
Kuppstrategerna förväntade sig att vågen av hänsynslöst våld i många viktiga städer, efter det efterföljande kaoset och förvirringen som orsakades av de allmänna cyberattackerna, skulle tvinga myndigheterna, vilket de också gjorde, att sätta in nationalgardet på de många oppositionsskapade våldspunkterna som en avledningsmanöver för att underlätta attacken mot presidentpalatset. Denna sista fas var tänkt som ett dödligt blixtkrig mot presidentpalatset. En beväpnad mobb angrep med ett «bad av kulor» 60 internationella observatörer som befann sig vid CNE:s högkvarter i Caracas. President Maduro rapporterade till nationen att det den 29 juli hade gjorts två försök att storma Miraflorespalatset (presidentpalatset) av beväpnade mobbar.
Yvan Gil förklarade också att kuppmodellen hade «utformats av CIA och USA». (I detta avseende, titta på Venezuelas FN-ambassadör Samuel Moncadas föreläsning om detta som han karakteriserade som en ny amerikansk statskupp, vars detaljer ger dig rysningar). Fram till den 14 augusti 2024 hade 30 medlemmar av sådana grupper gripits med en arsenal som inkluderade «13 skjutvapen (varav fyra är gevär), 302 patroner, en granat, två kikarsikten, åtta radiosändare, tio ficklampor, sju laddare, 35 molotovcocktails, 12 mobiltelefoner och sex motorcyklar». Detta var yrkesmän som, genom att dra nytta av den närstrid som skapades, anförtroddes uppgiften att anfalla presidentpalatset, som förberedelse för kuppens slutfas, en «massmarsch mot palatset», för att utropa Edmundo González till president och förmodligen begära omedelbar internationell (militär) hjälp.
Maduros konstitutionella lösning
Misslyckandet med cyberattacken den 28 juli att förstöra CNE:s digitala system (och nästan alla andra offentliga institutioners) försenade vallokalernas sändningsresultat, vilket ledde till att CNE:s första bulletin utfärdades nästan vid midnatt med 80 procent av resultaten, vilket i en oåterkallelig trend gav segern till president Maduro (51,2 procent mot Edmundo González 44,2 procent; resultatet bekräftades med CNE:s andra bulletin med 97 procent av resultaten. Maduro fick 51,95 % mot Gonzalez 43,18 %).
Bokstavligen sekunder efter CNE:s första bulletin dök Maria Corina Machado upp på TV och förkastade resultatet, anklagade honom för bedrägeri och utropade Edmundo González till vinnare. Detta påstående, i en häpnadsväckande homogen kör, upprepades nästan omedelbart av världens företagsmedia. Machado et al har hävdat att de hade 40 procent, sedan 73 procent, 80 procent och till och med 100 procent av röstlängderna, vilket de följde upp genom att på en olaglig webbplats publicera falska resultat som gav Gonzalez 67 procent till 30 procent till president Maduro.
Trots att CNE:s offentliggörande av valresultatet den 28 juli avsevärt hade rubbat en viktig del av statskuppen, var det ändå extremhögern som inledde den planerade våldsvågen. Ställd inför en sådan dödlig USA-ledd operation lämnade president Maduro den 31 juli in en vädjan till Högsta domstolen om att kalla alla kandidater och representanter för alla partier «för att jämföra alla bevis och certifiera resultaten från den 28 juli genom en teknisk utvärdering». Samma dag sa USA:s utrikesminister Antony Blinken, bokstavligen bara några ögonblick efter Maduros vädjan, att «med tanke på de överväldigande bevisen … att Edmundo González Urrutia vann flest röster». Några dagar senare backade dock Blinken och drog tillbaka ett sådant erkännande. Detta saknar motstycke, USA har aldrig backat från ett så viktigt beslut, särskilt med tanke på USA:s tvångsmässiga, decennier långa, fixering vid Venezuela.
På begäran av president Maduro genomförde högsta domstolen en expertteknisk undersökning och analys av valet, och kallade alla kandidater och alla 38 politiska partier som deltog i valet den 28 juli för att lämna in all valinformation de hade. De flesta kandidaterna gick med på det, utom Edmundo González. Än värre är att PUD-partierna, som stödde González som kandidat, inte lämnade in något valmaterial eller bevis, «med argumentet att de inte har någon dokumentation [dvs.] de har inte vittnesregister från vallokalerna». De var de enda partierna som inte lämnade in något; de övriga 33 gjorde det.
CNE lämnade in allt valmaterial som de hade i sin ägo, det vill säga 100 procent av allting. Dessutom har Edmundo González underlåtit att följa högsta domstolens kallelse tre gånger. Och den ’stridslystna’ Maria Corina Machado har låtsats ha gått in i det fördolda. Således beslutade Högsta domstolen den 22 augusti, att bulletiner som utfärdats av CNE stöddes av de röstningsprotokoll som överförts av var och en av röstningsmaskinerna, och de är i full överensstämmelse med de uppgifter som tillhandahållits av de nationella samlingscentralerna, och därför, «certifierar vi, på ett invändningsfritt sätt, det undersökta valmaterialet och validerar resultaten som utfärdats av CNE som indikerar att Nicolás Maduro Moros valdes.»
Anledningen är det grova valfusk som Machado och andra i den högerextrema koalitionen bakom Edmundo González kandidatur gjort sig skyldig till. Den valinformation som de publicerade på en olaglig och bedräglig webbplats innehåller 9 472 bilder av valregister som representerar 30 % av det totala antalet valregister (av över 30 000 vallokaler). Ännu värre är att 83 % av dem inte har metadata, vilket innebär att de har gått igenom redigeringsprogram, det vill säga att de «inte är en trogen kopia av originalet». Det slående draget i Machado-Gonzalez påståenden om valseger är nivån av manipulation av de falska resultat som publicerats på den illegala webbplatsen som skapades den 27 juli. Detta leder till den mycket relevanta frågan: «Om María Corina Machado och Edmundo González vann valet och har dokument som bevisar det, varför skulle de då publicera dessa falska dokument?»
Inte undra på att Blinken backade och inte en enda regering i världen har erkänt Edmundo Gonzalez som ’tillträdande president’. Men från Vita huset till Southcom (på engelska), EU:s ’trädgårdsmästare’ Josep Borrel, Högerregeringar i Latinamerika, inklusive Boric (Boriska) ökänd Almagro och OAS den Carter Centre, FN:s Panel av experter, och alla andra hela vägen ner i den globala politiska näringskedjan, inklusive, naturligtvis, världens företagsmedier, som man kan förvänta sig har ifrågasatt giltigheten av president Maduros omval.
Några vänsterintellektuella
Till sist men definitivt minst inkluderar denna näringskedja vänsterintellektuella och akademiker som Alejandro Velasco, Gabriel Hetland och Mike Phips (det finns några andra, men på grund av likheten i deras budskap, är dessa tre kanske ett emblematiskt urval).
Alla tre skrev, utan några som helst bevis, artiklar som definitivt drog slutsatsen att González hade vunnit och Maduro hade förlorat. De verkar ha låtit sig övertygas av de ’uppgifter’ som publicerats på den illegala webbplats som skapats av Maria Corina Machado m.fl. och som ovedersägligt har avfärdats från alla tänkbara håll. Velasco sa rakt på sak: «Den 28 juli förlorade Maduro.» (The Nation, 8 augusti 2024). Hetland är värre, titeln på hans harang är «Bedrägeri förutsagt? » (Sidecar, 21 augusti 2024) Han drar den optimistiska slutsatsen att «Socialister, oavsett schattering, bör inte ge skydd åt en regering som fixar val och sedan klamrar sig fast vid makten genom att brutalt straffa sina fattigaste medborgare när de protesterar.» I Phipps artikel (Labour Hub 21 augusti 2024) står det att Venezuelas regerings svar på krisen, som orsakats av USA:s sanktioner, var «förtryck och valfusk». I sin iver att fördöma den bolivarianska regeringen framställer alla tre förmodligen i all hast de betalda ligister, som Machado et al släppt lös, som ett arbetarklassuppror mot regeringen.
Alla tre ifrågasatte cyberattackerna och beskrev dem som ett slags knep för att rättfärdiga bedrägeri och hävdade att den påstådda hackningen inte stoppade CNE från att räkna rösterna mellan den 28 juli och den 2 augusti. Ändå vet de, att CNE i detalj informerade om att hackningen inte hade stoppat räkningen, utan istället drastiskt hade försenat överföringen av resultaten. Så sent som den 19 augusti rapporterade vetenskaps- och teknikministern att CNE och 120 venezuelanska statliga webbplatser drabbades av cyberattacker, vilka har fortsatt. Detta följdes av en terroristattack den 30 augusti mot extremhögerns favoritmål, det elektriska systemet, en attack som drabbade 21 delstater, inklusive «Táchira, Mérida, Barinas, Zulia, Falcón, Nueva Esparta och delar av delar av La Guaira, Miranda och Caracas». Sedan drabbades järnvägsstationen ’Libertador Simon Bolivar Terminal’ den 2 september av ett avsiktligt brandsabotage i dess elcentral. Det hade skett liknande attacker i december 2021, som drabbade olika delar av 19 delstater med strömavbrottet, vilka i sin tur hade föregåtts av ytterligare ett i mars 2019, som påverkade 80 procent av landet. Cyber- och terroristattackerna var och är verkliga, oavsett vad dessa tre säger.
Alla tre beskriver president Maduros regering som nyliberal eller att den genomför en nyliberal politik, och hävdar att hans administration representerar en brytning med det revolutionära arvet från Hugo Chávez, och alla tre beskyller regeringen för att vara den viktigaste bidragande orsaken till den misär som miljontals venezuelaner har fått utstå. Och även om alla tre garnerar sina argument med att beklaga sig över USA:s sanktioner och med att förebrå oppositionen för att upprepade gånger ha ropat ut valfusk i det förflutna, upprepar de (o)medvetet imperialismens och högerns argument om valfusk. Alla tre argumenterar för ett ’vänster’ eller ’demokratiskt’ alternativ till chavismen, och i Hetlands fall för att sluta ’täcka’ (dvs. sluta stödja) president Maduros regering. Alla påståenden från denna trojka är antingen fördomsfulla förvrängningar av verkligheten, eller helt enkelt falska. När Nino Pagliccia hänvisade till Velascos vädjan om ett alternativ till chavismen, slog han huvudet på spiken genom att helt korrekt hävda att en sådan hållning «inte är en bekräftelse av den bolivarianska revolutionens ideal, utan en kapitulation inför USA och dess sponsrade opposition i Venezuela».
Det som i hög grad har bidragit till att förvirra hela frågan, och kanske oavsiktligt ökat förtroendet för extremhögern, USA-imperialismen och de globala företagsmediernas falska propaganda om ett «valfusk den 28 juli», har varit Lulas och Petros tvetydiga och oberättigade åsikter, som utan några solida bevis verkade ha tagit för givet att det förekom fusk i valet. Den 15 augusti svarade president Maduro med att säga att den venezuelanska regeringen aldrig kommer att blanda sig i de två ländernas inre angelägenheter. Och han fortsatte med att Bolsonaros anklagelser om bedrägeri i valet 2022 som Lula vann, och hans vägran att acceptera resultatet, avgjordes av det brasilianska rättsväsendet, och «ingen från Venezuela eller vår regering gick ut offentligt för att ingripa i denna affär».
Slutsats
Så, till frågan: förekom det valfusk i presidentvalet i Venezuela den 28 juli? Svaret är ett kategoriskt JA, men det har begåtts av Maria Corina Machado, den USA-stödda kandidaten Edmundo Gonzalez och agenter i PUD (som undersökningar avslöjar). Det är uppenbart att den falska PUD-webbplatsen med de falska valresultaten, som inte tål ens den mest grundläggande granskning, skapades under premissen att framgångsrikt inaktivera CNE:s valsystem, så att Förenta staterna, dess EU-medbrottslingar, dess latinamerikanska lakejer och Venezuelas extremhöger skulle kunna peka ut deras webbplats som den enda webbplatsen med valresultat. Det var en central punkt i den USA-ledda kupplanen. En kuppkomplott som USA skulle kunna genomföra mot vilken regering som helst var som helst (det gör mig nervös att tänka på Brasilien och Colombia i detta sammanhang).
President Maduro, som konfronterades med en USA-ledd kupp vilken inkluderade en gigantisk cyberattack som syftade till att inaktivera CNE och så mycket som möjligt av statliga tjänster, plus allmänt våld i hela nationen, inklusive två väpnade angrepp mot presidentpalatset, kunde ha valt att utlysa undantagstillstånd och begränsa medborgerliga rättigheter (artikel 338 i konstitutionen). I stället valde han att vända sig till Högsta domstolens valsektion för att lösa valtvisten (artikel 297), vars resultat, som vi har undersökt ovan, smulade sönder det gigantiska paketet av lögner och falska nyheter kring påståenden om valfusk. Det vill säga, president Maduro tillgrep de demokratiska mekanismerna för rättsstatsprincipen i enlighet med konstitutionen. Högsta domstolens dom bidrar till att befästa demokratin. Omvänt är PUD, Maria Corina Machado och Edmundo González politiskt nakna och moraliskt exponerade (där det inte krävs någon större ansträngning), vilket förklarar varför den förstnämnda gick in i ’dunklet’ och den senare gick AWOL
Ännu viktigare är att den chavistiska rörelsens mognad och disciplin, under ledning av president Maduro, framgångsrikt kunde besegra kuppen med politiska medel i stället för med våld, och strikt inom ramen för rättsstatsprincipen och de konstitutionella principer som stipuleras i den bolivarianska konstitutionen. I takt med att fler detaljer om den USA-ledda kupplanen kommer ut, blir styrkan och folkets stöd för den bolivarianska processen allt starkare. Omvänt, de patetiska försöken av Maria Corina Machado och hennes amerikanska mentorer att iscensätta en massivt främjad «stor internationell protest» som, trots att den mobiliserade en armé av influencers och betalda journalister på sociala medier, sorgligt nog misslyckades med att ens fylla 4 block i Caracas (i andra städer var det värre).
Bara en månad efter president Maduros valseger och det efterföljande nederlaget i den USA-ledda kuppen, skedde ett massivt terrorsabotage mot Venezuelas nationella elsystem som nästan försatte hela landet i mörker. Det var en reträttaktion, som syftade till att inaktivera statliga institutioner i hopp om att återuppliva den besegrade USA-ledda kuppen. Förenta staterna kapade å sin sida, med hjälp av myndigheterna i Dominikanska republiken, ett venezuelanskt flygplan. Planet används främst av Venezuelas vicepresident Delcy Rodriguez. Är det sura druvor, eller bara en intensifiering av USA:s aggression i ett försök att vända chavismens robusta nederlag för deras kuppplan? USA:s justitiedepartement uppgav (2 september) att man hade «beslagtagit ett flygplan som vi påstår olagligt köptes för 13 miljoner dollar genom ett skalbolag och smugglades ut ur USA för att användas av Nicolas Maduro och hans kumpaner».
Till skillnad från vissa intellektuella, som i exemplet i vår artikel, frågar inte USA, dess globala medbrottslingar och världens företagsmedia vad som händer härnäst för chavismen? De gör inte det, eftersom de är en del av ett globalt USA-lett maskineri som syftar till att störta den bolivarianska revolutionen, och för att förstöra alla dess landvinningar. Trojkan [däremot] ställer denna fråga, som om de har svaret när de verkar oförmögna att ens upptäcka en USA-ledd kupp, även när den utspelar sig framför våra egna ögon. President Maduro har dock svarat på den frågan genom att utlysa ett megaval 2025, där 23 guvernörer, 355 borgmästare, 23 lagstiftande råd och 355 kommunfullmäktige kommer att väljas, val vars enda krav för att delta är att följa Venezuelas lagar.
Från de tidigare 31 valprocesserna (och presidentvalet den 28 juli) vet vi att valet 2025 kommer att bli rättvist, men det är osannolikt att det kommer att vara fritt från inblandning och sanktioner från USA. Även om trojkan i vårt urval erkänner de förödande konsekvenserna av USA:s sanktioner i de citerade artiklarna, verkar de acceptera dem som ett faktum («Utsikterna för att USA ska häva sanktionerna verkar avlägsna», Hetland) och misslyckas märkbart med att kräva att de ska hävas. Kanske kan trojkan inför det kommande valet 2025 skapa välskrivna texter för att kräva att USA inte blandar sig i. Vi i solidaritetsrörelsen kommer att fortsätta att kräva ett omedelbart och ovillkorligt upphävande av alla olagliga sanktioner från USA och ett stopp för USA:s kriminella inblandning i landets inre angelägenheter. Venezuelas president är vald av Venezuelas folk, inte handplockad av USA:s utrikesdepartement.
Francisco Dominguez, en tidligere flyktning fra Chile i Storbritannia, er leder for Centre for Brazilian and Latin American Studies ved Middlesex University, London, Storbritannia.
