Den nye kalde krigen sender sjokkbølger gjennom Nordøst-Asia (2)
De nåværende spenningene i Nordøst-Asia ulmer langs historiske bruddlinjer som ble revet opp i regionen under den «gamle» kalde krigen. På den ene siden av linjen var USA, Sør-Korea, Japan og Taiwan, og på den andre var Sovjetunionen, Kina og Nord-Korea. For å forstå den nye kalde krigen er det viktig å forstå hvordan denne historien har formet Japan, den koreanske halvøya og Taiwan.
Les første del av artikkelen her: Den nye kalde krigen sender sjokkbølger gjennom Nordøst-Asia
Japans upprustning
År 1947, efter sitt nederlag i andra världskriget, antog Japan en ny «fredskonstitution» i vilken man lovade att «för alltid ta avstånd från krig … och hot om eller användning av våld som ett sätt att lösa internationella tvister».35 Men inför den förestående kinesiska revolutionen och av rädsla för kommunismens utbredning gav sig USA ut för att stödja Japan som ett antikommunistiskt bålverk i regionen. Som historiker vid USA:s utrikesdepartement berättar: «Tanken på ett upprustat och militant Japan oroade inte längre amerikanska tjänstemän; I stället tycktes det verkliga hotet vara kommunismens smygande, särskilt i Asien.»36 Från och med 1951 års fredsavtal i San Francisco mellan de allierade makterna och Japan, byggde USA upp ett nätverk av bilaterala allianser i regionen, som kallades San Francisco-systemet och som delade Nordostasien längs Taiwansundet och Koreahalvön.37 I mer än sju decennier har San Francisco-systemet upprätthållit regionala uppdelningar och hållit glöden av konflikter i Taiwansundet och Koreahalvön vid liv.
USA:s främsta angelägenhet var inte att bygga en varaktig fred i efterkrigstidens Asien, utan att öka sin militära styrka för kriget mot kommunismen. John Foster Dulles, USA:s chefsförhandlare för fredsfördraget i San Francisco, beskrev Washingtons hållning på följande sätt: «Får vi rätt att stationera så många trupper i Japan som vi vill, var vi vill och så länge vi vill? Det är huvudfrågan.»38För att uppnå sina mål hindrade USA den rättsliga processen efter kriget och ignorerade Japans ansvar för sina koloniala förbrytelser och krigsförbrytelser (inklusive massakrer, biologisk krigföring, sexuellt slaveri, mänskliga experiment och tvångsarbete).39 Fördraget befriade Japan från att betala skadestånd till sina största offer. Frånvarande bland de 51 deltagarna i förhandlingarna om San Francisco-fördraget var dock Fastlandskina, Taiwan samt Nord- och Sydkorea – som alla var utsatta för japansk ockupation. Dessutom benådades ett stort antal krigsförbrytare och högt uppsatta tjänstemän i den kejserliga japanska staten (1868–1945) efter andra världskriget, och återtogs in i makten av USA, som var särskilt inriktat på att stärka sin ställning under det kalla kriget.
En av dem var Nobusuke Kishi, tidigare guvernör i den japanska marionettstaten Manchukuo i nordöstra Kina. Han var känd som «Monstret från Shōwa-eran».40 Efter att ha arresterats efter kriget som misstänkt krigsförbrytare av klass A, frigavs Kishi och med stöd av USA blev han premiärminister i Japan från 1957 till 1960.41 Kishis högernationalistiska liberaldemokratiska parti fick miljontals dollar i stöd från USA:s underrättelsetjänst CIA under kalla kriget, och det partiet har styrt landet nästan utan avbrott sedan 1955 (med undantag för 1993–1994 och 2009–2012).42 Som historikern Andrew Levidis noterar: «En rak linje går mellan Kishi och nutiden, som förbinder Japans [nuvarande] konservativa elit med kriget och den imperialistiska eran».43
Genom att hålla högern vid makten, hindrade USA Japan från att behöva göra upp med sitt imperialistiska förflutna och skönmålade sin historia för att främja Japans återmilitarisering och stärka USA:s strategiska position i Asien. Sedan slutet av andra världskriget har USA upprätthållit en massiv militär närvaro i Japan, inklusive ockupationen av Okinawa från 1945 till 1972 (då Okinawa återlämnades till Japan, även om den amerikanska militären har behållit sin närvaro på ön). Under denna tid har Japan – pådrivet av USA – stadigt rustat upp och utökat omfattningen av sin militär. Kanske mest anmärkningsvärt är att:
- 1954 skapades en ny armé med namnet Japanese Self-Defence Forces (JSDF), trots motstånd från landets krigströtta befolkning.
- År 1960 åtog sig JSDF att svara på attacker mot den amerikanska militären på japanskt territorium.
- År 1992 började den japanska militären delta i internationella fredsbevarande uppdrag.
- År 1997 antog USA och Japan nya riktlinjer som gjorde det möjligt för JSDF att bedriva verksamhet i «omgivande områden».
- Under 2000-talet har Japan deltagit i utländska militära operationer i Afghanistan och Irak till stöd för USA.44
Idag har Japan fler amerikanska militärbaser (120) och personal (ungefär 54 000) än något annat land i världen.45 Japans återmilitarisering har accelererat avsevärt i samband med USA:s omsvängning till Asien. År 2014 förde den dåvarande premiärministern Abe Shinzo (barnbarn till Nobusuke Kishi) fram begreppet «proaktiv pacifism» för att omtolka Japans efterkrigskonstitution.46 Omtolkningen tillät Japan att använda våld i situationer av «kollektivt självförsvar», bland annat när «ett väpnat angrepp mot ett främmande land som står i nära förbindelser med Japan inträffar och som ett resultat hotar Japans överlevnad».47 I december 2022 utfärdade Japan, under premiärminister Fumio Kishida, en ny ’nationell säkerhetsstrategi’ där Kina utsågs till «den största strategiska utmaningen för att säkerställa fred och säkerhet i Japan och fred och stabilitet i det internationella samfundet».48 Samtidigt tog Kishida bort det tak som sedan 1976 hade begränsat militärutgifterna till 1 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP) och meddelade, att Japan skulle fördubbla utgifterna till 2 procent av BNP till 2027 – lika med Nato-medlemmarnas utgiftsmål, och ett mål som skulle göra Japan till den tredje största militärspenderaren i världen.49 År 2022 var Japans militärutgifter per capita redan nästan dubbelt så stora som Kinas, ett gap som kommer att fortsätta att växa i takt med Japans ökade militärutgifter.50
Delningen av Korea
Den 15 augusti 1945, omedelbart efter att Korea vunnit sin självständighet från det japanska kolonialstyret (1910–1945), delade USA halvön längs den 38:e breddgraden, som skulle bli Republiken Korea (ROK) i söder och sedan Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK) i norr. Denna uppdelning, som består än i dag, hade ingen annan historisk eller materiell grund än USA:s intervention: två amerikanska överstar drog en godtycklig linje på en karta från National Geographicoch delade på ett ögonblick ett folk i två.51 Fem år senare bröt Koreakriget ut. Trots att man påstod sig upprätthålla liberala demokratiska värderingar, vägrade USA:s militära armé i Korea (USAMGIK) i söder, som historikern Bruce Cumings uttryckte det, att «överlämna Korea till koreanerna».52 I stället för att erkänna de demokratiska folkförsamlingarna på gräsrotsnivå över hela den koreanska halvön förtryckte och förföljde USAMGIK dem som kommunister. I ett försök att inpränta marknadsrelationer bland befolkningen i söder – «av vilka den stora majoriteten bestod av fattiga bönder, och en liten minoritet av vilka innehade det mesta av rikedomarna», som Cumings skrev – stödde USA den lilla, avskydda elit som hade samarbetat med den japanska ockupationen.53
Detta var bakgrunden till delningen av Koreahalvön och Koreakrigets utbrott. Trots krigets ställföreträdande karaktär, skapade dess fasor, dödsfall och förstörelse den materiella grunden för en antikommunistisk ideologi i söder, som i enlighet med den nationella säkerhetslagen i årtionden stödde diktatorer och undertryckte oliktänkande.54 Även om perioder av närmande till Nordkorea har minskat den polariserande effektiviteten i hetsen mot kommunister, fortsätter antikommunismen att förhindra en verklig och öppen debatt i Sydkorea. Dessutom förblir arvet från samarbetet under den koloniala ockupationen utan åtgärd, och det fortsätter att forma södern. I samband med 70-årsjubileet av Koreas befrielse släppte nyhetsbyrån Newstapa ’Collaboration and Forgetting’(2015), en dokumentär som avslöjade att många ättlingar till koreanska självständighetskämpar i söder lever i fattigdom eftersom deras familjer har stigmatiserats som kommunister, medan ättlingar till japanska kollaboratörer lever på sina stora landarv.55
Den trilaterala säkerhetspakten JAKUS är det senaste kapitlet i denna historia. Tidigare har Japans koloniala arv i Korea förhindrat ett sådant partnerskap mellan Japan och Sydkorea från att förverkligas. För att komma runt detta hinder avstod Sydkoreas konservativa Yoon Suk Yeol-administration från Japans ansvar för sina brott. Till exempel ignorerade Yoon en dom i Sydkoreas högsta domstol från 2018 som höll japanska företag som Mitsubishi ansvariga för koreanernas tvångsarbete.56 Dessutom, i motsats till den mer balanserade inställning till USA och Kina som dess föregångare (Moon Jae-in-administrationen) intog, har Yoon-administrationen antagit en mycket tydligare pro-amerikansk hållning.57 People’s Power Party, som Yoon tillhör, är den senaste politiska inkarnationen av Sydkoreas konservativa rörelse, vars rötter kan spåras till samarbete med den japanska kolonialismen och USA:s ockupation.58
Taiwan, ett «osänkbart hangarfartyg»
Det kinesiska inbördeskriget utkämpades periodvis från 1927 till 1945 mellan Kinas kommunistiska parti (KKP) och det nationalistiska Kuomintang (KMT). I avsikt att förhindra en kommunistisk seger stödde USA starkt KMT, till exempel genom att ge mer än 2 miljarder dollar i bistånd mellan 1945 och 1949.59 Icke desto mindre skulle KKP segra och etablera Folkrepubliken Kina (Kina) på fastlandet medan KMT flydde till Taiwan, där det etablerade en rivaliserande exilregering, Republiken Kina (ROC). Taiwan, som ligger ungefär 150 kilometer utanför fastlandets kust, använde Washington som en plattform för att utöva påtryckningar på Peking och isolera landet från det internationella samfundet (till exempel manövrerade USA och KMT mellan 1949 och 1971 framgångsrikt för att utesluta Kina från FN genom att hävda att ROC-administrationen i Taiwan var den enda legitima regeringen i hela Kina). Faktum är att amerikanska tjänstemän öppet hänvisade till ön som ett «osänkbart hangarfartyg».60
Under det kalla kriget etablerade den USA-stödda ROC en repressiv diktatur i Taiwan, inklusive en sammanhängande 38-årsperiod av undantagstillstånd från 1949 till 1987, känd som den «vita terrorn», som kännetecknades av hårt politiskt förtryck, fängslande och tortyr av 140 000–200 000 människor och avrättning av 3 000–4 000 andra.61 Även om Washington avslutade sina officiella relationer med Taiwan på 1970-talet, när man normaliserade relationerna med Kina, har man upprätthållit «inofficiella» relationer med ön, inklusive omfattande militära, politiska och ekonomiska band. Som en del av det nya kalla kriget trappar USA nu upp sin upprustning av Taiwan i samarbete med separatiststyrkor.62 I och med att Kina har gjort det klart att man anser att Taiwan är en «röd linje som inte får överskridas», hotar ett fortsatt amerikanskt ingripande att utlösa en stor konflikt i regionen.63
Denne artikkelen er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
Originalen finner du her på Tricontinental – Institute for Social Research: