oss 100 kroner!
Åter ser vi hur det tänkande som präglar vår västliga civilisation, skiljer sig från det tänkande som präglar andra civilisationer, kanske främst de orientaliska. Denna gång gäller det tålamod, förmågan att se tiden an, tolka hur saker utvecklas, tålmodigt understöda alla, precis allt och alla som verkar för en positiv utveckling av människors gemensamma liv på jorden.
Tålamod är en egenskap som vi alla i vuxen ålder har kunnat se på det individuella planet, i samverkan inom en familj till exempel, men som vi också bör studera i de stora globala frågorna, de frågor som rör handlingar stater emellan, eller grupper av stater emellan.
Ledningen för den Ryska Federationen har, i det pågående kriget i Ukraina, klart visat att den i mycket hög grad behärskar tålamodets konst, i varje fall när det gäller krigföring. Tålamodet har visat sig på två sätt. Först på det rent militärstrategiska planet. Det har påpekats av militärexperter som överste Douglas Macgregor och Scott Ritter (former US Marine Corps intelligence officer, former United Nations Special Commission (UNSCOM) weapons inspector) och det har påpekats av flera skickliga analytiker av det världspolitiska läget, som till exempel Alexander Mercouris. Men kriget skapade oro när det började, oro även i länder som hade goda förbindelser med Ryssland, som de andra BRICS-staterna. Eftersom kontakterna mellan Kina och Ryssland (även mellan Xi Jinping och Vladimir Putin personligen) var goda redan vid krigets start 24/2 2022, kan vi nog anta att det noga hade koordinerats med inte bara de skriftliga varningarna till NATO och USA, utan också med avslutningen av slutet på vinterolympiaden i Beijing två dagar innan ryska trupper gick in i Ukraina. Men oron fanns där ändå. Ryssland fick tålmodigt arbeta vidare för förståelse för sin syn på kriget.
Om ungefär ett kvartal har det gott två år sedan kriget startade. Redan på det senaste mötet mellan Ryssland och Afrika i St. Petersburg den 27-28 juli 2023, stod det klart, att ett stort antal av ledarna i Afrika blivit helt övertygade om att kriget i Ukraina, från rysk sida, verkligen var fråga om en SMO (Speciell militär operation) och inte ett vanligt imperialistiskt krig, krig som afrikaner sedan ett antal hundra år varit vana vid att få se, även på sin egen kontinent. Likaså har vi kunnat se, på debatter på CGTN och i skrift på GT, att den kinesiska hållningen till Rysslands SMO utvecklats i samma riktning. Att se tiden an, att inte dra för snabba slutsatser, än mindre handla oöverlagt, är en förmåga som vi i Väst inte verkar ha, och det är illa. Det är illa inte bara på det militära planet utan även på det ekonomiska, mer fredligt politiska och framför allt på det diplomatiska planet.
Vi kan nu se, eller ur den västligt imperialistiska synvinkeln, tvingas se hur ett antal av de motsättningar som möjliggjort framför allt USA:s hegemoni, försvunnit eller tonats ner. Syrien är åter med i Arabiska Ligan och Iran har normaliserat sitt umgänge med Saudiarabien. Den kanske viktigaste faktorn bakom denna positiva utveckling, är den kinesiska ledningens diplomatiska handlande. Och alldeles uppenbart fortsätter Kina med detta tålmodiga diplomatiska arbete för att få stopp på USA:s/Israels nu pågående och extremt våldsamma krig mot Palestina. Och, som Alexander Mercouris flera gånger påpekat i sina dagliga analyser, detta arbete som till stor del bedrivs i FN får inte underskattas. En viktig del av arbetet är sammankomsten nyligen mellan muslimska länder den 11:e november i Riyadh. Det står klart att det mötet genom diskussioner och kompromisser visat något nytt. Ur detta nya har det kommit ett gemensamt förslag. Det förslaget ser naturligtvis Kina positivt på. (Allt och alla som kan enas…….) Men tyvärr förmår den duktige Pepe Escobarinte göra det fullt ut. Varför har han med ordet ”tvunget” i sin artikel Hvorfor USA trenger denne krigen i Gaza? «Arabiske ledere ble tvunget til å ta en slags handling utover å suspendere noen få ambassadørskap med Israel, og ba om et spesielt toppmøte for Organisasjonen for islamsk samarbeid (OIC) for å diskutere den pågående israelske krigen mot palestinske barn.»? Varför skriver han «OICs endelige uttalelse vil alltid være nedfelt i feighetens forgylte palass.»? När nu feodalfursten Mohammed bin Salman uppenbart vuxit som diplomatisk ledare, och arbetar för något positivt, är det fel att tala om ”feighetens forgylte palass”. Pepe Escobar fortsätter sin artikel i samma stil. OK, Pepe är inte diplomat utan journalist, och diplomater och journalister har olika roller. Men är inte det viktiga för en journalist, som under flera år arbetat med att beskriva hur det på jorden växer fram en ny multipolär världsordning, är inte det viktiga för en sådan journalist att betona allt positiv som framför allt gynnar det Globala Syd?
Jag vet inte om Jon Nordmos artikel Papirtigeren främst grundas på det som Pepe E. skrivit, eller om det är hans helt självständiga analys, men den är i vilket fall som helst färgad av samma kortsiktiga tankesätt. Jon skriver «Mange hadde forventninger om at toppmøtet ville kunne bidra til at den nådeløse krigen ville ta slutt.»Vilka är de ’mange’, och vilken sorts ’forventninger’ hade de? «Et toppmøte mellom land som, hvis de ville, hadde økonomisk og politisk makt og styrke til å tvinge Europa og USA til å skifte kurs, og dermed få Israel til å avslutte sitt folkemord og komme seg til forhandlingsbordet. Dessverre, forventningene slo ikke til.» Det är klart att Jons förväntningar ‘ikke slo til’. Förklaringen är enkel: förväntningarna var för höga. Jon trodde att en blandning halvfeodala, mer eller mindre borgerligt kapitalistiska länder, som under lång tid varit (och ännu är) i mycket stor beroendeställning till USA-imperialismen, och som haft stora motsättningar sig emellan, att de plötsligt skulle vara besjälade av ett klart lysande antiimperialistiskt ljus. Det är kortsiktigt tänkt och det ser inte de framsteg som görs.
Alexander Mercouris har behandlat OIC-mötet annorlunda. Han gör det i en av sina långa dagliga monologer, och han gör det tillsammans med Alex Christoforou i ett 25-minuters samtal den 16:e november. MBS positions himself as leader of Arab world.
Alexander M. tar i sin video från den 17:e november upp ett delproblem för hur det långsiktiga diplomatiska arbetet för fred skall kunna komma vidare. Det gäller både NATOs krig mot Ryssland i Ukraina och Israels/USA:s krig mot Palestina. Problemet är: med vilket land och i vilket land i Väst skall kommande fredsförhandlingar ske? Det är illa att förhandlingsvilja i stort sett saknas i Väst, (Oslo-avtalen är långt in i forntiden) men värst är det kanske med att förhandlingsförmåga helt verkar saknas. Detta delproblem ligger förstås i en oviss framtid, men framtiden har en obehaglig tendens att ganska snabbt bli nutid.
Det nyligen avslutade APEC-mötet i San Francisco visade för hela världen, att det land, som förr blåste upp sig som den stora fredsförhandlaren i konflikterna i Palestina/Israel, numer är helt kraftlöst och leds av en president som ibland inte ens vet var han är. Och eftersom denne president kallat ledaren för en av de mest pålitliga staterna, Mohammed bin Salman, för mördare, är det logiskt att han fortsätter kalla Kinas president en diktator.
Det finns mycket material om hur APEC-mötet skall tolkas ur kinesisk synvinkel. Charles Liu analyserar här utgången av mötet på kort sikt, lite längre sikt och på lång sikt. «They have to change their mindset» säger Charles Liu. Men hur troligt är det att ’USA endrer sin måte å tenke på’, när inte bara viljan, utan även förmågan, verkar saknas?
