oss 100 kroner!
Latin-Amerika: USA improviserer i konfrontasjon med Silkeveien – Del 3.
Claudio Katz er professor ved universitetet i Buenos Aires og forsker ved CONICET. Han er medlem i Red de Economistas de Izquierda (Left Economists Network). Hans siste bok «La teoría de la dependencia, 50 años después» fikk Libertador Award for Critical Thinking. I denne artikkelen viser han at USA er stilt overfor helt nye utfordringer i Latin-Amerika i forbindelse med Kinas inntreden på kontinentet. USA kan ikke gripe til sine tradisjonelle våpen og er nødt til å improvisere – noe som foreløpig går svært dårlig. Artikkelen er i tre deler og er oversatt til svensk av Bertil Carlman. Første del finner du her. Andre del finner du her. Dette er del 3. Red.
Sanktioner mot Ryssland för att stöta bort Kina
Av Claudio Katz.
Den geopolitiska underordningen av latinamerikanska utrikesministerier, är ett annat instrument för USA:s motoffensiv mot Kina. Utrikesdepartementet försöker använda kriget i Ukraina för att engagera latinamerikanska regeringar i kampanjer som fördömer Putin. Man kräver bestraffning av det ryska intrånget utan att Nato nämns. Detta tryck syftar till att bryta motståndet från många ledare mot en blind anpassning till Washington.
De straff som USA kräver mot Moskva syftar till att minska marginalen för autonomi i regionen. Med denna typ av underkuvande begravde Vita huset alla spår av latinamerikansk självständighet under 1900-talet.
Massmedia har befälet över detta tryck för att tvinga fram det avvisande av Moskva som Washington krävde. Man stärker det ryssofoba klimatet som har överförts till den allmänna opinionen, och som ifrågasätter tvekan med att utfärda mer våldsamma misstroendevotum mot Putin. Denna kampanj syftar till att återuppliva OAS och neutralisera CELAC.
USA:s påtryckningar har inte gett några resultat på ledarna i konfrontation med Vita huset (Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua), men har haft inverkan på administrationer som periodvis pendlar mellan att ta avstånd från och underkasta sig Washington (Argentina, Chile). Vid olika tillfällen har dessa regeringar lämnat misstroendevotum mot Ryssland som krävdes av chefen i norr.
USA döljer inte sin irritation på Mexiko som undviker sådana uttalanden, och Ukrainas president har själv hårt kritiserat López Obrador [AMLO]. Han ifrågasätter förslaget om ett upphörande av fientligheterna och en femårig vapenvila. Samma spänning har spridit sig till Itamaraty sedan Lulas invigning.
Det av krig härjade klimat, som främjas av USA, har inte fått många anhängare i Latinamerika. Huvuddelen av regionen är fortfarande långt ifrån den krigiska spänning som råder i Europa. Av denna anledning har Pentagons begäran till flera regeringar att skicka ryska förnödenheter (man fått) till den ukrainska armén, de har avvisats (Kersffeld, 2023).
Washington har misslyckats med att återskapa den traditionella underkastelsen till sina geopolitiska manövrar.
Denna begränsning står i kontrast till den underordning den ålade Europa. Skillnaden beror uppenbarligen på platsen för konflikten på den gamla kontinenten. Men denna underkastelse under Washington föregick det pågående kriget och var noggrant programmerad av Natos strateger. I sin långa och traumatiska erfarenhet av Yankee-förtryckaren har Latinamerika genererat fler antikroppar än Europa mot utrikesdepartementets provokationer (Beluche, 2023).
Vita huset gör ingen hemlighet av de ekonomiska syftena med sitt angrepp. Man tvingar alla länder att avbryta sina knappa affärer med Ryssland. Man kräver att Ecuador minskar sin bananförsäljning, att Paraguay minskar sin köttexport, att Brasilien begränsar sin försäljning av sojabönor och kaffe, och att Mexiko avbryter sin försäljning av bilar, datorer och öl. Trycket på Argentina är koncentrerat till den känsliga frågan om kärnenergi (López Blanch, 2022).
Men eftersom Rysslands ekonomiska verksamhet i Latinamerika är mycket liten, pekar USA:s främsta syfte i en annan riktning. Den har för avsikt att använda Ukrainakonflikten för att undergräva närvaron av Moskvas kinesiska allierade. Biden är besatt av denna inneslutning av Peking. Han vet att nedräkningen för kontrollen av regionens naturresurser accelererar och han uppmanas att återställa USA:s dominans.
Kampen om mineraler som ska användas i energiomställningen är en prioritet i denna strid med Kina. Flera latinamerikanska länder har de resurser som de två makterna försöker monopolisera (Feliu, 2022). Warmongering är USA:s huvudkort för att vinna denna tvist.
De ständiga trakasserierna av ALBA
Den imperialistiska motoffensiven inkluderar nya attacker mot blocket av latinamerikanska regeringar, som är mest fientligt inställda till Washington (ALBA).
Denna upptrappning mot Kuba, Venezuela, Nicaragua och Bolivia gjordes uppenbar genom att dessa länder uteslöts från toppmötet i Amerika. Biden försökte åsidosätta Trumps utbrott i början av sin administration, men antog senare aggressiva positioner som är i samklang med hans egen karriär. Han stödde Thatcher i Falklandskriget, upprätthöll brotten i Plan Colombia och stödde DEA-operationer i Centralamerika.
Vita huset har återupptagit sina kostsamma utgifter för diplomati, stiftelsefinansiering och ambassadframträdanden för att omforma allianser med de latinamerikanska etablissemangen. Dessutom är Vita huset väldigt känsligt för ultrahögerlobbyn i Miami som kräver brutala interventionistiska handlingar.
Detta inflytande verifieras framför allt i kontinuiteten av aggressioner mot Kuba.
Biden upphävde inte klassificeringen av landet som en terroriststat och han försökte utvisa Havanna-delegationen från FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Den nuvarande presidenten är inget undantag i den långa listan av Yankee-presidenter som har försökt förstöra den kubanska revolutionen genom blockad och väpnade konspirationer. Hegemonen återhämtade sig aldrig från sitt största nederlag i regionen, och den har inte resignerat för att samexistera med en socialistisk process på 90 mils avstånd från Miami. Den utmaningen hade en enorm långsiktig effekt, och visade på USA:s sårbarhet i sin egen förläning. Kuba lade grunden för en gradvis autonom förändring i hela regionen.
Det är sant att Washington lyckades hålla tillbaka den chockvåg som efter revolutionen spred sig till resten av kontinenten under den allmänna vågen på 1960- och 1970-talen. Det höll också tillbaka det centralamerikanska uppsvinget under det följande decenniet. Man tillgrep diktaturernas terror och ett utmattningskrig, som slutade med USAs invasjon av Panama.
Liksom i andra delar av världen kompenserade USA för sitt stora nederlag på Kuba med andra landvinningar av kontrarevolutionär inneslutning. I Fjärran Östern förlorade det Kina och Vietnam, men återerövrade Indonesien, höll undan Korea och betvingade Burma och Filippinerna. En balans av samma typ skulle kunna visas upp för det latinamerikanska fallet (Anderson, 2013).
Men Kuba hade en mer långtgående inverkan på den imperialistiska dominansen, eftersom den konsoliderades i Hegemonens egen miljö. Liksom alla hans föregångare har Biden inte kunnat hantera denna motgång.
Från Vita huset försökte han också upprätthålla trakasserierna mot Venezuela med hjälp av nya provokationer, såsom kidnappningen av diplomaten Alex Saab och den fortsatta konfiskeringen av venezuelanska varor i olika delar av världen.
Dessa usurpationer inkluderar tonvis av guld i Bank of England och CITGO:s egendom. [CITGO som är det åttonde största raffinaderiet i USA och den största utländska tillgången för PDVSA. Den bolivianska regeringen har lyckats få tillbaka ett annat beslagtaget företag i Colombia (Petroquímica Monómeros) och bestrider återlämningen av ett flygplan som hölls i Argentina.
De imperialistiska trakasserierna av Venezuela har varit de längsta och mest brutala på senare tid. Den inkluderade alla typer av intriger och motiverades med det uppenbara intresset av att återställa USA:s förvaltning av kontinentens största oljereserver (Petras, 2019).
Biden bibehöll också finansiering av oppositionen i Nicaragua för att fördriva Ortega och han antog en lag som möjliggör nya sanktioner. Dessutom gav han klartecken till flera konspirationer i Bolivia, men har noterat de svårigheter som USA står inför i regionen.
Kompromisser och osäkerheter
Trumps elakhet och inkonsekvenser i Latinamerika har lämnat en mängd av misslyckanden för Washington som Biden inte har lyckats vända. För att hantera denna motgång kombinerar han kontinuitet med trevande försök till en annan politik.
Försämringen gentemot OAS fortsätter, Lima-gruppen är i spillror och inget effektivt organ upprätthåller USA:s krav. Biden letar efter en omställning för att uppnå denna anpassning, men han kan inte hitta en guide för sina handlingar.
Han invigde sin administration genom att sparka de mest reaktionära personer som Trump hade installerat i utrikesdepartementet. Han tog också avstånd från gamla högerallierade i El Salvador och Guatemala för att snygga till bilden av sin administration.
Han har återigen med stor intensitet tagit upp de listor, som upprättats av justitiedepartementet för att kräva utlämning av tjänstemän, som är skyldiga till korruption eller narkotikahandel. Dessa listor inkluderar 62 personer från Guatemala, Honduras och El Salvador, som innehade positioner i regeringar i linje med Washingtons vilja. Vissa tidigare presidenter (som Orlando Hernández) och deras släktingar (eller nära medarbetare) har deporterats och fängslats i USA.
Som redan hänt med Manuel Noriega, tar den nuvarande härskaren i USA avstånd från sina vanärade tjänare.
Med denna typ av extraterritoriellt åtal kastar han, för att hävda sin auktoritet, barlast på sitt eget förflutna, och han bekräftar principen att införa sina lagar i andra territorier. På detta sätt försöker USA disciplinera alla regeringar efter sitt behov (Veiga, 2022). Denna politik har utsträckts till Sydamerika, med tvångsavgång av Paraguays vicepresident genom en enkel begäran från USA:s ambassadör. Biden har också en mer pragmatisk sida, och han har ersatt våldshandlingar med förhandlingar med sina mest kontroversiella samtalspartner.
Han upprätthöll en relation med López Obrador som skiljer sig mycket från Trumps arrogans och istället för att bygga en mur kom han överens om metoder för att hålla tillbaka migranter i södra Mexiko. Dessa regler specificerades i mötet mellan presidenter som följde sammandrabbningen under toppmötet i Amerika.
Han förhandlar också för närvarande om ett djärvare avtal med Venezuela om att få köpa olja som blivit dyrare på grund av kriget i Ukraina. USA måste importera råolja från närmare platser för att säkerställa sin tillgång, upprätthålla gasförsäljningen till Europa och upprätthålla sanktionerna mot Ryssland.
Flera amerikanska företag har redan kommit överens om att återuppta borrningar för att öka utvinningskapaciteten i venezuelanska källor. Men denna operation kräver upphävande av sanktioner och ett erkännande av den bolivarianska regeringen, vilket Biden undviker på grund av de enorma politiska konsekvenser ett sådant steg skulle få. En sådan försoning skulle utgöra ett prejudikat för att utvidga samma strategi till Iran, och Vita huset kan inte avgöra hur en sådan händelseutveckling skulle påverka armbrytningen med Kina.
Liksom i andra heta ämnen skjuter Biden upp beslut samtidigt som han fortsätter att anpassa sin utrikespolitik. Den kejserliga motoffensiven är en reaktion på att återuppbygga styrkor, men långsiktiga initiativ har ännu inte mognat i USA:s kommando.
Dödlägena i grannskapet
Den svindlande genomträngning, som Kina uppnått i Latinamerika, bekräftar maktlösheten i USA:s krigshets för att motverka dess ekonomiska tillbakagång. I ingen annan region i världen har Washington utövat en sådan uppenbar överlägsenhet. Om dess vapen, spioner och ambassadörer inte kan hålla tillbaka Pekings affärsmaskin i detta område, har de små chanser att lyckas stoppa den i andra hörn av planeten. Det är därför Latinamerika är ett framtidstest.
Kinas ankomst till regionen urholkar den direkta kontroll som USA länge har utövat på kontinenten i frånvaro av rivaler. Till skillnad från i Asien har Vita huset skött detta kommando över hela kontinenten utan hjälp av andra makter (Japan) eller större partners (Australien). Till skillnad från i Mellanöstern har USA inga strategiska bihang (som Israel) integrerade i sin egen imperialistiska struktur. De regionala gendarmer som övervakas av Pentagon (Colombia) hade aldrig den graden av symbios med det nordliga etablissemanget. Till skillnad från i Östeuropa tog USA inte heller till sina Nato-partners för att lösa strategiska tvister med Ryssland.
Det som alltid utmärkte USA:s dominans av Latinamerika var dess direkta, explicita och överväldigande inblandning söder om Rio Grande. Det är därför Kinas ankomst är så betydelsefull.
Förenta staterna undvek aldrig att sätta in alla typer av åtgärder för att visa dominans och låta de lokala härskande klasserna veta vem som har ansvaret. Man tog till en varierad meny av kooptationer, utpressning eller hot för att göra det ledarskapet tydligt. Men denna kombination av krigiska metoder och samexistensretorik avskräcker inte längre den latinamerikanska bourgeoisien från att göra affärer med Peking.
Detta misslyckande placerar Yankee-dominatorn i en aldrig tidigare skådad situation; utan manus. Det står inte inför en revolutionär utmaning underifrån (som på 60- och 70-talen), och inte heller en geopolitisk konkurrens (motsvarande kalla kriget). Det kan inte heller dra sig tillbaka som de dekadenta imperierna inför afrikansk avkolonisering. Man måste ta itu med ekonomisk konkurrens och ta till militära påtryckningar som inte når sitt mål. Den kinesiska rivalens egenheter – som vi kommer att analysera i nästa artikel – förklarar detta US amerikanska gungfly.
Orinoco Tribune:
Latin America: US Improvises in Confronting the Silk Road
Oversatt til svensk av Bertil Carlman.
De to første delene av denne artikkelen ligger her:
