oss 100 kroner!
Artikkelen Railways and Pipelines Bring Peace and Prosperity av Brian Clougley ble publisert på Strategic Culture 14. september. 2021. Clougley er veteran fra den britiske og den australske hæren, tidligere nestleder for FNs militærmisjon i Kashmir og militærattasjé for Australia i Pakistan. Artikkelen er oversatt til svensk av Anders Romelsjö og publisert på Global Politics.
Av Brian Clougley, Strategic Culture.
Washington borde inse fakta och acceptera att USA måste samarbeta med Kina och Ryssland, snarare än att behålla sin aggressiva hållning.
Två stora utvecklingslinjer inom internationell kommersiell kommunikation rapporterades i augusti och september, men ingen av dem fick mycket täckning i vanliga västerländska medier. Först ut var nyheten att järnvägsförbindelsen mellan Kina och Europa visade sig vara utomordentligt framgångsrik, enligt nyhetsbyrån Xinhua och Spaniens EFE, och sedan kom nyheten den 6 september om att naturgasledningen Nord Stream 2, som förbinder Ryssland och Tyskland, höll på att kopplas in, vilket rapporterades på Oil Price webbsida och till en del av Deutsche Welle, som inte omnämnde det officiella uttalandet från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Men New York Times, till exempel, ansåg inte denna utveckling värd någon nyhetsrapport alls. En sökning på tidningens webbplats var helt negativ, liksom det var för alla stora medier i väst.
Det är fascinerande att dessa två viktiga angelägenheter i de flesta västerländska huvudstäder ignorerades på ett så omfattande sätt, snarare än att välkomnas, och det går på något sätt att förklara det skakiga tillståndet i internationella förbindelser genom att undersöka några av orsakerna bakom de västliga regeringarnas och medias synbara antipati för framgångsrika samarbetsföretag, som involverar Kina och Ryssland.
Motståndet mot Nord Stream-projektet har varit utbrett och hårt, med till exempel Polen som särskilt kritiskt. I juli träffade dess biträdande utrikesminister en besökande rådgivare för det amerikanska utrikesdepartementet, Derek Chollet, och deklarerade att ”Polen anser att detta projekt är skadligt för säkerheten i inte bara Ukraina, inte bara Centraleuropa, utan också för säkerheten för hela Europa, vilket gör EU beroende av rysk gas, trots tidigare deklarationer om behovet av att diversifiera energikällor. ”
Förutsägbart nog sade USA:s utrikesminister för politiska frågor, Victoria Nuland, hon som starkt medverkade till kuppen 2014 i Ukraina, att det är en “dålig pipeline” och pratade med glädje om de hotande sanktioner som skulle införas “om Moskva skulle använda rörledningen som ett politiskt vapen.”
Argumentet “politiskt vapen” är intressant, främst för att den här rörledningen handlar om att föra prisvärd naturgas till cirka 26 miljoner hushåll i Europa. Det vill säga, det handlar om människor, inte om politik. Naturligtvis finns det en ekonomisk fördel för Ryssland, vars gas kommer att ledas 1230 kilometer under Östersjön, och det skulle vara förvånande om det inte fanns någon kommersiell vinst, eftersom, vilket USA först av alla borde hävda, att det är ett av de många positiva resultaten av internationell handel.
Men det finns många amerikanska lagstiftare som har andra åsikter och inte tar hänsyn till fördelarna för europeiska medborgare. Radio Free Europe rapporterade om senator Rob Portman (republikan-Ohio), som twittrade att “Nord Stream 2 kommer att stärka Ryssland, undergräva USA:s nationella intressen och hota Ukrainas säkerhet – en viktig amerikansk allierad”, medan den demokratiska representanten, Marcy Kaptur, sa att “Kongressen måste avvisa alla affärer som inte skyddar transatlantisk säkerhet och Ukrainas suveränitet.”
Det enda som påverkar Ukraina i Nord Streams framgångssaga är den resulterande oförmågan att få fakturera de 3 miljarder dollar per år, som man får för att tillåta transitering av gas genom sitt territorium. Detta är kapitalism. Många tycker kanske inte om det, men det är så Amerika fungerar och det är verkligen konstigt att amerikanska lagstiftare kan förmå sig till att sätta sig emot det fria företagandets verksamheter.
Å andra sidan noterade LA Times att “Nuland sa att USA fortsätter att motsätta sig rörledningen, men sade att Biden hade avstått från sanktioner mot det tyska företaget som konstruerade rörledningen och dess högsta chefer, eftersom påföljderna skulle ha varit kontraproduktiva för bredare amerikanska intressen.”
Så kampanjen mot Nord Stream 2 hade inget att göra med människor eller principer. Det var helt och hållet anti-Ryssland och fokuserat på ”U.S. intressen”. Vilket leder oss till en annan framgångssaga som väst inte gillar.
China’s Belt and Road Iniative (BRI) är ett globalt projekt, som beskrivs av Council on Foreign Relations som ”ett av de mest ambitiösa infrastrukturprojekt som någonsin tänkts ut. Den stora samlingen av utvecklings- och investeringsinitiativ, som lanserades 2013 av president Xi Jinping, sträcker sig från Östasien till Europa, vilket väsentligt kommer att utöka Kinas ekonomiska och politiska inflytande. Xis vision innefattade att skapa ett stort nätverk av järnvägar, energi-rörledningar, motorvägar och effektiva gränsövergångar. . . ”
Economist Intelligence Unit noterar att under andra kvartalet 2021 fortsätter handelsnivån längs BRI ” att öka, trots pågående Covid-19-utbrott, med Kinas export av elektronik och möbler, som gynnas av work-at-home trenden. . . varuhandeln med länderna utmed BRI ökade med 38%, jämfört med föregående år under första halvåret 2021, och stod för 29,6% av Kinas totala handel med världen. . . Kinas import från länder längs BRI ökade med 66,6% mitt under en höjning av priserna för vardagsvaror ”, vilket är imponerande och till synes positivt för Kina och dess partners. Men amerikanska kongressledamöter ser inte BRI på det sättet. Det anses vara ett hot mot världen, och särskilt mot USA.
Den amerikanska senatens Strategic Competition Act från 2021 kan förväntas bli lag i ändrad form, men med oförändrad betoning på att “Folkrepubliken Kina utnyttjar sin politiska, diplomatiska, ekonomiska, militära, tekniska och ideologiska makt för att bli en strategisk, nära-jämbördig, global konkurrent till USA. Den politik som Kina i allt högre grad driver på dessa områden strider mot USA:s intressen och värderingar, dess partners och mycket av resten av världen.” Det kan inte finnas någon tydligare förklaring från Washingtons lagstiftare om att, oavsett vad som kan ha sagts av president Biden i hans telefonsamtal med president Xi den 9 september, kommer det inte att minska USA:s tryck mot Kina.
Xi framhöll att “Huruvida Kina och USA kan hantera sina ömsesidiga förbindelser på rätt sätt är en fråga för århundradet, som berör världens öde, och båda länderna måste svara upp på det”, men det finns inga bevis för att den amerikanska kongressen eller the Executive Branch (se här, ö.a.) närmar sig kinesisk-amerikanska relationer med något annat än den berömda ’Big Stick’ (piskan, ö.a,).
Kongressens uppfattning är att ”även om man framställer Belt and Road Initiative (BRI) som ett utvecklingsinitiativ, använder Folkrepubliken Kina också BRI för att främja sina egna säkerhetsintressen, bland annat för att utöka sina möjligheter för maktprojektion och för att underlätta större åtkomst för Folkets befrielsearmé genom utomeuropeiska militära installationer.” Och det är den här typen av förvrängd förklaring som sätter en låg nivå för Washingtons sätt att sköta internationella angelägenheter. Eftersom Kina bara har en ”utomeuropeisk militär installation” (en hamnanläggning vid Djibouti på Afrikas horn), medan det den 10 september rapporterades att ”USA kontrollerar cirka 750 baser i minst 80 länder världen över och spenderar mer på sin militär än de efterföljande tio länderna tillsammans. ”
Det är inte förvånande att så många nationer har svårt att betrakta USA:s utrikespolitik med jämnmod, när lagstiftare i Washington ägnar sig åt en sådan skamlös överdrift.
Det kan vara obehagligt för makthavarna i Washington och tyvärr också för många andra människor i USA, att tvingas inse att Ryssland och Kina är viktiga nationer, som på ett helt lagligt sätt vill utöka sitt ekonomiska inflytande.
Det verkar som om de inte kan förstå, att när Ryssland lägger ut tio miljarder dollar på att lägga en rörledning och tjänar årliga miljarder på försäljning av sin transporterade gas, skulle det vara ekonomiskt vansinne för Moskvas regering att på något sätt försöka använda rörledningen för att ägna sig åt “aggression och skadlig verksamhet.” På samma sätt skulle det för Kina vara ekonomiskt oklokt och faktiskt strategiskt dumt, att äventyra den växande framgången för BRI-projektet genom att uppträda annat än samarbetsvilligt och ansvarigt i hanteringen av sina 138 partnerländer inom BRI.
Washington bör inse fakta och acceptera att USA måste samarbeta med Kina och Ryssland, snarare än att behålla sin nuvarande aggressiva hållning. Det nya kalla kriget är helt kontraproduktivt och det bör erkännas att det finns fördelar för alla nationer i att utveckla och förbättra sätt och metoder inom handeln. Den amerikanska administrationen kan föreställa sig att den kommer att visa tecken på svaghet om den beslutar att arbeta tillsammans med Peking och Moskva, men det skulle visa på sunt förnuft och framsynthet att släppa det kalla kriget och istället koncentrera sig på samarbete.
