oss 100 kroner!
Åtte år etter det kjemiske gassangrepet i Ghouta utenfor det syriske Damaskus, er det igangsatt foreløpige undersøkelser i Sverige, Frankrike og Tyskland. En mulighet til å finne ut hva som skjedde og gjøre rettferdighet eller en fortsettelse av den vestlige verdens regimeskifteprosjekt?
Av Patrik Pavlov.
Den första brett uppmärksammade kemgasattacken i Syrien skedde i augusti 2013 och riktades mot flera platser i västra och östra Ghouta utanför Damaskus. Bilderna på de döende barnen som kippade efter andan var fasansfulla. Händelsen möttes av kraftfulla fördömanden världen över.
Att använda kemiska stridsmedel är en krigsförbrytelse och de skyldiga bör ställas inför rätta. Men det finns en motvilja mot att utreda vad som verkligen hänt och varför.
Ghoutaattacken och följande verkliga eller påstådda giftgasangrepp har främst utnyttjats av västvärlden, syriska oppositionella och väpnade extremistgrupper i försöket att få till stånd ett regimskifte i Syrien.
De har också inträffat varje gång den syriska armén varit nära att vinna avgörande strider och de väpnade grupperna varit i desperat behov av att vända utvecklingen.
Det är i detta sammanhang vi måste se de rättsprocesser om grovt folkrättsbrott som nu inletts i Sverige, Frankrike och Tyskland.
Bakom de anmälningar som ligger till grund för förundersökningarna står bland andra Civil Rights Defenders, Syrian Center for Media and Freedom of Expression och enskilda syrier. Anmälarna pekar utan minsta tvivel ut Syriens regering och president Bashar al-Assad som kemgasande massmördare.
I detta är de anmälande organisationerna överens med sina finansiärer. De finansieras till största delen av stater som är parter i konflikten och av krafter som är ökända för inblandning i regimskiftesprojekt runt om i världen, som amerikanska National Endowment for Democracy (NED) och George Soros Open Society Foundation.
Alla tre länder där rättsprocesserna inletts är också direkt involverade i Syrienkriget. Frankrike har levererat vapen till väpnade grupper, medan Sverige och Tyskland främst stött de krigande gruppernas politiska företrädare.
Mediernas rapportering om den svenska förundersökningen om grovt folkrättsbrott har tyvärr varit lika ensidig och okritisk som tidigare skildringar av kemgasattackerna. Det är som om alla är överens om vad som skett och vem som är skyldig.
Så är det inte.
Bakgrund
Här följer några punkter som är viktiga att ha med sig när man närmar sig frågan om kemiska vapen i Syrien, punkter som du troligen inte kommer att få läsa i andra medier:
1. Det var regeringen Assad som 2013 bad FN att komma till Syrien efter misstänkta attacker med kemiska vapen mot civila och soldater i mars samma år. FN-delegationen anlände till Damaskus den 19 augusti. Bara två dagar senare, den 21 augusti, genomfördes de uppmärksammade kemgasattackerna i det av väpnade grupper kontrollerade Ghouta utanför Damaskus.
En fråga man bör ställa sig: Är det rimligt att tro att Syriens regering först vädjar till FN att undersöka kemgasattacker, som regeringen anser har utförts av oppositionella väpnade grupper, och sedan själv väljer att sätta in kemiska vapen mot civila mitt framför ögonen på FN-delegationen och hela världens medier?
2. Den FN-undersökning om Ghouta som gjordes 2013 tar inte ställning i skuldfrågan. Däremot finns uppgifter i slutrapporten som pekar på att andra än den syriska armén kan vara skyldiga.
Det var inte bara områden under väpnade gruppers kontroll som drabbades. Den första kemgasattacken skedde i det regeringskontrollerade Khan al-Assal utanför Aleppo i mars 2013. Där var det soldater och civila som utsattes för saringas under strider med väpnade grupper, vilket var den händelse som fick Syrien att begära av FN att undersöka saken. Även i augusti utsattes soldater i närheten av Ghouta för kemiska stridsmedel.
Damaskusbor avvisar anklagelserna
3. Det fanns redan hösten 2013 syriska oppositionella och röster runt om i världen som inte trodde att Syriens regering var skyldig. Den syrisk-kurdiske ledaren Salih Muslim, som ofta citerats i västmedier i andra frågor, påpekade att ”regimen” aldrig skulle vara så dum att den gjorde detta inför FN. Det var, enligt honom, snarare så att de väpnade grupperna gjorde det för att sätta dit Assad och få omvärlden att ingripa militärt.
En liknande hållning hade den syriske oppositionsprofilen Haytham Manna, bosatt i Paris. Han påpekade att al-Qaida i Syrien kommit över och använt kemiska vapen tidigare.
I USA skrev en rad tidigare militärer och underrättelseagenter ett öppet brev till president Obama och varnade honom för att gå på en bluff liknande den som föregångaren George W Bush gått på om massförstörelsevapnen i Irak. Enligt brevskrivarnas underrättelser borde misstankarna för sarinattacken i Ghouta snarare borde riktas mot väpnade grupper och deras utländska uppbackare, som Turkiet och Saudiarabien.
4. Det finns oberoende krafter som noggrant studerat Ghoutaattacken under lång tid. En av dem är analysgruppen Rootclaim. En första studie presenterades 2017 och ytterligare en i juni 2021. De har bland annat utifrån filmer och bilder från förödelsen i Ghouta lyckats kartlägga varifrån raketerna med sarin måste ha skjutits.
Deras slutsats är att dessa kortdistansraketer inte kan ha kommit från regeringskontrollerat territorium, utan måste ha avfyrats från ett närliggande område som då behärskades av terrorgruppen Liva al-Islam.
Rootclaims slutsatser ligger i linje med en tidigare studie från Ted Postol, professor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Cambridge, USA, och Richard Lloyd, före detta FN-vapeninspektör.
Medietystnad när Trumps bevis för kemgasattacken i Syrien sågas
5. Avslutningsvis måste Douma nämnas. Staden i östra Ghouta kontrollerades fram till april 2018 av Liva al-Islams efterföljande, Jaish al-Islam. Organisationen har enligt Amnesty gjort sig skyldig till grova krigsförbrytelser.
Våren 2018 var den syriska armén på väg att ta kontroll över hela området. Den 7 april spreds åter igen dramatiska bilder på barn som påstods ha utsatts för giftgas. Så snart armén intagit och säkrat staden var Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) på plats i Douma.
Dess expertteam kom efter noggranna undersökningar fram till att det mesta tydde på att det inte skett någon gasattack och att den påstådda nedslagsplatsen för gasraketen arrangerats av någon på marken – det vill säga Jaish al-Islam, Vita hjälmarna eller någon annan grupp som fanns i Douma den 7 april.
OPCW:s ledning valde att helt bortse från expertteamets synpunkter och hemligstämplade rapporten. Den officiella rapporten till FN från den 1 mars 2019 pekar istället ut den syriska regeringen som skyldig. När medarbetare inom OPCW protesterade och läckte den hemliga rapporten försökte ledningen tysta och svartmåla visselblåsarna.
En rad kända personer skrev tidigare i år ett öppet brev om skandalen kring OPCW och Douma. Bland undertecknarna fanns Hans von Sponeck, tidigare vice generalsekreterare i FN, José Bustani, OPCW:s förste generalsekreterare, Noam Chomsky, professor, och Oliver Stone, filmproducent.
Lögnspridarna tiger när kemgasbluffen avslöjas
De fem punkterna ovan innehåller ett axplock av en större mängd uppgifter som motsäger eller reser frågor om den i Sverige rådande bilden om kemgasattackerna i Syrien. Denna motbild är inte något som de anmälande organisationerna bakom förundersökningen har intresse av att lyfta fram. Tyvärr är det också en ickefråga i de stora medierna.
Mest häpnadsväckande är den totala tystnaden kring Douma. Nästan inga medier i väst har ens rapporterat om skandalen. Är det för att ett avslöjande om att Doumaattacken troligen arrangerades i propagandasyfte av väststödda ”rebeller”, riskerar att väcka frågor om om hur många andra ”sanningar” i Syrienkriget som egentligen är propagandalögner?
Det behövs en seriös och opartisk utredning om kemgasattackerna i Syrien, för att få klarhet och kunna utkräva ansvar. Vad som inte behövs är en rättsprocess som bara blir en fortsättning på västvärldens folkrättsvidriga regimskiftesprojekt i Syrien.
