oss 100 kroner!
Artikkelen De historiske dimensjonene over det Kina har oppnådd siden 1949 har ført til en polemikk over Kjølen. Kinaskribenten og journalisten Jojje Olsson har polemisert mot oss og skriver i sin kommentar: “Artikeln är felaktig. Exempelvis växte Sydkoreas BNP från knappt fem till över 1 100 miljarder dollar 1967-2007, en fördubbling på 220 gånger. Även ekonomin i Japan och Taiwan har vuxit snabbare än Kinas i perioder om 10, 20 eller 40 år – dessutom med mindre klasskillnader.”
Anders Romelsjö som publiserte vår artikkel på svensk, svarer Jojje Olson i denne kommentaren.
Av Anders Romelsjö.
Nej, artikeln är inte felaktig. Noterar att Jojje Olosson inte har några referenser till sina påståenden. Tillväxten har tidvis varit mycket stor i japan, Taiwan och Sydkorea, och större än i Kina. Återger nedan uppgifterna för de senaste 4 decennierna. Jag har hämtat uppgifterna på UNCTAD.
BNP 1980-2019 (US dollars in current prices in millions:
År 1980 Kina 306 miljoner; Japan 1105 milj.; Taiwan 34 milj.; Sydkorea 66 milj.; Indien 187 milj.
År 2000 Kina 1 211 milj. ; ” 4 887 milj .; ” 330 milj.; ” 299 milj. ” 476
År 2019 Kina 14 342 Milj. ; Japan 5 082 milj; Taiwan 610 milj.; Sydkorea 610 milj.; Indien 2891 milj.
Ökning av BNP 1980-2019:
Kina 47 gånger
Japan 4,6 gånger
Taiwan 18 gånger
Sydkorea 9 gånger
Indien 15,5 gånger
Litet mer uppgifter:
“Sydkorea visade upp en enastående ekonomisk tillväxt mellan 1960 och 1990. Per capita – inkomsten hade en genomsnittlig årlig ökning på sju procent.” (Rapport från Lunds universitet)
Sydkorea drabbades hårt av den ekonomiska krisen i Sydostasien 1997-1998. År 1998 minskade BNP med drygt 5 %, ökade med 11 % följande år och har därefter legat mellan 3% och 6 % med avtagande tillväxt enligt uppgifter från IMF. BNP minskade med måttliga 1 % år 2020 (jämfört med 5 % 1998) (https://www.imf.org/en/Search#q=economic%20growth%20south%20korea&sort=relevancy)
I Japan var tillväxten drygt 3 % 1980, nådde 6,8 % toppåret 1998 och har därefter varit svag. (https://www.imf.org/en/Search#q=economic%20growth%20Japan&sort=relevancy)
Vidare, Japan och Sydkorea och Taiwan (som länge var militärdiktaturer) fick fördelar av USA i sin ekonomiska politik som del i det kalla kriget. Kina kände sig hotat av kärnvapenanfall från USA – på goda grunder – och försökte svara med bl.a. en ekonomisk satsning på industrialisering av landsbygden.
USA planerade att döda minst 600 miljoner människor i kärnvapenkrig.
I “Det stora språnget” i slutet av 1950-talet gjordes betydande misstag, samtidigt som landet hade missväxt.
Hur var tillväxten under Mao Zedongs tid (1949-1976)?
* Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i demokratiska, kapitalistiska Indien till 9,8 år.
Källa:
Världsbanken. World Development Indicators online. I Minqi Li: The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York: Monthly Review Press, 2008.
* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch
“Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100.000.000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky
Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande medicin. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.
Dessutom genomfördes omfattande jordreformer under Maos tid. Detta frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden, vilket vi påminns om av Åsmund Egge i Klassekampen 15/12 2012, sid 33.
Inget vet med säkerhet om Kina hade haft samma, bättre eller sämre BNP om Maos politik fortsatt. Men vi har all anledning att tro att tryggheten, jämlikheten hade varit större och arbetslösheten närmast obefintlig. Många menar att den statliga planekonomin och frånvaron av stor ojämlikhet varit en viktig förutsättning även för framgångar i Kinas kapitalistiska ekonomi.
Den ekonomiska krisen i Sydostasien 1997-98.
Ingress: Sydkorea och Japan drabbades mycket hårt av denna ekonomiska kris, som åtföljdes av kraftigt ökat inflytande av främst USA på dessa och vissa omkringliggande länders ekonomi. Jag återger ur boken “USA som världspolis” från 2013 av Ulf Karlström och mig. Kanske en slags “överkurs”, men är ett av flera exempel på hur USA:s ekonomiska politik och inflytande via IMF och världsbanken kan drabba ekonomiskt snabbväxande länder och allierade. Nu står ju Kina och Ryssland i centrum för USA:s ekonomiska attacker och olagliga sanktioner.
Utdraget ur boken:
En snabb ekonomisk utveckling inleddes i många länder i Sydostasien under 1970-och 1980-talet och åtföljdes av ökad medellivslängd, minskad barnadödlighet och minskad analfabetism. Sparandet var stort och tillväxten skedde under en protektionistisk politik i flera av länderna. Under 1980-talet öppnade många av länderna i Ostasien – troligen efter påtryckningar från IMF och USA:s finansdepartement – sina marknader för ett fritt kapitalinflöde.
En tid strömmade kapitalet in, men sedan ”slog stämningen om” och det strömmade ut. Under våren och sommaren 1997 ökade trycket mot Thailands valuta, f.a. genom valutaspekulation (Stiglitz 2007). Avregleringen hade medfört ökade kapitalsatsningar från först Japan och senare USA, och kom att främst avse kortfristiga banklån, som användes till långfristiga inhemska lån, och olika typer av värdepapper, inte till direktinvesteringar i företag. När de egna pengarna tog slut ”vände länderna sig till IMF, som dock bara gav lån på en lång rad villkor inklusive sänkta statsutgifter, skattehöjningar och högre räntor” ”IMF lyckades inte stabilisera valutorna, bara att förvärra den ekonomiska nedgången” (Stiglitz 2007). När räntorna höjdes för att stödja den egna valutan kunde en del företag ej betala ränta och sina skulder, och tusentals småföretag gick i konkurser.
Internationella arbetsorganisationen ILO uppskattade att 24 miljoner förlorade sitt arbete och Världsbanken att 20 miljoner asiater hamnade i fattigdom. I början av juli gav den thailändska regeringen upp försöket att försvara sin valuta, senare Malaysia, Indonesien och Sydkorea, där självmordsfrekvensen ökade med 50 % följande år. Kina hade behållit valutaregleringen och landet påverkades bara i begränsad omfattning av krisen. Under andra halvåret 1997 föll de inhemska valutorna mellan 40 och 80 %, och börserna ungefär lika mycket. På ett år försvann motsvarande 600 miljarder dollar från Asiens aktiemarknader.
Sydostasien-krisen blev under 1998 blev alltmer internationell och påverkade bl.a. Ryssland. IMF och de stora kreditvärderingsinstitutionerna misslyckades med att förutse denna kris, liksom den stora krisen som inleddes 2008. Den ledande företrädaren för den neoliberala ekonomin, Nobelpristagaren Milton Friedman motsatte sig varje räddningsaktion, och Clinton-regeringen intog samma attityd (helt i motsats till vad USA:s regering gjorde vid krisen 2008, som drabbade USA).
Krisen utlöste en våg av privatiseringar, bl.a. av grundläggande samhällstjänster, minskade sociala utgifter, ökad sexhandel och prostitution. Utländska företag kunde få kontrakt under mycket förmånliga villkor, så kallad företagsshopping. Inom ett par år hade stora delar av näringslivet i aktuella länder omvandlats och hundratals lokala varumärken hade ersatts av multinationella jättars i ”världens största konkursutförsäljningar” (Kristof 1998), i en ”basar för företagsuppköp” (Lewis 1998).
Banker och många stora bolag i USA och Europa tjänade alltså mycket pengar på krisen, som i Mexiko. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, en förespråkare for globalisering under mer rättvisa former, dvs. en man som tror på möjligheten av en förbättrad marknadsekonomi, har skrivit ”IMF ser slutet på Asienkrisen som ett bevis på att dess politik är riktig. Detta är idiotiskt (”stupid”). Alla recessioner upphör någon gång. Allt vad IMF lyckades med var att göra den asiatiska recessionen djupare, längre och mera smärtsam” (New Republican 2000).
Han har även gjort följande sammanfattande bedömning ”För mig finns det ett tydligt facit: de höga räntorna och nedskärningar i utgifterna som IMF och USA: s finansdepartement pressade fram – raka motsatsen till den politik som Förenta staterna och Europa följde i pågående kriser försämrade situationer. Länderna i östra Asien återhämtade småningom, men det var trots denna politik, inte på grund av dem “. De länder som följde Keynes traditionella ekonomiska politik (Kina och Malaysia) klarade sig mycket bättre än de länder som tvingades följa IMFs diktat, som Stiglitz uttrycker sig.
