oss 100 kroner!
Här finns inget att se. Bara en vänsterpresident som avsatts.
Av Kajsa Ekis Ekman.
När jag skriver detta har det gått exakt tre månader sedan den ödesdigra dagen 12 november 2019.
Nu tänker du kanske: ”Va?” Det är inte konstigt. Jag talar om statskuppen i Bolivia, en icke-händelse i svensk press.
Det var då militären tvingade bort valvinnaren president Evo Morales från makten, massakrerade över 40 personer och skadade hundratals, stängde ner flera tv-kanaler och fängslade journalister. I en militärhelikopter kom den nya ledaren flygande: ultrareaktionären Jeanine Añez, som med Bibeln i hand förklarade att «Gud nu återvänt till Bolivia». Hennes Twitter är strösslat med uttalanden som: «Jag drömmer om ett Bolivia fritt från sataniska indianritualer, städerna är inte till för indianerna, de borde stanna på landsbygden eller på högplatåerna.” Vad det är för «härskande klass» som kommit tillbaka till makten blev också tydligt då en familjemedlem till Añez inte kunde närvara vid ceremonin. Han satt fängslad i Brasilien för smuggling av tiotals ton kokain.
Morales tvingades gå i exil. Mannen som hade lyft Bolivia från fattigdom och skuld tillbringade sin första natt i exil på gatan i ett improviserat tält. Under Morales tid sjönk fattigdomen från 38 till 17 procent, ekonomin växte med 327 procent och utlandsskulden gick ner från 52 till 24 procent. Bolivia gick från att vara en katolsk stat till att vara en sekulär, plurinationell stat som erkände ursprungsbefolkningens rättigheter. Enligt den nya författningen tillhörde naturresurerna det bolivianska folket och en gräns sattes för hur mycket land en enskild person kunde äga.
Det fanns naturligtvis kritik mot Morales även från befolkningen: från miljörörelsen, för att han ökade utvinningen av naturresurser, och för att han förlängde tiden då en president kunde bli omvald.
Men det fanns en grupp som hatade honom mest av allt. Den vita eliten som hade fått regera landet utan konkurrens sedan den spanska kolonialtiden. Och eftersom Morales inte gjort som Venezuelas Hugo Chávez och sett till att ha en lojal armé, kunde de till slut konspirera för att störta honom. Nu skulle alla från Morales parti rensas ut. Borgmästaren i Vinto tvingades ut på gatan barfota, hennes hår klipptes, hon målades i röd färg och misshandlades.
Det finns ingen kupp som görs utan förevändning, och den här gången hette det att Morales hade fuskat i valet. En förklaring som snabbt och bekvämt accepterades av västerländska regeringar. Så fort Donald Trump hade uttalat att kuppen var ett «betydande ögonblick för västerländsk demokrati» följde Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) efter. Hon menade att det var «positivt att man reagerar när valet inte varit demokratiskt» och det var också den linje som de flesta politiska kommentatorer kom att anamma. Aftonbladets Wolfgang Hansson hävdade att det var Morales som «stod för den egentliga kuppen» och att det var «bra» att han tvingades bort från makten. Endast Vänsterpartiet protesterade mot statskuppen.
Sedan kom kuppen att bli en spökhändelse i svensk och europeisk press. Under de tre månader som gått har medlemmar av Morales regering successivt fängslats. 53 community-radiostationer har stängts. Och de tidiga försäkrandena om att Añez endast skulle vara en «interimpresident» och snart utlysa val, har inte infriats. Nu ska Añez i alla fall ställa upp i valet i maj. De statliga tv-kanalerna visar hennes valkampanjer och hon har redan bett alla sina ministrar att avgå.
Inget av detta rapporterar svensk press om. Det är som om det aldrig hänt. Ordningen är återställd. Eliten har återfått makten. Här finns inget att se. Bara en vänsterpresident som avsatts.
Västvärldens liberaler har länge delat upp de latinamerikanska vänsterregeringarna i goda och onda. «Goda» var Correa i Ecuador, Lula i Brasilien och Evo i Bolivia. De genomförde reformer utan att byta ut arméchefer och konsolidera makten genom att försäkra sig om militärens och andra institutioners lojalitet. «Onda» var regeringarna i Kuba och Venezuela. Idag är de första tre störtade genom militärkupper eller lawfare. De två andra, trots ekonomisk blockad och sanktioner, sitter kvar.
Frågan kvarstår: Finns det något en vänsterregering kan göra för att både bli omtyckt av väst och undvika att störtas?
Denne artikkelen ble først publisert på ETC.se
Kajsa Ekis Ekman kommer på Mot Dag-konferansen 2020 og skal snakke om nettopp Latin-Amerika.
Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.
Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:
Vipps: 116916.
Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.
