Golanhöjderna, Kosovo och Krim: En studie i hyckleri och dubbelmoral

0
FN-soldater på de okkuperte Golanhøydene. Shutterstock.

Av James O’Neill.

Donald Trumps tillkännagivande nyligen om att USA kommer att erkänna Israels suveränitet över Golanhöjderna visar återigen på den dubbelmoral som tillämpas av Nato och dess allierade, bland andra Australien, i frågor om territoriell integritet, rätten till självbestämmande, och internationell rätt. Tre fall illustrerar de västnationernas dubbelmoral. De kan ses kronologiskt.


Denne artikkelen av James O’Neill ble først publisert på New Eastern Outlook. Oversatt til svensk og publisert av GlobalPolitics.se.


I. Golanhöjderna utgör en del av staten Syriens suveräna territorium. Området ockuperades av Israel tillsammans med Västbanken i Palestina (då en del av Jordanien) och Gazaremsan i slutet av sexdagarskriget mellan Israel, Egypten, Syrien och Jordanien i juni 1967. Israel har sedan dess fortsatt ockupationen av Västbanken och Golanhöjderna, och upprätthåller en blockad mot Gaza vilket åsamkar Gazas invånare enormt lidande.

Det är en väletablerad internationell rätt (Fjärde Genèvekonventionen från 1949) att stater inte får fortsätta att ockupera territorium som beslagtagits i krig.
Den 22 november 1967 uppmanade FNs säkerhetsråd i resolution 242 enhälligt Israel att dra tillbaka sina styrkor från ockuperat territorium. Detta ignorerades av Israel, precis som landet sedan 1968 har brutit mot 32 FN-resolutioner, vilket lätt gör det till den enskilt största lagbrytaren (Turkiet kommer tvåa med 24 överträdelser under samma tidsperiod).

1981 antog Israel Lagen om Golanhöjderna, enligt vilken man avsåg att annektera de syriska Golanhöjderna. FNs säkerhetsråds resolution 497 av den 17 december 1981 förklarade den tänkta annekteringen som “ogiltig och utan rättsverkan”.

Att Israel fortsätter att strunta i sina förpliktelser enligt folkrätten är inte förvånande.
USA, andra NATO-länder och Australien inte bara underlåter att ålägga Israel några sanktioner för sina fortsatta brott, de tillåter inte ens att en sådan möjlighet diskuteras. Om frågan tas upp kommer omedelbart anklagelser om antisemitism och andra absurditeter från den oerhört mäktiga judiska lobbyn i de flesta västliga stater.

Trumps tillkännagivande följer på en liknande deklaration förra året för att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Detta är inte bara en kränkning av internationell rätt, det strider också mot resolutioner som USA självt har stött tidigare (som med Golanhöjderna).

Kosovo. Camp Bondsteel

II. Fallet Kosovo är helt annorlunda men lyfter ett antal relevanta punkter. Kosovo är etniskt och språkligt sett albanskt, även om det var en del av det f.d. Jugoslavien. Det fanns en stark opinion i Kosovo för självständighet från Jugoslavien.

Den självständighetsrörelsen stöddes av USA. Mellan mars och juni 1999 bombade USA Serbien för att uppmuntra serberna att dra tillbaka sina militära styrkor från Kosovo.

Bombningen skedde utan säkerhetsrådets godkännande, följde inte bestämmelserna i FN-stadgan och var följaktligen en grov kränkning av internationell rätt.

När bombningarna upphörde gav säkerhetsrådets resolution 1244 den 10 juni 1999 självständighet åt Kosovo inom Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den 17 februari 2008 förklarade Kosovo ensidigt sig oberoende från Jugoslavien. Ingen folkomröstning hölls, men det är rimligt att säga att deklarationen stöddes av majoriteten kosovaner, särskilt av de av albansk etnicitet som utgjorde 88 procent av Kosovos befolkning.

Den 8 oktober 2008 bad FNs generalförsamling Internationella domstolen om ett rådgivande yttrande beträffande Kosovos självständighetsförklaring. Beslutet meddelades den 22 juli 2010. Domstolen noterade den långa historien av ensidiga självständighetsförklaringar sedan 1600-talet, varav moderstaten motsatte sig de flesta.

Domstolen konstaterade att “internationell rätt inte innehöll något förbud mot självständighetsförklaringar” (punkt 79) och att “deklarationen av den 17 februari 2008 inte strider mot allmän internationell rätt” (punkt 84).

USA var speciellt intresserade av Kosovo, bland annat för att kunna upprätta en större militärbas där (Camp Bond Steel).

Den basen fungerar bland annat som en viktig transitpunkt för afghanskt heroin, som kontrolleras av USA och dess allierade styrkor i Afghanistan.

Inga sanktioner har utfärdats mot USA för dess olagliga bombning av Syrien eller mot Kosovo för dess ensidiga självständighetsförklaring. Majoriteten av världens länder erkänner nu Kosovo som en separat oberoende stat.

Folkomröstningen på Krim.

III. Med Krim var det däremot återigen annorlunda, men innehåller också flera relevanta punkter. Krim hade varit en del av det ryska imperiet sedan 1783. Den 18 februari 1954 utfärdade presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet ett dekret som överförde Krim till Ukraina. Det genomfördes ingen folkomröstning bland Krim-befolkningen och hade det skett skulle överföringen med största sannolikhet ha avvisats.

Överföringen verkar ha varit den sovjetiska ledaren Chrusjtjovs idé, som själv var ukrainare. Frånvaron av demokratiska förfaranden förstärks av det faktum att överföringen i sig var en överträdelse av sovjetisk lag.

Under de följande årtiondena rådde ett oroligt förhållande mellan Krimborna och den ukrainska regeringen. Krim hade status som “autonom republik”. Denna oro nådde sin kulmen i februari 2014, när den vederbörligen valda och internationellt erkända regeringen i Ukraina störtades i en USA-organiserad och finansierad statskupp.

Den nya ukrainska regeringen var anti-rysk och ohöljt fascistisk. Inget av detta var acceptabelt för Krimborna som, liksom albanerna i Kosovo, till överväldigande del hade samma språk, kultur och etnicitet, och identifierade sig med allt som var ryskt.

En folkomröstning organiserades snabbt (till skillnad från i Kosovo) med ett valdeltagande på 83,1 procent, varav 95,5 procent röstade för en återförening med Ryssland. Den ryska duman röstade i sin tur för att acceptera Krim tillbaka till Ryska federationen.

Västs media och politiker använder konsekvent begreppet “annektering” för att beskriva återinförlivandet av Krim i Ryska federationen. The Oxford English Dictionary definierar annektering som synonymt med “beslag, ockupation, invasion, erövring, övertagande, beslagtagande och expropriation”. Ingen av dessa termer beskriver korrekt händelseförloppet på Krim.

Det finns ingen skillnad i internationell rätt mellan vad Kosovo gjorde med den internationella domstolens godkännande och vad Krimborna gjorde. Det senare var förmodligen mycket mer demokratiskt, eftersom det följde på ett överväldigande folkomröstningsresultat till stöd för att lämna Ukraina och återinförlivas med Ryssland.

Konsekvenserna har emellertid varit mycket olika. Ryssland har varit föremål för oändligt förtal. Den ryska staten och många politiska och företagsledare har blivit föremål för sanktioner. Man måste bara fråga sig: skulle detta ha hänt om Krim hade röstat för att lämna Ryska federationen och bli en del av Ukraina? Den överväldigande sannolikheten är att Krim skulle ha välkomnats med öppna armar och dess folk applåderats för att ha gjort “det rätta”.

Krim är av strategisk betydelse, vilket är anledningen till att britterna stred mot ryssarna där i Krimkriget (1853-1856), och en viktig geopolitisk anledning till USAs inblandning i Ukraina var att beröva ryssarna flottbasen i Sevastopol.

Historien om dessa tre episoder – Golan, Kosovo och Krim – exemplifierar den dubbelmoral och det hyckleri som kännetecknar Västs geopolitik. Trumps senaste uttalanden om Golanhöjderna förstärker bara detta.


James O’Neill er bosatt i Australia og er jurist og geopolitisk analytiker.

KampanjeStøtt oss

Start diskusjonen på forum.steigan.no