Försöker Netanyahu och Trump provocera fram ett storkrig?

1
Patrik Paulov

I natt var det dags igen. Israel sköt missiler mot Syrien, såsom den USA-stödda ockupationsmakten gjort gång på gång under det sju år långa kriget. Syrien försvarade sig mot angreppet.

Oavsett vad svenska medier rapporterar så har varken Syrien eller dess allierade – Iran, libanesiska Hizbollah och Ryssland – intresse av mer krig.
Ingen av dem har något att vinna på att provocera fram mer strider, förödelse och elände. Ingen av dem har något att vinna på att angripa israeliska mål, och det oavsett om de finns på de ockuperade syriska golanhöjderna eller i Israel.

Några som däremot ser provokationer och krig som en väg framåt är Israel och dess premiärminister Benjamin Netanyahu. En uppfattning han delar med USA:s Donald Trump.
När den syriska regeringen vinner tillbaka kontrollen över Syrien, när Hizbollah vinner demokratiska val i Libanon och när Iran stärker sin position som stormakt i Mellanöstern, då växer faran för nya desperata krigshandlingar från de som förlorar mark. Det vill säga USA, Israel, Saudiarabien och deras allierade.

Israels inblandning i Syrien är inte ny. För snart fem och ett halvt år sedan, i januari 2013, gav sig Israel in i Syrienkriget på Jabhat al-Nusras och övriga väpnade extremisters sida genom att bomba militära mål i Syrien.
I mars 2013 framförde Israels president Shimon Peres i EU-parlamentet budskapet att det var dags att invadera Syrien militärt och störta Assad. Dessutom krävde han att libanesiska Hizbollah skulle terroriststämplas och varnade för Iran som ”det största hotet mot världsfreden”.
På den vägen har Israel fortsatt. Landets krigsmakt har återkommande angripit syriskt territorium och på så vis försvagat den syriska arméns och dess allierades möjlighet att bekämpa de verkliga terroristerna, oavsett om de kallas al-Qaida, IS eller något annat.

Det är också väl känt och omskrivet i israeliska medier att syriska ”rebeller” släppts över gränsen och vårdats på israeliska sjukhus.

Trots denna inblandning har Syrien och dess allierade under alla år agerat återhållsamt. För de politiska och militära ledarna i Damaskus, Teheran och Beirutförorten Dahieh har inget att vinna på något storkrig.
Vad de lägger all kraft på är det motsatta. De försöker få slut på striderna i Syrien för att kunna inleda återuppbyggnaden och göra det möjligt för invånarna att återvända till sina hem.

I natt rapporteras Syrien ha försvarat sig mot det israeliska anfallet. Det är inget märkligt. Varje nation har rätt att försvara sig när den blir angripen. Vad Israel gör mot Syrien, och det utan att västvärlden någon enda gång protesterat, är däremot ett brott mot folkrätten. Inget land har rätt att bomba ett annat lands territorium.
Faktum är att Israel också bryter mot flera aktuella FN-resolutioner om Syrien som slår fast att det är kriminellt att ge stöd åt terroristgrupper med band till IS eller al-Qaida. Vilket Israel indirekt gör genom att bomba och försvaga de styrkor i Syrien som bekämpar terroristerna.

Nu är det inte så att Israel agerar självsvåldigt mot ”fiendealliansen” Syrien-Hizbollah-Iran. Netanyahu har USA i ryggen.
När Trump tidigare i veckan meddelade att USA drar sig ur kärnenergiöverenskommelsen med Iran kom han med fördömande efter fördömande av avtalet och han varnade för iranska kärnvapen. Det var ett tal där Trump förhöll sig till sanningen på samma som George W Bush gjorde när han 2003 varnade för hotet från Irak och dess icke existerande massförstörelsevapen.

I synen på Iran står USA och Israel enade med Saudiarabien, som länge propagerat för krig mot Iran.
Enligt ett dokument som Wikileaks offentliggjort fick USA i april 2008 en påminnelse om att Saudiarabiens kung Abdullah upprepade gånger framfört att det, apropå Iran, var dags ”hugga huvudet av ormen”. Aggressiviteten mot Iran har knappast minskat sedan dess.

USA:s och Israels agerande är oroväckande. Två tillbakapressade makter som desperat försöker finna en utväg att återta förlorade positioner. Det ökar risken för nya krigshandlingar med fruktansvärda följder för regionens invånare.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. I realiteten er det ingen gruppering på denne planeten som i større grad
    kvalifiserer til begrepet ‘terrorist’ enn den oppkonstruerte ‘staten’ Israel,
    heller ikke representerer noen kjent gruppering en større overhengende
    trussel mot verdensfreden enn den til enhver tid sittende ledelse av den
    samme ‘staten’ – velvillig assistert av en proxy nasjon på et annet kontinent,
    som kontinuerlig ved hjelp av et fullt spekter av udemokratiske metoder og
    militær makt - har kjempet globalt for «menneskelige verdier og demokrati»
    (historien er spekket med eksempler), der sistnevnte nasjons sønner og
    døtre hele tiden er blitt tildelt rollen som ‘pawns to be used in foreign policy’.
    Å se et mønster gå som en rød tråd gjennom historien er ikke akkurat
    ‘rocket science’. . . . . .

    At den øvrige verdens ledere tilsyelatende ikke har evnet å connect the dots,
    må enten bety at de har vært medsammensvorne (collaborators), totalt
    ignorante, eller en ulykkelig kombinasjon av de to.

    Status quo er en direkte hån mot det som presumptivt skal være
    menneskelig intelligens . . . . . . .

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere