Andra Världskrigets historia ”revideras” del 3

3
Slaget ved Stalingrad var en skjebnekamp som la grunnlaget for nazi-Tysklands endelige nederlag. EU-parlamentet prøver å viske ut historsike fakta.
Anders Romelsjö
Anders Romelsjö

Denna tredje del av en artikel har skrivits av Lennart Palm, professor emeritus vid Göteborgs universitet. Den har publicerats i Historisk Tidskrift (HT) .Jag publicerar den med författarens tillåtelse, men uppdelad i tre avsnitt på grund av artikelns längd. Den första delen avser Sovjetunionen fram till första världskriget och är publicerad. Första delen behandlar Sovjetunionen före Andra Världskriget,Grov revision av Andra Världskriget – Sovjetunionen andra delen förspelet, Förspelet till Andra världskrigetmedan denna slutreplik ger en sammanfattande syn på en ny lärobok.


Slutreplik om ett lärobokshaveri
Mitt kritiska inlägg om den nya universitetsläroboken i HT nr 3 2015 har föranlett svar från de två medverkande Klas-Göran Karlsson och Martin Hårdstedt. Jag hade naturligtvis förväntat någon reaktion från redaktören, Maria Sjöberg, som ju ytterst ansvarat för bokens dramatiska revison av andra världskrigets historia. Men eftersom hon tydligen väljer att tiga vill jag här ge några slutkommentarer till Karlsson och Hårdstedt.

Ruinene av Stalingrad i 1943 etter at Sovjetunionen hadde knekt den tyske offensiven
Ruinene av Stalingrad i 1943 etter at Sovjetunionen hadde knekt den tyske offensiven

Hårdstedt I sin lärobokstext mörklägger Hårdstedt det centrala faktum att det var på östfronten den stora vändpunkten i andra världskriget ägde rum. Röda arméns krigsavgörande insats – exempelvis slaget vid Stalingrad – trollas bort, och i stället förmedlas bilden att det var västmakterna som spelade huvudrollen i kampen mot Hitler. Likaså förringas de ekonomiska framsteg i Sovjet som gjorde segern mot Tyskland möjlig. Därtill kommer svepande och missvisande formuleringar, t.ex. att Sovjet tog ”halva Polen”(1). Detta är att vilseföra studenterna.
Efter min kritik i HT medger Hårdstedt nu delvis sina felsteg, men tycks vara oförmögen att dra några slutsatser av dem. I stället anklagar han mig för att rycka ut ”till Sovjetunionens försvar” och tillskriver mig – helt utan grund – åsikten att Sovjet skulle ha varit ”demokratins försvarare”.
Ett sådant sätt att argumentera kan knappast beskrivas som seriöst.

Lika egendomligt ter sig Hårdstedts klagomål på att jag hänvisar till översiktsverk och ”tvivelaktig” litteratur. Att jag kontrasterade den nya lärobokstexten mot översiktsverk av McKay och Alf W Johansson var ju ett medvetet grepp för att belägga att Hårdstedt (och Karlsson) på ett betänkligt sätt reviderar en etablerad uppfattning. Några argument i sak för att den litteratur jag hänvisar till skulle vara tvivelaktig anför inte Hårdstedt. (2)

Ett av problemen med Hårdstedts grovhuggna pedagogik – att nöja sig med att beskriva Sovjetunionen som en totalitär stat som förtryckte och dödade den egna befolkningen – är att historien görs obegriplig. Hur kunde Sovjetunionen stå emot och besegra världens starkaste armé från en av tidens ledande industrinationer om regimen enbart terroriserade sin befolkning och om de ekonomiska framstegen bara var en propagandabluff? (3)

Överhuvudtaget tycks Hårdstedt inte ha förstått vidden av den samhällsomvandling som Stalinregimen ledde. I svepande ordalag hänvisar han till diktaturers förmåga att styra och ställa efter behag; detta skulle förklara såväl den sovjetiska industrialiseringen som förmågan att ”utveckla en enorm motståndskraft” under andra världskriget. Som om alla diktaturer skulle ha lyckats med – eller ens varit intresserade av – att industrialisera och modernisera det egna samhället. Som om inte diktaturer har fallit p.g.a. bristande folkligt stöd i samband med militära och utrikespolitiska motgångar av ojämförligt mildare slag än dem Stalinregimen fick utstå (t.ex. militärjuntorna i Grekland 1974 och Argentina 1983). Tror verkligen Hårdstedt att Sovjetregimen hade kunnat utveckla en sådan ”enorm motståndskraft” om den endast åstadkommit terror och svält?

Karlsson
Vad Karlsson anbelangar klagar han inledningsvis över att jag inte tillräckligt håller isär hans och Hårdstedts texter. Men det är väl helt rimligt att kommentera den helhetsbild som läroboken förmedlar? Har ingen kommunikation mellan författarna förekommit? Lika missriktad är Karlssons kritik mot att jag inte kommenterat hans skildring av de sovjetiska efterkrigsdecennierna. Min ambition var ju uttryckligen begränsad till att granska bilden av andra världskriget.

Churchill 160302
Karlssons hyllning till Storbritannien som demokratins och frihetens garant ter sig paradoxal mot bakgrund av hans anklagelse att jag ”vitmålar” den sovjetiska historien, står för en svartvit historieskrivning etc.

I övrigt är Karlssons mångordiga svar på min kritik inte helt lätt att få grepp om. Han varvar utfall mot mig (som lömskt svartmålar honom, som saknar poänger och nyanser etc.) med ansatser till sakargument. Med stigande förundran noterar man att Karlsson framhärdar i sin sensationella uppfattning att Storbritannien var Nazityskland huvudmotståndare under hela andra världskriget, inte bara 1939-1941. Skälet skulle vara att britterna stod för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Men Tysklands huvudmotståndare borde väl vara den makt mot vilken de utan jämförelse mest omfattande och mest obarmhärtiga striderna utkämpades? Den motståndare i kamp mot vilken kriget avgjordes? Och den motståndare som Hitler redan från början, ja långt innan andra världskriget bröt ut, av ideologiska skäl utsett till primärt krigsmål och koloniseringsobjekt?
india famine

Har Karlsson hört talas om det brittiska imperiet? Churchills krigsmål var ju att bevara detta diktatoriska – eller ”totalitära”, för att använda ett av Karlssons favoritord,– styre. Churchillregeringen bär ett blytungt ansvar för svältkatastrofen i Bengalen just under krigsåren, ett skeende som symptomatiskt nog inte tas upp i läroboken.(4) Hitler var en av det brittiska imperiets varmaste beundrare. Särskilt föredömligt var enligt Führern britternas herravälde i Indien, och han hoppades att just Sovjetunionen skulle bli tyskarnas Indien. Den tyska krigföringen i öster hade följdriktigt kolonialkrigskaraktär och var långt brutalare än krigföringen mot exempelvis engelsmännen. Men för Karlsson var likväl Storbritannien Tysklands huvudmotståndare även åren 1941-1945. (5)

Karlssons svar kännetecknas knappast av klarhet. Efter att ha antytt att andra världskriget utlöstes gemensamt av ”två aggressiva Östersjömakter” gör han plötsligt halt och förklarar att ingen historiker kan avgöra graden av skuld till krigsutbrottet hos olika aktörer. Överhuvudtaget har både han och Hårdstedt i sina svar svårt att tala klarspråk i frågan huruvida Tyskland var det andra världskrigets aggressor eller om det var de båda ”totalitära” staterna som tillsammans framkallade kriget. Inte blir det bättre av att Karlssson i ett ögonblick av postmodernistisk yra, börjar tala om två ”berättelser” om andra världskriget och dess förspel. Historikerns uppgift är ju att avgöra vilken av dem som överensstämmer med verkligheten!
Berlin färg
Ett gemensamt drag hos författarna är också att de blir svårt provocerade om någon pekar på de ekonomiska och sociala framsteg som – jämte terror och ofrihet – präglade det sovjetiska samhället under 30- och 40-talen. Att nämna något annat än våld och förtryck är för dem att ”vitmåla” Sovjet, rycka ut till den totalitära statens försvar etc. En historievetenskaplig hållning vore tvärtom att försöka ge en allsidig belysning av det sovjetiska samhällets komplexa struktur. I en skildring av andra världskriget blir uppgiften att analysera regimens förmåga att föra krig. Förutom repressionen måste man då lyfta fram de drag i den sovjetiska samhällsutvecklingen som gav upphov till den ekonomiska och militära styrka – och det folkliga stöd – utan vilket kriget mot Nazityskland aldrig hade kunnat vinnas. Det var bland annat den totala frånvaron av sådana synpunkter i Karlssons och Hårdstedts lärobokstexter som fick mig att beskriva dem som skeva och tendentiösa. Inget av vad de nu anför i sina svar rubbar det omdömet.

Framtidens historiestudenter riskerar med den nya boken att bli närmast ignoranter beträffande både andra världskriget och dess förspel, oförmögna att associera till nyckelbegrepp som München 1938 och Stalingrad. Sorgligt!

Noter
1. Det område Sovjet inkorporerade 1939 motsvarade i stort sett området öster om den s.k. Curzonlinjen som på främst etniska grunder föreslagits som gräns mellan Polen och Sovjetunionen när efterkrigsgränserna skulle fastställas efter 1918; området öster om linjen hade enligt vissa beräkningar 12 miljoner invånare, varav ungefär tre miljoner var polacker. Det nybildade självständiga Polen ansåg sig av historiska skäl ha rätt till området och erövrade det i det polsk-sovjetiska kriget 1920-1921. De tre miljonerna polacker i Hårdstedts ”halva Polen” skall jämföras med att hela Polens befolkning före andra världskriget uppgick till 35 miljoner. Området öster om Curzonlinjen tillhör idag Vitryssland, Ukraina och Litauen, och bara en del polska ultranationalister anser idag detta som ”polskt”. Man glömmer för övrigt ofta att Polen deltog i Tjeckoslovakiens delning hösten 1938 tillsammans med Tyskland.
2. Den enda litteratur som Hårdstedt själv hänvisar till är – förutom en bok av kollegan Karlsson – just ett översiktsverk, nämligen Kommunismens svarta bok. En bok som för övrigt blivit starkt omstridd, så starkt att t.o.m. Nicolas Werth, ansvarig för bokens Sovjetavsnitt, strax såg sig tvungen att offentligt ta avstånd från huvudredaktörens Stéphane Courtois jämförelser mellan kommunism och nazism (se internet 20160128; http://www.lemonde.fr/idees/article/2007/08/15/retrocontroverse-1997-communisme-et-nazisme-histoire-et-memoires_944685_3232.htm).
3. Att hänvisa till den materiella hjälpen från västmakterna duger inte; den hade förvisso sin betydelse (jeepar, lastbilar m.m.), men kom igång på allvar först efter slaget vid Stalingrad, krigets vändpunkt. Se Lennart Samuelson 2007: Tankograd. Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953, s. 182.
4. Om den i hög grad människoskapade svälten i Bengalen, se Madhusree Mukerjee 2010: Churchill’s Secret War. The British Empire and the Ravaging of India During World War II. New York; Amartya Sen 2006: Identitet och våld, Göteborg, s. 105.
5. Jürgen Zimmerer beskriver det tyska kriget mot Sovjet och Polen som det största koloniala erövringskriget i världshistorien. Han refererar också Hitlers yttrande i september 1941 att det ryska territoriet skulle bli tyskarnas motsvarighet till brittiska Indien. Jürgen Zimmerer 2004: Colonialism and the Holocaust. Towards an archeology of Genocide, i Genocide and Settler Society. Frontier Violence and Stolen Indigenous Children in Australian History, ed. Dirk Moses, New York, s. 49, 56, 67. Att nazisternas ideologi och politik hade koloniala drag och att deras krigföring i Öst var ett slags kolonialkrig påpekas här och var i litteraturen. Se t.ex. Mark Mazower 2000: Den mörka kontinenten. Europas nittonhundratals historia, Göteborg, s. 88; Joachim Fest 2008: Hitler. En biografi, Stockholm, s. 695; Alf W Johansson 2006: Den nazistiska utmaningen. Aspekter på andra världskriget. Stockholm, s. 24; Klas Åmark 2011: Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Stockholm, s. 47.

i Andra om: ,, , ,, , , , , , , ,,

KampanjeStøtt oss

3 KOMMENTARER

  1. Historikerna som artikeln hänvisar till hyllar Winston Churchill och tror att det var han som besegrade Tyskland. Låt oss därför vända oss till sagde Churhill själv, som fritt ur minnet citerad sade följande: «It was The Red Army that tore the guts out of the German war machine». Det var den Röda armén som slet den tyska krigsmaskinen i stycken. Churchill kunde vara en räv när det gavs tillfälle, men hade heder nog att förstå vem äran tillhörde i detta sammanhang.

    • «Historikerna som artikeln hänvisar till hyllar Winston Churchill och tror att det var han som besegrade Tyskland.»

      Det spiller liksom så liten rolle, da det er om man snakker sant om problemer velgerne opplever selv i sitt daglige liv, som er avgjørende.

      Om det er slik som empiri viser, at rasisme er et resultat av multietnisk integrering, og svenske sosialister tviholder på at innvandring og integrerng er bra, så vil alle bare anta at sosialistene lyver om 2vk også.

      Når sosialistene også har ordnet det slik at du mister jobben om du offentlig betviler sosialkonstruksjonismens dogme om at det er vaksine mot rasisme å vokse opp integrert, så er nok ikke mange i Sverige som vil høre på en sosialist i fremtiden, da alle svensker nå mer eller mindre vokser opp integrert.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.