Också vår tid behöver en Bismarck!

2
Anders Björnsson
Anders Björnsson

Förhållandet mellan Ryssland och Tyskland har bestämt Europas öde under de senaste två hundra åren. Det har kunnat gå ut över andra länder och folk, till exempel polackerna. Men utan den ryska arméns insatser är det svårt att se hur Napoleon hade krossats och de tyska staterna återfått sin självständigh et. Detta skulle man inte glömma i Berlin, och när man gjorde det ledde det bara till tråkigheter.

För Bismarck, 1800-talets störste statsman, var axeln Berlin–Petersburg en förtroendeaxel. Den tillät honom att tre gånger flytta fram den preussiska statens gränser, i 1860-talets kortvariga enandekrig mot de närmaste grannarna, Danmark, Österrike och Frankrike. Det var samtidigt som kejsar Alexander II genomförde sina reformer i det ryska riket, med livegenskapens avskaffande och ökat lokalt självstyre. Ryssland var utmattat och måste resa sig efter nederlaget i Krimkriget.

Både ryssar och tyskar hade anledning att konsolidera sina positioner. Bismarcks närmare trettio år i statsstyrelsen gjorde Tyskland till den ledande europeiska nationen, ekonomiskt och militärt. Men utrikespolitiskt drev han en återhållsam linje. Han gillade inte koloniala äventyr. Han utmanade inte engelsmännen på haven. Han hade inre fiender att göra upp med: katoliker, socialdemokrater; judarna fick vara i fred. Hans egen klass av medelstora godsägare, junkrarna, gynnade han med livsmedelsprotektionism.

Det tyska kejsarriket styrdes konstitutionellt, med officerskår och gammaladel vid makten. Till riksdagen var rösträtten för män allmän och lika. Industribaronerna kunde bli omåttligt rika. Landet sågs av många i samtiden som en förebild för modernisering. Ryssland å sin sida var ett självhärskardöme som med stark fördröjning hade inlett sin modernisering, med stor hjälp av utländskt kapital. Det byggdes väldiga järnvägslinjer, man utvann energiråvara och bedrev export av agrarprodukter, inte minst från de bördiga ukrainska jordarna. Flera tyska rangregementen hade namn efter ryska despoter.

Det är när det börjar byggas allianser som maktbalansen i Europa tippas över ända. Systemet Bismarck vilade på status quo och såg med misstänksamhet på all nationell frihetskamp. Ministerpresidenten och kanslern ville inte ha med österrikarna i sitt tyska rike som inte blev en nationalstat utan en maktstat. När ryska politiker lanserade sina russificeringskampanjer i tsarriket på 1890-talet, och började flörta med slavistiska rörelser i andra länder, kom detta att skakas i sina grundvalar.

Bismarck var ute ur bilden då. Hans generalstabschef, Helmut von Moltke, hade i sitt sista tal inför den tyska riksdagen 1890 varnat för konsekvenserna av ett långvarigt krig med alla stora stater inblandade. Allt detta var förgäves. De nya politikerna i Vilhelm II:s och Nikolaj II:s riken ville se en militär kraftmätning. Krigsindustrin gjorde ingenting för att stoppa dem.

1900-talets båda världskrig utvecklades till en strid mellan Ryssland och Tyskland. I det första utgick båda som förlorare. I det andra segrade Ryssland åt västmakterna, vilket det misslyckats med tjugo år tidigare. I bägge fallen bekrigade Tyskland England, vilket aldrig hänt tidigare i historien. Kalla kriget frös en stormaktskonflikt mellan två stater som inte varit i luven på varandra fram till dess. Efter kalla krigets slut och de realsocialistiska systemens fall fanns ett tillfälle att avveckla alliansmodellen. Tyvärr greps det ej.

Men i Ukraina-frågan ser man att det är de europeiska makterna – och ingen militärallians – som måste agera för att åstadkomma ett samförstånd och återskapa utrikespolitiskt förtroende. Merkel, vår tids mini-Bismarck, önskar inte konfrontation. Hon vet att Tyskland, under järnkanslerns efterträdare, uppmuntrade den ukrainska nationalismen, till stor harm för Europa. Hitler gjorde sedan samma sak, med ännu större skador.

Ja, också vår tid behöver en Bismarck som förmår återställa ett gott förhållande mellan Ryssland och övriga europeiska stater, som vågar se den ryska federationen som en historiskt given del av ett större Europa. Samarbetspolitik istället för allianspolitik är vad som fordras. Ekonomiskt hade Tsarryssland och Kejsartyskland inte så mycket gemensamt, men under Bismarck och hans motspelare gav de varandra rådrum att lösa sina problem på egen hand.

Det värsta som kan hända Europa är att Berlin och Moskva går skilda vägar. Merkel med sin östtyska bakgrund tycks, bakom den politiska retoriken, ha förstått detta till fullo. Det borde förstås även av representanter för mindre nationer som alltid råkar värst ut när det hettar till och fiendebilder målas upp.

KampanjeStøtt oss

2 KOMMENTARER

  1. Bismarck?? Som politiker bruke han krig aktivt; mot KuK (om jeg ikkje husker feil), mot Danmark, og endelig mot Frankrike. I alle tilfeller hadde han gjort strategiske vurderinger og isolert motstanderen diplomatisk, slik at styrkeforholdene var gunstige og faren for spredning var liten. I første omgang lykkes det også over all forventning.
    Det kan vel synes som vi allerede har en Bismarck på post, Putin.

    • Alle paralleller halter. Jeg tolker ikke Anders bokstavelig, men i mer overført betydning. Det er naturligvis mye man kan si om Bismarck som man ikke vil ha. Poenget hans er å ønske seg en tysk leder som skjønner betydninga av å ha et rasjonelt forhold til Russland. En mer moderne parallell ville være Willy Brandt. På samme måte kunne man si at Europa hadde hatt bedre i dag av å ha en de Gaulle enn Sarkozy/Hollande, enda så reaksjonær de Gaulle var.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.