Om fascismens väg till makten

0
Jan Myrdal
Jan Myrdal

Det stora och växande folkliga stödet för partier och rörelser som Front National i Frankrike, United Kingdom Independence Party i Storbritannien, Sverigedemokrater i Sverige och nu kanske PEGIDA i Tyskland, för att bara nämna några, fördöms utan diskussion i mer eller mindre officiella medier från höger till vänster. I vår riksdag är så partierna från Moderater till Vänster helt eniga. Sveriges socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven definierar Sverigedemokraterna som nya fascister och i detta är han överens med såväl borgerliga liberaler som flertalet av av dem som beskriver sig som socialister och kommunister och vänster.

Men detta allmänna beteende är vilseledande och farligt. Ty om en växande grupp av befolkningen – däribland just lönearbetare och småbourgeoisie som vi på vänsterkanten anser vara ”vårt folk” – tar denna politiska ställning då är det nödvändigt att inte hojta och komma med skällsord utan på allvar fråga varför.

Om man inte är idealist och tror att Trettioåriga kriget var ett krig om rätt inställning till nattvarden bör man inse att intresset styr, för att tala med Machiavelli, och att det som driver dessa politiska ställningstaganden för Sverigedemokrater inte är homofobi och rasism och förakt för svaghet utan verkliga samhällsproblem. Vi upplever dem: arbetslöshet, bostadsbrist, snabbt ökande ojämlikhet och etnisk ghettofiering. Ja, inte ens tågen går längre i tid. Därtill EU-migranterna; de nu levande svenska väljarna har aldrig tidigare upplevat att det sitter tiggare på våra gator.

Märk att så länge socialdemokratin trots verkliga svårigheter och krig ansågs söka hålla sina löften om sysselsättning, bostäder, sociala reformer var de ett givet regeringsparti vad folk än sade man och man emellan om dem. Men i Sverige som Frankrike eller Tyskland är det nu allt färre som tror att de officiella och statsbärande partierna – vilka alla talar om höga ideal och medmänsklighet – vill göra något åt de problem majoriteten upplever.

Med den nuvarande officiella franska oförmågan blir det mer troligt att Marine Le Pen kan bli Frankrikes president och om vår nuvarande vänsterpolitik – inga fascister på våra gator – når framgång kan den nog pressa upp Sverigedemokraterna från 13 till 25% i nästa val.

Under de senaste hundrafemtio åren har extrema reaktionära rörelser i motsvarande situationer kunnat nå stort folkligt stöd. Till allmänt elände. Fascismen var blott en av dem. Men märk att om den kom till makten genom arbetarrörelsens självförlamning och härskade med fängslande, prygel, tortyr (ricinolja) var Mussolini under fjorton år den konstnärliga modernismens (även Picasso) skyddsherre, motståndare till rasism (ledande fascister var judar) och hyllades av såväl Freud som Churchill – och Bertil Bull Hedlund – innan han valde Hitler och slutade hängd.

Fenomenet måste diskuteras: Alltifrån varför Louis Napoleon (Napoleon III) fick arbetarklassens, böndernas och småbourgeoisiens (mest passiva) stöd för sin statskupp över att de miljonstarka socialdemokratiska och kommunistiska partierna visade sig handlingsförlamade vid Hitlers maktövertagande och deras väljare i Saar-omröstningen gav Hitler sitt stöd och vidare till det nuvarande eländet.

I bästa fall skulle detta kunna leda till förnuftig politisk handling.

—-

Først publisert på jinge.se

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.