Om fascismens väg till makten

8
Jan Myrdal
Jan Myrdal

Det stora och växande folkliga stödet för partier och rörelser som Front National i Frankrike, United Kingdom Independence Party i Storbritannien, Sverigedemokrater i Sverige och nu kanske PEGIDA i Tyskland, för att bara nämna några, fördöms utan diskussion i mer eller mindre officiella medier från höger till vänster. I vår riksdag är så partierna från Moderater till Vänster helt eniga. Sveriges socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven definierar Sverigedemokraterna som nya fascister och i detta är han överens med såväl borgerliga liberaler som flertalet av av dem som beskriver sig som socialister och kommunister och vänster.

Men detta allmänna beteende är vilseledande och farligt. Ty om en växande grupp av befolkningen – däribland just lönearbetare och småbourgeoisie som vi på vänsterkanten anser vara ”vårt folk” – tar denna politiska ställning då är det nödvändigt att inte hojta och komma med skällsord utan på allvar fråga varför.

Om man inte är idealist och tror att Trettioåriga kriget var ett krig om rätt inställning till nattvarden bör man inse att intresset styr, för att tala med Machiavelli, och att det som driver dessa politiska ställningstaganden för Sverigedemokrater inte är homofobi och rasism och förakt för svaghet utan verkliga samhällsproblem. Vi upplever dem: arbetslöshet, bostadsbrist, snabbt ökande ojämlikhet och etnisk ghettofiering. Ja, inte ens tågen går längre i tid. Därtill EU-migranterna; de nu levande svenska väljarna har aldrig tidigare upplevat att det sitter tiggare på våra gator.

Märk att så länge socialdemokratin trots verkliga svårigheter och krig ansågs söka hålla sina löften om sysselsättning, bostäder, sociala reformer var de ett givet regeringsparti vad folk än sade man och man emellan om dem. Men i Sverige som Frankrike eller Tyskland är det nu allt färre som tror att de officiella och statsbärande partierna – vilka alla talar om höga ideal och medmänsklighet – vill göra något åt de problem majoriteten upplever.

Med den nuvarande officiella franska oförmågan blir det mer troligt att Marine Le Pen kan bli Frankrikes president och om vår nuvarande vänsterpolitik – inga fascister på våra gator – når framgång kan den nog pressa upp Sverigedemokraterna från 13 till 25% i nästa val.

Under de senaste hundrafemtio åren har extrema reaktionära rörelser i motsvarande situationer kunnat nå stort folkligt stöd. Till allmänt elände. Fascismen var blott en av dem. Men märk att om den kom till makten genom arbetarrörelsens självförlamning och härskade med fängslande, prygel, tortyr (ricinolja) var Mussolini under fjorton år den konstnärliga modernismens (även Picasso) skyddsherre, motståndare till rasism (ledande fascister var judar) och hyllades av såväl Freud som Churchill – och Bertil Bull Hedlund – innan han valde Hitler och slutade hängd.

Fenomenet måste diskuteras: Alltifrån varför Louis Napoleon (Napoleon III) fick arbetarklassens, böndernas och småbourgeoisiens (mest passiva) stöd för sin statskupp över att de miljonstarka socialdemokratiska och kommunistiska partierna visade sig handlingsförlamade vid Hitlers maktövertagande och deras väljare i Saar-omröstningen gav Hitler sitt stöd och vidare till det nuvarande eländet.

I bästa fall skulle detta kunna leda till förnuftig politisk handling.

—-

Først publisert på jinge.se

KampanjeStøtt oss

8 KOMMENTARER

  1. Mitt overflatiske inntrykk av Jan Myrdal har vært i samsvar med Wikipedia: » …journalist, forfatter og aktivist på ytre venstre fløy. ..». Eller sagt med klare ord: «… bundet opp i ideologiske rammer, uten evne til å tenke utenfor disse…». Men jeg ser at Jan Myrdal allerede i 1982 hadde analyser så i utakt med daværende politiske korrekthet at de (i følge eget utsagn) ikkje kunne publiseres i Sverige, men i Finland. (Det minner jo urovekkende om «samizdat» i CCCP.) Enda verre: analysen synes å være bekreftet av framveksten av SD og liknende, mens sanksjonene mot avik fra den politiske korrektheten synes å være de samme.

  2. Hvorfor bruker vi, og gjemmer oss bak (det motsatte av samtale?) begreper som fascisme, nasjonalisme, kommunisme, sosialisme, kapitalisme og venstre/høyre? Alle disse begrepene er brukt og misbrukt, og kan hver for seg sies å, historisk, stå bak overgrep mot enkeltindivider der de ene har vært like grusomme som de andre.
    Vi gjemmer oss ofte bak begreper og systemer som skjuler mer enn det forklarer og samler.
    Fra Wikipedia:
    «Nøkkelord i fascismens ideologi er totalitarisme, korporativisme, vitalisme, voldelig politisk atferd, førerdyrkelse, anti-konstitusjonalisme, anti-kommunisme, anti-sosialisme, anti-kapitalisme, anti-individualisme, sosialdarwinisme og militarisme.»
    Er mennesker som tror på en ideologi onde, eller vil det onde? Antagelig ikke; da er det vel eventuelt en konspirasjonstanke («») (?)
    Det kan virke som om det er system-dannelse som er det farlige, vi blir gruppe-mennesker og offer for masse-sugesjon/psykologi.
    «Det er ikke ondskap, systemet er slik sa Faan og slo seg på lårene og lo.»
    For tiden har vi (hatt) sosialdemokrati. Ikke for eksempel diktatur, men vi lot vår regjering bruke våre forsvarsfly til å bombe andre land -uten at vi kastet denne ledelsen umiddelbart.
    Vi kunne vært i stand til å ha mer direkte-demokrati ( digital teknikk gjør dette mulig i dag) og nyttige samtaler om samfunnsbygging og eventuelt allianser med andre frie nasjoner. Men våre ledere ser ikke ut til å stole på sitt eget folk . (?)
    Burde vi satse mer på nasjonitet, ( nasjonalisme er jo også et ødelagt system-ord), der hver enkelt nasjon fikk tid og anledning til å bygge samhold og bli enig om hvordan vi best og raskest kunne bygge denne nasjonen for å få best mulig frihet og velstand etter den enkeltes ønske og behov. Slaver (maskiner) har vi nok av, så «arbeidsløshet» eller betydelig færre timer pliktarbeidstid burde nå være fullt mulig for de som synes det er viktig å styre egne livstimer. Det er vel derfor vi har enkeltnasjoner, der vi kan bygge forståelse og omtanke for hverandre i passende (mindre) homogene grupper. ( Uten å kalle det for eksempel det betente «kommunisme», som ikke lengre er samlende.)
    Vil vi frihet? Tillater vi andre samfunnsmedlemmer frihet for seg selv og sine meninger. Er vi villig til å ikke la oss styre av penger/valuta og globale økonomiske krefter, bygge vår velstand på eget arbeide i stedet for andre nasjoners arbeidskraft? ( som er noe annet enn vennskapelig handelsbytte med andre frie nasjoner).
    Eller vil vi heller slåss, og arbeide for globalisme når vi ikke er ferdige med å bli enige i eget nasjon?
    Det synes for meg som om politikk er (blitt) en kampsak til uenighet og splid, mer enn samtale og forståelse innad i nasjonen.
    Vil vi frihet? Tror vi på enkeltindividet?

  3. Enda dette er en heller knapp artikkel: Jeg er helt enig med Jan Myrdal. Det samsvarer helt med de observasjoner jeg har gjort meg og min forståelse. Og i lys av dette har jeg også begynt å innse at mange har latt seg lure av seierherrenes teorier om og beretning om 2.verdenskrig og dens årsaker. Seierherrene framstiller alltid historien som om de aldri var i tvil om avgjørende valg. Men det var de. Og det var også fienden. Så verken taperne eller seierherrene var bare det ene eller det andre. Og slik er det også i dag. Folk reagerer ut fra forholdene de opplever og ser. De tenker og gjør valg, tenker og gjør valg, vingler hit og vingler dit, akkurat som jeg. Noen av dem kommer til å velge helt feil. Noen av dem kommer til å velge helt rett. Men det store flertallet vil ikke velge verken rett eller galt med det første. Og noen vil ikke klare å velge før begivenhetene har tatt dem.

  4. «De tenker og gjør valg, tenker og gjør valg, vingler hit og vingler dit, akkurat som jeg. »

    Og da tenker jeg at det er viktig å vite hva som styrer mest i et (moderne) samfunn.

    «De som kontrollerer det økonomiske systemet kontrollerer politikken, lokalt og globalt.»
    Spesielt når vi i dette spillet ikke ser forskjell på penger som byttemiddel, og penger brukt som varer- kontrollert av produsenten.

    Da får vi situasjoner der «vi løper om kapp med Faan for å tjene en tier.»
    Der et samfunn kan ha «arbeidsløse», men sulter og fryser og setter seg i rentestyrt slave-gjeld og kjøper produksjonen fra andre land fordi det ikke «lønner seg» å produsere det i egen nasjon. ( som i Europa i dag.)
    Og der vi løper til ( og blir oppfordret til dette) den banken som betaler mest renter på byttemidlene våre, – uten tanke på at det er samme samfunn som betaler disse rentene (tall av tall). Ikke bare gjennom lån, men all virksomhet som blir pengemålt.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.