Kaoset i Libyen är Natos fel

Patrik Paulov

Patrik Paulov

Av Patrik Paulov, Proletären

I Libyen råder totalt kaos. Det erkänns numera öppet av både politiker och medier i väst. Men orsakerna till att landet med Afrikas högsta levnadsstandard slagits sönder är det tyst om. Det är dags att påminna om Natos – och Sveriges – skuld.

Under årets första veckor har det varit mycket tal om Libyen.

FN varnade vid årsskiftet för fortsatt sönderfall om inte omvärlden pumpar in pengar till stöd för den av FN och västmakterna tillsatta regeringen i huvudstaden Tripoli.

Dagens Nyheter och Aftonbladet anklagar Putin för att utnyttja kaoset till att flytta fram Rysslands positioner genom att stödja den oppositionelle generalen Khalifa Hifter.

Och EU-ledarna diskuterar möjligheten att stabilisera landet, för de vill hindra flyktingar på libysk mark att fly över Medelhavet till Europa. Ungefär så som Donald Trump vill stoppa flyktingar från Mexiko.

Rök på gatorna i huvudstaden Tripoli efter väpnade strider i slutet av förra året.

Att kaoset i Libyen erkänns och uppmärksammas är bra. Läget är katastrofalt och har varit så länge.

2011 hade Libyen Afrikas högsta levnadsstandard. 2014 konstaterade FN:s utvecklingsorgan UNDP att Libyen var ett av de tre länder i världen där levnadsförhållandena försämrats allra mest. Och situationen har förvärrats sedan dess.

Men när det gäller att förklara orsakerna till att den libyska staten kollapsat, och till att landet har två konkurrerande ”regeringar” och flera tusen väpnade miliser så blir medierapporteringen närmast absurd.

Några exempel:

Dagens Nyheters Erik Ohlsson skriver den 7 januari om ett stegrande kaos sedan upproret 2011 som störtade den libyske ledaren Muammar Gaddafi. Inte en enda gång nämns att Nato samma år bombade Libyen sönder och samman.

Tidningarnas Telegrambyrå rapporterar den 3 februari från EU-ledarnas möte på Malta. Här talas om svårigheten att arbeta med Libyen på grund av ”det kaos som rått i landet ända sedan inbördeskriget och diktatorn Muammar Gaddafis död 2011”.

Inte ett ord om Natos sju månader långa militära insats i vilken Sverige och flera av kungadiktaturerna i Gulfen deltog.

Det är inte alltid så illa som i exemplen ovan. Ibland existerar kriget också i den officiella historieskrivningen.

Martin Schori skriver i Aftonbladet den 5 februari helt korrekt att ”Natoalliansen” störtade Gaddafi. För det var i huvudsak ett verk av Nato, inte av upproriska libyer vilket vanligen påstås.

Men inte heller här läggs ansvaret för dagens kaos på den västliga krigsalliansen. Istället är det Rysslands påstådda intrigerande i Libyen som Aftonbladet riktar blickarna mot.

Naturligtvis var Libyen innan bombkriget inte något demokratiskt välfärdsparadis. Här fanns politiskt förtryck, korruption och sociala orättvisor.

Men det är absurt att inte låtsas om att bombkriget är den huvudsakliga orsaken till den dramatiska, negativa utveckling som Libyen genomgått sedan 2011.

Bombkriget förde med sig massdöd och massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Bombkriget förstörde infrastrukturen och möjliggjorde för IS och liknande extremistgrupper att växa sig starka på libysk mark.

Bombkriget ledde till instabilitet, våld och ökade flyktingströmmar i hela regionen när libyska vapen spreds till terrorister och kriminella.

Det är också absurt att blunda för den skuld till dagens kaos som Nato liksom Sverige, Qatar och Förenade Arabemiraten och andra inblandade har.

Och Natokriget handlade aldrig om att rädda det libyska folket. Bakom det fanns snarare ekonomiska intressen, som olja och gas, och politiska intressen, som att få bort den ibland samarbetsvillige, ibland oberäknelige, Gaddafi från makten.

Hur var det Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte sig när han i oktober 2011 formellt avslutade Libyeninsatsen? Jo, han kallade den ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”.

Det uttalandet är det värt att påminna om idag. Kaoset i Libyen är resultat av en ”framgångsrik” Natoinsats.

Men det tar inte slut med det. Flera Natoländer är på nytt militärt aktiva Libyen. Det är som i Irak där USA ständigt hittar nya ursäkter för att återvända.

  5 kommentarer til “Kaoset i Libyen är Natos fel

  1. gmiksche
    10. februar 2017 klokka 07:39

    Inte ett ord för mycket, inte ett enda ord som är fel.

  2. Olav Boye
    10. februar 2017 klokka 10:33

    Det er grunn til å minne om det korrupte og undertryggende kongeregime som styre Libya,
    når de unge offiserene tok makta i et ublodig kupp i 1969. De startet en fordeling av de økende oljeinntektene og utviklet et velferdssamfunn som overgikk de nordiske. De viste solidaritet med de andre afrikanske statene, blant annet ved å støtte frigjøringskamper mot de europeiske imperialistiske statene, som forsynte seg av Afrikas enorme ressurser. Libya ga stor støtte til frigjøringskampen mot apartheidstyre i Azania (Sør-Afrika).

    De av oss som har vært i Libya og holdt kontakt med våre faglige og politiske venner i årene etter NATOs terrorbombing, vet utmerket godt hvor utrolig vanskelig forhold folk lever under i dag. Steigan.no har ved flere anledninger dokumentert dette på en utmerket måte. Ola Tunanders bok: Libyenkrigets geopolitikk, gir god innsikt om Libya og den ”humanitære krigen” mot et innbilt folkemord.

    NATO og Norges ansvar for terrorbombingen av Libya og terrorister med støtte fra USA, EU, Saudi Arabia med andre Gulf-stater, CIAs folk med nåværende general Khalifa Hifter i spissen. Når skal noen stå til ansvar for terrorhandlingene mot Libya. Det er en skam for Norge at det politiske lederskapet i vårt land, med Jens Stoltenberg og Jonas Gahr Støre, ikke er dømt for sine ugjerninger. Samtlige partier på Stortinget støttet terrorbombingen, ingen føler skyld for NATO og Norges ansvar for et ødelagt land og folk på Afrikas nordkyst

    • gmiksche
      10. februar 2017 klokka 11:07

      Och ödelägger Europa genom att därigenom har öppnat slussarna för migrationen från Afrika söder om Sahara.

  3. Anne-Hedvig
    15. februar 2017 klokka 03:34

    G. Miksche, om du ikke allerede har gjort det: søk på ‘Terje Tvedt’ her på bloggen. Mange svært gode og interessante artikler om Libya-krigen m.m!

    • gmiksche
      15. februar 2017 klokka 07:11

      Tack, Anne Hedvig, Jag ser förståelsen av Libyen-krigen som centralt för förståelsen av hur vår del av världen styrs av en elit som borde hamna hos en krigsförbrytardomstol.

Legg inn en kommentar