oss 100 kroner!
Av Robert Wettersten, fra den svenske avisa Proletären.
Nästan varje dag sker en skjutning någonstans i Sverige. Samtidigt som det dödliga våldet i allmänhet blir ovanligare, ökar dödsskjutningar i de kriminella mijöerna.
Det dödliga våldet har blivit ovanligare. Utslaget på antal invånare mördades fler i Sverige 1974 än 2015. Och de allra flesta typer av dödligt våld har gått ner sedan början av 1990-talet.
Men för några år sedan vände trenden, och det är dödsskjutningarna som drar upp statistiken. För bara några år sedan var det i familjen och i nära relationer som merparten av det dödliga våldet skedde. Idag är det i de kriminella miljöerna.
Bara under åren 2014-2018 har 174 personer skjutits ihjäl i Sverige, främst unga män.
Även skjutningar där ingen dör har blivit vanligare. 2018 begicks över 300 skjutningar, och så har det varit under flera år. 2014 landade siffran på 364 – nästan en om dagen.
Samtidigt som allt färre vårdas på sjukhus på grund av våld av annan person, så ökar antalet som vårdas för just skottskador.
”De flesta skjutningar är spontana och illa riktade”, säger Lars Korsell, forskare och enhetschef på Avdelningen för ekonomisk och organiserad brottslighet på Brottsförebyggande rådet, Brå, i en artikel i Forskning och framsteg 2015.
Minst tio helt utomstående personer har mist livet av kringflygande kulor eller i sprängdåd sedan 2010.
Så tog gängen makten
”Andra är rena bestraffningar där man sätter pipan mot låret på någon och trycker av. Då vill man inte döda, utan skada och straffa.”
I samma tidning tre år senare uttalar sig kriminologen Jerzy Sarnecki om läget. Sarnecki är knappast känd som en alarmist, men även han menar att ”läget är jävligt allvarligt”.
”Detta har tagit oss och polisen med total överraskning”, fortsätter han. ”Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.”
Varje dödsskjutning drabbar massor av människor. Utöver offrens och förövarens anhöriga, vittnen, och inte minst allmänheten i form av känslan av ökad otrygghet. Att skjutningarna ofta sker i offentligheten gör att gator och torg upplevs som alltmer otrygga. Inte minst i städernas utsatta områden, där det är tre och en halv gånger vanligare med dödsskjutningar än genomsnittet.
För tjugo år sedan var illegala skjutvapen mycket ovanliga i Sverige. Idag smugglas de hit från tidigare konfliktområden på Balkan och i Mellanöstern.
Dödsskjutningarna kräver enorma resurser av polisen, en myndighet som redan dras med personalbrist. Skjutningar är svårare att utreda än andra dödsfall. I kriminella miljöer vill få inblandade prata med polisen, och vittnen vågar inte av rädsla för att själva utsättas för våld.
Medan 68 procent av det dödliga våldet klaras upp, är siffran i de kriminella miljöerna endast 23 procent.
”Skolan är avgörande”
Varifrån kommer då vapnen? För tjugo år sedan var illegala skjutvapen
mycket ovanliga i Sverige. Idag smugglas de hit från tidigare konflikt-
områden
på Balkan och i Mellanöstern. Ett automatvapen kostar mellan 20.000 och
30.000 kronor på gatan, en pistol bara några tusenlappar.
Tidigare försvann ”heta” vapen efter att de använts, men på grund av den låga risken att åka fast blir de kvar i cirkulation. Om det finns tusentals eller tiotusentals illegala vapen i omlopp är det ingen som vet, men att polisen varje år beslagtar 1000-1500 vapen ger en bild av omfattningen.
Bakgrund
Forskare och myndigheter tycks skrämmande eniga om att någon ljusning inte är att vänta på länge. Rikspolischef Anders Thornberg säger i Aftonbladet att Sverige kan räkna med fem-tio år till av dagens höga nivå av skjutningar och grovt våld. Forskare menar att det tar tio-femton år att vända utvecklingen – om något görs.
Rikspolischefen: – Vi får vänja oss vid skjutningarna
”Det ser rätt dystert ut”, säger Lars Korsell till Forskning och framsteg 2018.
”Utifrån vad vi ser nu är det svårt att tro att det kommer vända i närtid. Visst är skola och jobb och allt detta viktigt. Men vi kan inte göra om samhället på en gång. Först av allt måste ju de här områdena återerövras av polisen. All brottsbekämpning bygger på information. Folk måste våga tipsa och vittna. Så polisen måste ta kommandot lokalt. Lyssna på dem som bor i de utsatta områdena och beivra vandalism, bilbränder, buskörning med mopeder och narkotikaförsäljning. Det är där man måste börja. Om man gör detta på allvar så kan man få med sig de lokala aktörerna. Sedan blir det lättare för myndigheterna att även ta kontrollen över den mer dolda brottsligheten, för att på sikt få området på rätt köl.”
