oss 150 kroner!
När en förutsagd katastrof uteblir händer något oväntat med människors tro. Det var precis vad den amerikanske socialpsykologen Leon Festinger och hans kollegor upptäckte 1954 när de infiltrerade en liten apokalyptisk sekt i Minnesota.
Gruppen trodde att en stor översvämning skulle ödelägga jorden den 21 december och att rymdvarelser skulle rädda de troende. När ingenting hände blev medlemmarna inte desillusionerade – de blev ännu mer övertygade. De började rekrytera nytt folk med förnyad energi och skapade nya förklaringar till varför profetian inte slog in.
I den klassiska boken When Prophecy Fails (1956) visade Festinger hur kognitiv dissonans – det psykologiska obehag som uppstår när verkligheten krockar med en djupt hållen tro – ofta inte hanteras genom att överge tron. Istället hanterar människan obehaget genom att förstärka sin övertygelse, rationalisera misslyckandet och öka sitt engagemang.
Denna mekanism har senare visat sig vara extremt användbar långt utanför små religiösa sekter. Redan på 1920-talet beskrev propagandateoretiker som Harold Lasswell och Edward Bernays hur man kan utnyttja människors inre psykologiska spänningar, ambivalens och behov av mental harmoni för att styra opinionen i så kallade demokratier. Lasswell talade om propaganda som ”the management of collective attitudes by the manipulation of significant symbols”. Bernays gick ännu längre och beskrev en ”osynlig regering” som formar samtycke genom att utnyttja omedvetna motiv och känslor. Steven Hassan har senare visat hur gaslighting, genom att framkalla kognitiv dissonans, blivit en central teknik både i kulter och politisk masspåverkan.
Idag ser vi denna teknik användas med Vladimir Putin i huvudrollen. Västerländska medier och opinionsbildare serverar en motsägelsefull berättelse som bär alla tecken på att vara en medvetet konstruerad produkt av de metoder som utvecklats för att styra ”demokratin”. Å ena sidan är Putin en döende man: cancer, Parkinson, stroke, dubbelgångare och ”endast månader kvar” har varit återkommande rubrikstoff i över ett decennium. Å andra sidan är han ett apokalyptiskt hot som just nu håller på att erövra Europa, styra val i väst och utgöra det största civilisatoriska hotet sedan 1930-talet.
När Putin åter dyker upp levande och talande efter den senaste dödsprognosen försvinner inte narrativet. Det omformuleras omedelbart: ”Han är svag, men just därför farligare än någonsin”. Dödsdomen blir inte ett bevis på felaktig rapportering utan ytterligare ett skäl att agera nu. Dissonansen mellan ”svag dekadent diktator” och ”allsmäktigt världshot” hanteras genom att publiken binds hårdare till det övergripande budskapet: Ryssland är ett existentiellt hot som kräver sanktioner, vapenleveranser, höga försvarsbudgetar och misstänksamhet mot alla kritiska röster.
Det är en sofistikerad form av kollektiv gaslighting*. Läsaren får bära motsägelsen inom sig och lär sig att hantera spänningen genom att acceptera den politiska linje som följer. Precis som i Festingers sekt blir investeringen i berättelsen – tid, identitet, moralisk övertygelse – så stor att det blir psykologiskt kostsamt att lämna den. Teknikerna som Lasswell, Bernays och senare Hassan beskrev är här satta i system: skapa dissonans, erbjuda den politiska lösningen som enda vägen ut, och stigmatisera dem som vägrar spela med.
Denna Putin-profetia är flexibel och evig, den kan aldrig helt motbevisas, och medan vi väntar på nästa dödsrubrik eller nästa ”invasion” fortsätter mekanismen att göra sitt jobb: att hålla oss engagerade, rädda och lojala mot den ram som satts upp för att styra den moderna “demokratin”.
Kanske är det hög tid att fråga oss själva: Vem vinner egentligen på att vi aldrig får lämna undergångssekten?
Låt mig i sammanhanget påminna om Kamal El Salims utmärkta artikel från fjärde numret av Parabol 2024:
“Efter att ha gått igenom 671 förstasidor (det som kallas ”etta” nämligen den största nyheten på sidan samt det som kallas ”puff”) är resultatet tydligt. På 586 av dem – hela 87% – nämns den ryske presidenten Vladimir Putin.
174 förstasidor handlar om att Putin kommer förlora kriget. Några exempel på detta är “3 Rysslandsexperter: Det kan bli slutet för Putin”, “Magnus Falkehed: Det här är början på slutet för Putin”, “Mats Larsson: NYA LAGEN VISAR PUTINS DESPERATION” och “Experten: PUTIN KAN FALLA NÄR SOM HELST”.
Dessa förutsägelser har pågått under hela kriget, dock utan att någon av dem slagit in.
23 av förstasidorna handlar om att Putin åkt på någon allvarlig sjukdom eller har mentala problem.
121 rubriker handlar om Putin som ett hot mot Sverige, ofta kopplade till Nato som en räddare.
Carl Bildt figurerar oftare än någon annan svensk politiker på Expressens förstasida, alltid i rollen som expert. 41 av förstasidorna citerar honom.”
https://www.parabol.press/tva-ar-med-expressen-586-lop…
Ingen undgår löpsedlarna!
Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Mattias Forsgren.
*)Gaslighting betyr at noen bevisst og systematisk manipulerer en annen person til å tvile på sin egen virkelighetsoppfatning, hukommelse og fornuft. Det er en form for psykisk vold der målet er å skape forvirring, usikkerhet og kontroll. Begrepet er hentet fra den kjente filmen Gaslight (Gasslys) fra 1944. I filmen manipulerer en ektemann kona si ved blant annet å skru ned gassbelysningen i huset, for så å påstå at det bare er noe hun innbiller seg når hun påpeker at lyset blir svakere.
