oss 150 kroner!
Häromdagen ställde Janna Johnsen frågan varför man i Norge kallar Russland «et regime». Naturligtvis gäller det inte bara i Norge, det gäller även i Sverige och majoriteten av västra Europas länder. Rent generellt så är det så att om man inter är säker i sig själv, om man känner att man inte är «sin roll vuxen», då har man behov av att förminska, svärta ner eller baktala sin motståndare eller utmanare.
När jag var barn använde vi ord som puttefnask, dumhuvud, morsgris, snorunge eller liknande. På mellanstatlig nivå blir det, för att nu exemplifiera ur de aktuella geopolitiska omvälvningar som pågår, ’regim’ för Ryssland och ’regering’ för Norge, Sverige och stora delar av västra Europas länder. När Rysslands intåg i Ukraina startade, så kunde jag i en lokal tidning läsa, att en lärarinna i förskolan och hennes förskolebarn roade sig med att kalla Rysslands president Vladimir Putin för «Pruttin», en person som fiser.
I sitt verk ’Krigskonsten’ skriver Sun Tzu (544 f.Kr. till 496 f.Kr.) ”Den som kjenner sin fiende og seg selv godt, vill kunne føre 100 slag uten å bli beseiret”. Att vi i Väst inte känner de som vi utmålat som våra fiender, Ryssland, Kina, Iran med flera, är otroligt väldokumenterat, ja det vill säga utanför den egna sfären, till exempel i steigan.no. När nu dessutom bossen i Väst, USA-imperiet, upptäckt att han inte helt klarar av sin roll som Hegemon, blir läget akut för hans tidigare skyddslingar i Europa, vasallstaterna, till exempel Norge och Sverige.
De känner sig nu tvingade, att själva ta över ansvaret för proxykriget mot Ryssland i Ukraina. Hade de något förstått Sun Tzus ord, hade de insett den egna totala underlägsenheten visavi Ryssland och gjort det som inte bara militärstateger vet att man måste göra. De hade omedelbart tagit kontakt och på normalt diplomatiskt vis undrat om inte «regeringen» i Ryssland kunde tänka sig att inleda förhandlingar. Hegemonen däremot, tog sådana kontakter, för han insåg att han för att något kunna behålla sitt globala grepp, och eventuellt kunna omdirigera sina styrkor mot Kina, då måste han lämna åtaganden (forpliktelser) som skulle skada honom själv minst och ge goda resurser för omfördelning österut. USA-imperiet hade dessutom en stor fördel, som imperiets president utnyttjade på ett skickligt sätt. Han hade redan som presidentkandidat upprepade gånger påstått att hela proxykriget var ett grovt misstag från den tidigare presidentens regering. Denna fördel har inte vasallstaternas ledare. De kunde inte skylla ifrån sig, och de var dessutom närmsta granne med fienden.
De olika möten som dessa ledare haft efter säkerhetskonferensen i München visar tydligt på åtminstone en gemensam egenskap. «De känner inte sig själva, de känner inte varandra, de känner inte den nya bossen för den stat som de trodde skulle beskydda dem, och de känner inte sin fiende Ryssland». De kommer aldrig att gemensamt kunna samla sig, för att tillsammans åtminstone börja med att utveckla en plan för hur det Europa, som de har ansvar för, skall återuppbyggas efter den pågående utförsbacken. De klarar inte ens av att samla sig inom varje enskilt land. Det alla dessa våra ledande politiker i Europa däremot är eniga om och klarar av, det är att fortsätta med sin självdestruktiva politik: tala inte med fienden, öka sanktionerna mot honom, skrik högt att han är isolerad fast världen ser att han inte är det, kalla hans regering för «et regime» och honom själv «Pruttin».
Goda analytiker av de pågående turerna runt kriget i Ukraina menar, att Ryssland förmodligen i grunden anser att det är bra, att det är en komediant som presiderar i Ukraina. Han kan absolut inget om krigskonst, mycket lite om ekonomi, diplomati, och hur man drar nytta av de mer kunniga som han faktiskt har tillgång till. Skulle denne komediant ersättas av någon med färre brister skulle han vara svårare att besegra. Jag antar att ledningen i Ryssland tycker samma sak om ledarna i det av hegemonen nu övergivna Europa «när fienderna slåss inbördes, stör dem inte!»
Janna skriver i sitt insändarbrev: «Jeg som er født og oppvokst i Russland har alltid fulgt med landets politiske og samfunnsmessige utvikling og opplever ikke Russland som “et regime”. I den russiske Grunnloven står det at Russland er “en demokratisk føderal rettsstat med en republikansk styreform”. Makten er delt inn i lovgivende (Føderalforsamlingen), utøvende (Regjering) og rettslig (Domstoler). Presidenten er statens overhode og blir valgt gjennom et direkte valg for en periode på seks år. Det skrives mye i Norge om en angivelig “valgfusk” under presidentvalg i Russland, men alle meningsmålingene viser at valgresultatene gjenspeiler folks preferanser».
Jannas beskrivning av hur Ryssland fungerar som stat, är en beskrivning som i stort sett skulle kunna gälla för Norge eller någon annan av de så kallade demokratierna i Väst. En stat som bygger på en tredelning av makten, som är en grundläggande princip inom både Norges, Sveriges och Rysslands demokratier, och
«som innebär att statens makt är uppdelad i tre oberoende delar för att förhindra maktmissbruk. De tre delarna är:
- Den verkställande makten: Detta innefattar regeringen och dess myndigheter. De ansvarar för att genomföra och verkställa lagarna som stiftats av lagstiftande makt.
- Den lagstiftande makten: Detta innefattar parlamentet eller riksdagen. De ansvarar för att stifta lagar och besluta om statens budget.
- Den dömande makten: Detta innefattar domstolarna. De ansvarar för att tolka lagarna och döma i rättstvister och brottsmål.
Genom att dela upp makten på detta sätt kan de olika delarna balansera och kontrollera varandra, vilket bidrar till att skydda demokratin och medborgarnas rättigheter.»
Detta borde alla medborgare i Norge, Sverige och resten av vasallsterna någorlunda känna till, åtminstone om de också har gått i gymnasieskolan.
I Sverige kan vi numer på vårt eget språk följa delar av det dagliga livet i Ryssland, bland annat sådant som Janna skriver om. Själv läser jag ganska regelbundet Ryska posten.
Var och en som lite grand tar del av vad denna utgåva skriver, betraktar vad som sker ute i världen och tänker efter själv, borde förr eller senare förstå, att vasallstaternas beskrivning av Ryssland är lögn. Vi kan för att främja förståelsen och för att inse lögnen till exempel läsa ur ’Ryska postens’ nyhetsflöde från den 24:e februari med rubriken: ”Regeringstimmen” i Statsduman med Rysslands utrikesminister:
«Utrikesminister Sergey Lavrov i Statsduman
I Statsduman hölls «regeringstimmen» där Rysslands utrikesministern deltog för att tala om «Prioriteringarna i Rysslands utrikespolitik».
Tal hölls av ordförandena för utskotten för kontroll, internationella relationer, samt frågor om OSS, eurasisk integration och kontakter med landsmän. Varje politisk fraktion ställde tre frågor till ministern.
Innan «regeringstimmen» hölls konsultationer med ministern inom de relevanta utskotten.
Konstruktivt samarbete
Vyacheslav Volodin, ordförande för Statsduman, tackade Utrikesministeriet för deras konstruktiva samarbete med ledamöterna. Enligt honom är detta mycket tack vare Sergey Lavrov, som håller en kontinuerlig dialog med två av Statsdumans centrala utskott.
«Representanter från Utrikesministeriet, biträdande ministrar och chefer för institutioner som arbetar med utrikesfrågor är här. Vi ska tacka dem alla. Denna dialog med ministeriets avdelningar och institutioner lägger grunden för besluten som fattas inom Statsdumans väggar,» sa Volodin.
Dialog på jämlika villkor
Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov betonade att det största målet för Rysslands utrikespolitiska organ är att skapa de bästa förutsättningarna för landets fortsatta utveckling.
«Vår diplomatiska tjänst har alltid haft, och kommer fortsatt att ha, som sitt huvudmål att skapa säkra och gynnsamma externa förutsättningar för att säkra vår nations fortsatta framsteg, ekonomisk och teknologisk suveränitet, samt förbättring av folkets välfärd,» förklarade Lavrov.
Lavrov påpekade att Rysslands viktigaste rörelse i den globala utvecklingen är att främja en multipolär världsordning, vilket han beskrev som en objektiv och historisk trend.
«Vi är öppna för jämlikt och respektfullt samarbete med alla som vill samarbeta på en rättvis grund, där alla parter beaktar varandras intressen,» tillade han. «Vi är alltid redo att föra samtal med respekt med alla nationer,» sa Sergey Lavrov.
Intensiv politisk dialog och strategiska partnerskap
«Vi har en intensiv politisk dialog med alla medlemmar av CSTO, EEU, OSS, samt med Iran, Turkiet, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten – listan är lång. På alla kontinenter har vi långsiktiga partners, och med flera av dem har vi nu strategiska partnerskap,» sa Sergey Lavrov.
Han nämnde också att relationerna med Indien utvecklas stadigt. «Indiens premiärminister Narendra Modi besökte Moskva förra året för att återuppta årliga toppmöten. Efter mötet godkändes ett nytt paket av beslut, och vi arbetar nu på att implementera dessa,» tillade han.
Ryssland förväntar sig fortsatt diplomatiskt samarbete med Kina, inklusive på högsta nivå. President Vladimir Putin planerar ett besök till Kina i slutet av augusti eller början av september, för att fira årsdagen av segern över japansk militarism och slutet på andra världskriget, förklarade
Lavrov påpekade att Ryssland och Kina nu har en «oöverträffat hög nivå» av partnerskap, som «överträffar alla tidigare allianser.»
Samarbete med Afrika
Lavrov lyfte fram vikten av att stärka samarbetet med Afrika, och förklarade att Ryssland och Afrika nu arbetar för att utnyttja den stora potentialen för samarbete, vilket minskade avsevärt efter Sovjetunionens fall.
«Vi hade andra prioriteringar tidigare, men nu återvänder vi för att rättvist uppskatta våra afrikanska vänner på samma sätt som de värdesätter vårt bidrag till deras kamp mot kolonialt förtryck. Vi har stora möjligheter framöver som vi måste maximalt utnyttja,» sa han.
Ryssland planerar att öppna sju nya ambassader i Afrika de kommande två åren.»
Man kanske kan göra följande sammanfattning. Ryska republiken av idag fungerar ungefär som konungarikena Norge och Sverige gjorde på 1950-talet. Då hade vi i konungarikena ganska stabila regeringar, oftast ledda av socialdemokratiska arbetarpartier. De försökte åtminstone arbeta för förbättringar av villkoren för de arbetande folken, och för förbättringar i de mellanstatliga förhållandena. De kunde ganska väl uppträda på den internationella arenan, efter som de förstått vad diplomati är. Ledare för länder som tillhör det vi idag kallar för det Globala Syd, lyssnade ofta uppmärksamt på vad norska och svenska regeringsrepresentanter hade att säga.
Det var då det! Vad som nu växer fram är mycket svårt att veta. Men det kommer att bli annorlunda.
