oss 150 kroner!
Både Svein Gustav Wilhelmsen och jag har i artiklar funderat på ordets makt och dess bibliska anknytning. Svein i artikeln I begynnelsen var ordet och jag bland annat i artikeln Bare de riktige ordene.
När nu redaktör Pål Steigan har levererat en «Innsamlingsappell» kan det kanske åter vara dags att läsa i Johannes 1:1 «I begynnelsen var Ordet, og Ordet var hos Gud, og Ordet var Gud.» Pål meddelar nämligen i sin appell Støtt arbeidet med steigan.no, att «Ikke noe er gratis i virkeligheten. Og husk at kontroll over fortellingen, det er den viktigste måten overklassen har makt over oss på. Derfor trenger du steigan.no» Vad består då en historia/fortelling/berättelse av? Den består av ord. Eftersom steigan.no verkar i en kultur, som i många sammanhang präglas av den kristna etiken, och det bibliska sättet att formulera ’fortellingen’ på, vill jag därför börja med Johannes 1:1.
I Sveins artikel står det «Nyhetsmediene har allerede uforholdsmessig stor innflytelse og definisjonsmakt over folks virkelighetsforståelse. Likevel vil de opphøye seg selv til allmektig eneleverandør av det som planlegges å bli samfunnets og fellesskapets ensrettede og universelle logos (λόγος).» Ord heter på grekiska logos, och logos är i sin tur besläktat med vårt logik. När prästerna i kyrkan predikar, så skall församlingen kunna förvänta sig att de använder ’Guds rena ord’, eller Guds logik om man så vill. I Ordspråksboken (30:1—31:31) står det till exempel «Allt vad Gud har talat är sant, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom. Lägg ingenting till hans ord, för att han inte ska behöva anklaga dig för lögn.» I Johannesevangeliet 14:6 står det «Jag är sanningen och livet.» Vi ser här hur Svein Gustav egentligen påpekar, att den norska ’overklassen/överheten’ försöker vara i Guds/Jesus ställe. Vem är det då, ur kristen synpunkt, som i stället för det ’rena ordet’, i stället för sanningen, försöker använda ’det orena ordet’ ja till och med lögnen? Det är naturligtvis djävulen.
Alla vi som anser att vi arbetar med folkupplysning måste vara noga med hur vi använder orden. De ord vi använder, skall vara verktyg i arbetarklassens tjänst, inte i tjänst hos någon form av gudom eller i tjänst hos borgarklassen. Vi sätter inte vårt hopp eller tro till någon gud utan till det arbetande folket, till arbetarklassen. Våra ord, vår logik, skall vara arbetarklassens ord och logik. Samtidigt måste vi vara medvetna om att vi vuxit upp i, och ännu verkar i länder, där det är borgarklassens ord och borgarklassens logik som genomsyrar vår vardag. Alla kan vi säkert ge exempel på hur vi «fått byta uppfattning för att kunna behålla vår ståndpunkt». För att kunna göra det måste vi alltid vara beredda på att tvätta vår hjärna så att våra ord och vår logik blir så rena som möjligt. När Mao Zedong var i Moskva år 1957 och pratade med kinesiska studenter, sa han:
«Noen utlendinger sier at vår ideologiske reform er hjernevasking. Slik jeg ser det, har de rett i det de sier. Det er å vaske hjerner, det er hva det er! Hjernen min har blitt vasket for å bli det den er nå. Etter å ha blitt med i revolusjonen ble den sakte vasket, den ble vasket i flere tiår. Alt jeg fikk før var borgerlig utdannelse, og til og med litt føydal utdannelse.»
Redaktör Steigan skrev också i en kommentar till en artikel för någon tid sedan att «Vi har tidligere karakterisert fortellingen som ”verdens kraftigste våpen”. Allerede Platon innså det og sa at ”den som kontrollerer fortellingen, kontrollerer staten”» Om vi verkligen skall kunna erövra kontrollen över fortellingen/berättelsen/narrativet, måste vi se till att de ord vi använder är mynt med högsta möjliga guldhalt. Vi måste som uttrycket säger ”väga våra ord på guldvåg”.
Första gången som jag var kritisk till hur ett ord användes på steigan.no var i artikeln Flokkmentalitet, hva er det, og hvordan er den i Kina?. «Den härskande klassen i Skandinavien har liksom all bourgeoisie aldrig tyckt om arbetarklassens speciella ’flokktenkning’. Bourgeoisien själv har naturligtvis sin ’flokktenkning’, det vi ofta kallar nyliberalism. Denna bourgeoisie har i Väst varit mycket framgångsrik i att mota bort arbetarklassens ’flokktenkning’, för att i stället kunna främja sin egen.»
Så skrev jag då, och tyvärr kommer det nog att vara sant länge än. Men ordet ’flokktenkning’ är inte ett vanligt ord, när det gäller att kontrollera berättelsen. Det är däremot ordet demokrati. Eftersom det ordet, eller kanske snarare begreppet, är mycket viktigt och alltför ofta används på ett slarvigt vis – även på steigan.no – har jag redan börjat med det. Det gjorde jag i artikelserien @Demokrati-diktatur.
Nedan följer en genomgång av framför allt olika artiklar på steigan.no, i vilka begreppet demokrati används. Om någon artikelförfattare känner sig illa utpekad, får jag naturligtvis be om ursäkt.
I artikeln Trumps usannsynlige forsøk på å splitte Russland og Kina mislykkes åpenbart är ordet demokrati entydigt: «De to sidene bemerker at det å bygge en mer rettferdig og bærekraftig multipolar verdensorden, er tidens trend. Enkelte land, som er avhengige av hegemonisme og nykolonialisme, implementerer aggressiv politikk og begrenser andre lands suverenitet og undertrykker deres økonomiske og teknologiske utvikling for å beskytte sine egne privilegier, noe som ikke stemmer overens med trenden i retning av verdensomspennende multipolaritet og demokratisering av internasjonale relasjoner.» Här syftar ordet demokratisering på förhållandet mellan stater, inte på förhållandena i dem. Då får som sagt ordet delvis en annan betydelse.
I sin artikel Ny sti i skogen skriver Bjarne Berg Wig:
«Å endre tenkemåte og dermed forbedre vår praksis, er som å lage en ny sti i skogen. Først må vi bestemme hvor den nye stien skal gå, og så må vi slutte å tråkke i den gamle. Vi må la den gamle gro igjen. Den nye stien er å åpne for nye perspektiver og utfordre gamle dogmer. Vi må rett og slett rydde vekk begreper og modeller som åpenbart hindrer ny kunnskap. Dette er ikke lett, men helt nødvendig…….Hva er høyre, og hva er venstre? Hva er en sosialist, eller kommunist? Eller en konservativ, eller liberal? Slike ord, bilder og symboler som tilhører dem stammer fra en tid langt, langt tilbake. Slike begreper i form av ord og mentale modeller, stenger oss inne i stereotyper som tilhører fortid, ikke framtid. Enten må de fylles med nytt konkret innhold eller de må erstattes av nye.» «Frihet, likhet, broderskap og ekte demokrati.»
Denna utmärkta artikel lämnar tyvärr läsaren med en obesvarad fråga. Vad menar Bjarne med äkta demokrati?
Terje Alnes skriver i artikeln Er du en nasjonal sikkerhetsrisiko?: «I dokumentet Nasjonal sikkerhetsstrategi går regjeringen langt i å stemple helt legitime politiske meninger som en nasjonal sikkerhetsrisiko. Konsekvensen kan bli en kraftig innsnevring av demokratiet.» Här antar jag att Terje syftar på den rådande borgerliga demokratin, och inte på ett entydigt begrepp som borgarklassen vill att det skall användas. Om Terje skrivit ‘vår demokrati’ hade han gjort en bra precisering. Om Han hade skrivit ’vår borgerliga demokrati’ hade en läsare kanske ställt sig en intressant fråga «Finns det någon annan sorts demokrati?» Samma sak gäller för Terjes artikel: Fritt og rettferdig Stortingsvalg? där han skriver «Vil Stortingsvalget i september oppfylle kravene til et fritt og rettferdig valg? En avgrunn i virkelighetsforståelse mellom det politiske establishment og den marginaliserte politiske opposisjonen utfordrer demokratiet.»
I artikeln Hvordan unngå verdenskrig? skriver Frode Bygdnes: «Fagbevegelsen og folket må snarest ta opp kampen for sine rettigheter og interesser. Vi er ikke tjent med forsvarsforliket på Stortinget, for vi er ikke dem som skal reise amerikansk våpenindustri. Vi er heller ikke tjent med å være energi-garantister for EU. Små land er ikke tjent med blokkpolitikken. Arbeiderklassen og folket må fremme sine egne interesser. Arbeiderbevegelsens krav kommer dårlig fram i dagens politiske klima. Både media og de styrende har sett at arbeiderklassen har et alternativt samfunn som de er redde for. Folket kan velge å sloss for sosialismen.»
Denna artikel tar klar ställning för arbetarklassen mot kapitalets och framförallt USA-imperialismens inflytande. Artikeln menar att vi kan välja att slåss för socialismen. Gör vi det, ja då kämpar vi för arbetarklassens demokratiska diktatur. Det kanske känns obekvämt att vara så tydlig, men det är den sanning vi inte får undvika att framhålla. Våra ord måste som sagt ha hög guldhalt.
Eirik Kolstad Kjønnøy skriver i artikeln En bred bevegelse for en lysere fremtid: «Vår verden er inne i en voldsom endring. Det politiske landskapet forandrer seg mens vi ser på. Det som var rådende skillelinjer og programmer for kort tid siden, er mer eller mindre utdatert. De gamle politiske partiene har ingenting å tilby, men har surret seg til masta i et system som står i ferd med å rase sammen.» Vad är det för «system som står i ferd med å rase sammen.»? Jo den borgerliga demokratin.
I artikeln Hva skjer hvis vi ikke lærer av historien? skriver Nina Cappelen «Demokrati er ikke en garanti. Det er et resultat av historiske kamper for ytringsfrihet, stemmerett, rettsstat, og pressefrihet. Hvis vi glemmer hvor skjør denne arven er, begynner vi å ta den for gitt, med det resultat og at den kan forsvinne før vi rekker å reagere.» Den kamp som här beskrivs, är kampen för den borgerliga formen av demokrati vilken Eirik Kolstad ser vara «i ferd med å rase sammen.»
Liksom Nina C. önskar sig Siri Hermo tillbaka till den tid då den borgerliga demokratin fungerade betydligt bättre än den gör idag. I artikeln Syns du det er helt innafor at fremmed makt styrer landet vårt? skriver hon «Vi står foran en stor oppgave for å gjenvinne det norske demokratiet, vårt folkestyre og vår selvråderett.»Flertalet av de geopolitiska analytiker jag regelbundet lyssnar på verkar ha samma uppfattning, till exempel Glenn Diesen. Frågan blir om det är möjligt, eller om vi måste söka oss fram till en form av alternativ, som i så fall måste vara en socialistisk demokrati.
I artikeln Ulovlig hemmelighold om EUs støtte til Nussir-gruva skriver Svein Lund «Grunnlaget for et demokratisk samfunn er at allmennheten og media skal ha tilgang til informasjon.» Ja det gäller både borgerliga, eller som de ofta kallas liberala demokratier, och det gäller för socialistiska demokratier. Hur förruttnelseprocessen pågår i de borgerliga demokratierna och vad de skapat är väl dokumenterat på steigan.no. Thomas Fazi gör det till exempel i artikeln Hvordan det vestlige demokratiet døde:
«Likevel ville det være galt å idealisere Vesten ved midten av århundret. Selv da forble demokratiet i sin substansielle forstand sterkt begrenset. Selv om de herskende klassene ble tvunget – under press fra folkelige bevegelser, den kalde krigen og trusselen om sosial uro – til å utvide stemmeretten og anerkjenne en rekke politiske og sosiale rettigheter, gjorde de det ikke frivillig. Tvert imot var de ofte drevet av frykten for at massene kunne utgjøre en reell trussel mot den etablerte samfunnsordenen – at arbeidere kunne bruke demokratiet til å velte eksisterende maktforhold.» Thomas avslutar så här «Det som ligger foran oss er ikke bare et spørsmål om hvorvidt demokratiet kan «gjenopprettes», men om et nytt politisk prosjekt kan dukke opp for å erstatte den utmattede modellen av elitestyrt liberalisme. Den gamle orden kollapser, men den nye har ennå ikke blitt født. I dette vakuumet kan alt skje.» Ofta ser man numer varianter på Antonio Gramscis ord «Det gamla dör och det nya kan inte födas; under detta interregnum uppträder många sjukliga symptom.» Mängden av sjukliga symptom ökar nämligen i väst.
I artikeln Når eliten vil erstatte demokratiet – med seg selv utgår Kjetil Tveit naturligtvis från att demokrati i detta fall syftar på den borgerliga demokratin och dess nuvarande förfall i Norge. Men när Kjetil skriver «Han [tidligere BI-rektor Jørgen Randers] trekker fram Kina som et forbilde – et diktatur som ifølge Randers lykkes der Vesten svikter: langsiktig planlegging, kollektiv disiplin og gjennomføringskraft. Han har selv fungert som rådgiver for kinesiske myndigheter og ser deres modell som det siste håpet for å redde kloden.» så syftar begreppet diktatur på ett «opplyst fåmannsvelde» när Kina i själva verket är en folkdemokrati.
Kjetils egen uppfattning i frågan är klar. Liksom när Kjetil längre fram i artikeln skriver «At Randers peker på Kina som forbilde, er ikke tilfeldig – det er logisk innenfor tankesettet han representerer. I stedet for uforutsigelige velgere og bråkete offentlighet får man effektiv styring, femårsplaner og lydige borgere. Ingen valg. Ingen innsigelser. Bare fremdrift.». Var är kunskapskällan till dess allvarliga anklagelser? Har Kjetil tagit del av Jenny Cleggs genomgång av hur den kinesiska folkdemokratin idag fungerar? Den finns i del ett av artiklarna i @Demokrati-diktatur.
Kjetil har naturligtvis inte hunnit läsa Interview: China shows socialism is the future från ‘Friends of Socialist China’, eftersom den artikeln är senare än Kjetils artiklar. Det verkar inte som han hämtat fakta från tidigare artiklar heller, eller från den rikhaltiga artikelflora som man kan finna på steigan.no. Vill Kjetil att hans artiklar, som ofta innehåller intressant material, skall tas på allvar, då går det inte att framföra lögner, lögner som starkt påminner om vad man kan läsa i den nyliberala pressen i Sverige.
Eftersom jag skrivit många artiklar om begreppet demokrati, och hävdar att den socialistiska formen av demokrati, «arbetarklassens demokratiska diktatur», är det som måste vara vår framtid, kan det vara intressant att se hur man från kinesisk sida ser på vår demokrati, borgerlig demokrati. En som är väl lämpad för den uppgiften är Zhang Weiwei. Samtalet i en video Why is Chinese socialist democracy outperforming Western procedural democracy? inleds med frågan «Först och främst, hur definierar du demokrati, eftersom vi vet att den under de senaste åren har definierats av västvärlden, så vad är din definition av demokrati?»Zhang svarar «Själva termen demokrati används överallt, men dess definition är kontroversiell. Om du frågar en typisk kille i väst, är det troligt att han skulle säga «ja, det är ett flerpartisystem, det är en person en röst, allmän rösträtt.”
Jag skulle beskriva en sådan definition som en procedurdemokrati. Det kinesiska sättet är mer sofistikerat. Vi skulle kalla demokratin för folkets demokrati, eller i dag ser vi till och med hela processen som folkdemokrati [helprocessbaserad folkdemokrati]. Det kommer att vara en kombination av inte bara procedurdemokrati utan också verklig demokrati. Denna frågas innehåll är viktigt. Det är vilket slags syfte demokratin bör tjäna, och vilken typ av mål demokratin bör uppnå.»
En som är sysselsatt med att studera den kinesiska folkdemokratin är Jan Öberg. Jan har också förstått att i dessa diskussioner behöver vi nya former av berättelser/fortellinger. I sitt första inlägg i samtalet påpekar han vikten av att vara överens om, vad vi i grunden menar med de ord vi använder. «Jag tror att det första som slog mig när jag lyssnade på en del av samtalet igår, var i vilken utsträckning dessa två partners, som olika civilisationer och kulturer, faktiskt förstår varandra på en djupare nivå. Kina har ett sätt att tänka som skiljer sig från Europas, och jag vet inte om det någonsin har studerats inom internationell politik. Hur förstår vi när någon säger rättvisa, vad betyder det?»
När vi undervisar, när vi samtalar, när vi arbetar med folkupplysning, är det viktigt att orden vi använder verkligen överför det vi vill förmedla. Idag är det ännu svårare än det var för några tiotal år sedan. Vi måste anstränga oss.
Bertil Carlman
