Hvorfor kinesisk landbruk må gjennomgå en økologisk transformasjon

När man talar om samtida ekologiska och jordbruksrelaterade frågor i världen, den så kallade «Gröna revolutionen»är det ett ämne som Kina har en djup koppling till.¹

Ding Ling och Xu Zhun

I USA-regeringens vitbok om Kina från 1949, tillskrev Washington den kinesiska revolutionen problemet, att landet hade för många människor och för lite land. Ordförande Mao Zedong vederlade utförligt denna malthusianska historieskrivning i sin vältaliga essä «Den idealistiska historieuppfattningens bankrutt». Malthusianismen skulle dock fortsätta att dominera de globala strategierna för utveckling och socialpolitik under lång tid, och dess omedelbara politiska slutsats – att tekniska förbättringar inom livsmedelsproduktionen skulle kunna lösa det sociala/revolutionära problemet – var kärnan i den gröna revolutionen.

Efter den kinesiska revolutionens seger, fick de imperialistiska ansträngningarna att kontrollera Kina och hela ’tredje världen’ en betydande törn. För att motverka den revolutionära vågen i Asien vände imperialisterna sitt fokus mot ett annat stort asiatiskt land, Indien. Paul Hoffman, administratör för USA:s Marshallplan och ordförande för Ford Foundation under det kalla krigets första dagar, påpekade en gång: «Om vi 1945 hade [i Indien] inlett ett sådant program [som programmet för landsbygdsutveckling på Taiwan] och genomfört det till en kostnad av inte mer än tvåhundra miljoner dollar per år, så skulle slutresultatet ha blivit ett Kina som var fullständigt immunt mot kommunisternas vädjan. Indien är, enligt min mening, i dag vad Kina var 1945.»²

Hoffmans kommentarer återspeglade det underliggande motivet bakom den gröna revolutionen, som, vilket nu är allmänt erkänt, inte var riktigt ’grön’ eller ekologisk, utan i första hand syftade till att särskilja sig från den ’röda revolutionen’.

Att diskutera ekologiska frågor och den gröna revolutionen i en kinesisk kontext, kan ibland ge en paradoxal upplevelse. Å ena sidan har den ekologiska civilisationen blivit central i den allmänna diskursen i Kina tack vare påtryckningar från kinesiska beslutsfattare, och relaterade termer som utsläppsminskning, låga koldioxidutsläpp och ny energi har blivit mycket bekanta för allmänheten. Allmänheten föredrar att köpa gröna produkter som är fria föroreningar, och den föredrar till och med att göra sina huvudsakliga inköp av livsmedel på grönsaksmarknader som direkt tillhandahålls av jordbrukare. Denna djupt rotade medvetenhet om ekologiska frågor är kanske anmärkningsvärd på global nivå. Skepsisen mot den ekologiska omställningen och förnekandet av den globala klimatkrisen är osynlig, åtminstone på officiell nivå i Kina. Detta är en av de direkta fördelarna med Kinas långsiktiga betoning och tro på vetenskap.

Å andra sidan har Kinas statliga och icke-statliga sektorer ofta en tvetydig förståelse av innebörden av ekologisk civilisation och ekologisk omvandling. En av de mest framträdande punkterna här är till exempel uppfattningen om den gröna revolutionen. I Kina har den gröna revolutionen – eller åtminstone en del av den, de så kallade hybridgrödorna med hög avkastning – fortfarande ett orubbligt stöd, vilket skiljer sig ganska mycket från den globala inställningen till den gröna revolutionen.

I vid bemärkelse är Kinas inställning till den gröna revolutionen direkt relaterad till dess historiska bakgrund. Under det socialistiska uppbygget av Kina uppstod ett stort antal vetenskapliga forskningsaktiviteter till förmån för folket. De organiserades antingen av regeringen eller av massorna på deras eget initiativ, i synnerhet ansträngningar för att hjälpa landsbygden att förbättra sina jordbruksproduktionsmetoder och odla bra frön. Den teknik som producerades som ett resultat av denna vetenskapliga forskning, t.ex. nya frösorter, främjades ofta i lämpliga områden till låga priser, och stannade inte bara i händerna på ett fåtal. Andra viktiga delar av den gröna revolutionen, som vattenresurser och gödningsmedel, var också folkets gemensamma egendom, som i fallet med folkkommunerna, där många kollektiva vattenanläggningar byggdes, anläggningar som fortfarande, årtionden senare, fungerar.

Men oavsett hur speciell den historiska kontexten för den gröna revolutionen i Kina är, ändrar den inte det grundläggande faktum, att den gröna revolutionen i sig inte var ’grön’, utan en del av den industriella civilisationen. Kinas president Xi Jinping har hävdat, att Kina måste gå från en industriell civilisation till en ekologisk civilisation. Vad är skillnaden mellan de två? När det gäller produktionsförhållandena är det i grund och botten inte industrin som är det viktigaste och utmärkande draget för den industriella civilisationen, utan snarare det mycket obalanserade och disharmoniska förhållandet mellan människor och natur. Sedan klassamhällets uppkomst har det alltid funnits en motsättning mellan stad och landsbygd, och under de senaste två till tre århundradena har denna disharmoni nått aldrig tidigare skådade höjder och är ohållbar. Därför betonade president Xi Jinping, att det är nödvändigt att bygga en ekologisk civilisation i en kontext av sådana djupa motsättningar. Detta koncept kännetecknas av behovet av att reparera det motsägelsefulla förhållandet mellan människor och natur. Huruvida det finns industri eller inte, är inte avgörande, men i vilken utsträckning man har löst det mycket spända förhållandet mellan människa och natur, mellan människa och miljö, som har utvecklats under de senaste århundradena, de är avgörande.

Under de senaste två decennierna har ett antal marxistiska forskare som intresserar sig för ekologiska frågor, som den amerikanske forskaren John Bellamy Foster, lagt fram viktiga teoretiska verktyg som den «metaboliska klyftan» för att hjälpa oss att förstå de viktiga ekologiska frågor som har uppstått under kapitalismens tidsålder. Sedan början av 2000-talet har vissa kinesiska universitet använt läroböcker i ekonomi från USA för att utbilda sina studenter. En del av dessa läroböcker har gjort intryck på författarna till denna artikel, till exempel de som prisar kapitalismens och marknadsekonomins storhet, grovt sett på följande sätt: «Föreställ dig att du bor i en stad i Förenta staterna, och när du stiger upp på morgonen kan du dricka kaffe tillverkat i Afrika, äta frukt tillverkad i Latinamerika, och bära kläder som är tillverkade i Ostasien». Den här typen av bilder och berättelser om välstånd, har utan tvekan underblåst en blind tro på kapitalismen och den globaliserade ekonomin. Ur ekologisk synvinkel innehåller detta marknadsekonomiska välstånd i själva verket fröet till oordning och förstörelse. En högt utvecklad marknadsekonomi innebär en stor volym av långdistanshandel, där afrikanskt kaffe och latinamerikansk frukt, som innehåller lokalbefolkningens arbetskraft och markens bördighet, skeppas till New York och Europa för att bli konsumtionsvaror. Efter att näringsämnena har absorberats i städerna i utvecklade marknadsekonomier slutar resterna som avfall. Men i traditionella jordbrukssamhällen är sådant mänskligt avfall och matavfall inte skräp utan snarare en värdefull källa till näringsämnen i marken. I avsaknad av långväga handel och den frekventa interregionala förflyttningen av material skulle dessa näringsämnen flöda tillbaka dit de kom ifrån och återvinnas. Men i modern tid, särskilt under de senaste två århundradena av högt utvecklad globalisering och marknadisering, har en stor motsägelse uppstått, nämligen att markens bördighet transporteras från dess ursprungsplats till andra regioner i form av produkter, och att de näringsämnen som produceras aldrig har möjlighet att återvända, vilket i sin tur leder till en minskning av fruktbarheten på produktionsplatsen. i det långa loppet är ohållbart och destruktivt.

Fenomenet med landsbygdens fruktbarhet som koncentreras till staden och sedan blir till avfall är den materiella grunden för den samtida konflikten mellan stad och landsbygd. Under de senaste två århundradena, under vilka kapitalismen gradvis blev dominerande, har det funnits två vågor av den gröna revolutionen i världen. Den första ägde rum på 1800-talet, innan begreppet ’grön revolution’ hade vuxit fram och innan den moderna kemiska industrin utvecklades. Vid den här tiden var sättet att öka markens bördighet att bryta fågelspillning, eller guano, från de små öarna som låg utspridda i Amerika (närmare bestämt Chincha-øerne i Peru. Ö.a.). För att bryta guano transporterades många kinesiska arbetare till regionen för att arbeta som ’kulier’. Grunden för jordbruksrevolutionen i Europa och USA vid den tiden, inkluderade dessa dåligt betalda kinesiska arbetare och det icke-förnybara gödselmedlet guano. Den andra vågen kom i samband med framväxten av den kemiska industrin under 1900-talet, då sammansatta gödselmedel användes i stor utsträckning inom jordbruket genom olika proportioner mellan kväve, fosfor och kalium, och gödselkänsliga grödor odlades fram för att upprätthålla jordbruksproduktionen.

Det kan observeras att oavsett vilken grön revolution vi tänker på, har den underliggande logiken alltid varit att upprätthålla eller till och med expandera den metaboliska klyftan. Detta har uppnåtts genom att kontinuerligt injicera fertilitet från externa källor, som i grunden bygger på superexploatering av arbetskraft och en ohållbar utarmning och förorening av miljön. Logiken säger att detta inte kommer att lösa, eller ens lindra, de ekologiska problemen över huvud taget, och det har det i praktiken faktiskt inte heller gjort. Den gröna revolutionen förde med sig enorma ekologiska kostnader. Eftersom den gröna revolutionens jordbruk förlitade sig på endast ett fåtal högavkastande sorter av varje gröda, försvann till exempel gradvis det ursprungliga, mångsidiga sortsystemet av indiska grödor. Markförstöring var också en av de största negativa konsekvenserna av den gröna revolutionen. Överdriven användning av konstgödning har förändrat markens mikrobiella samhällen och ökat salthalten i marken, vilket har lett till fysisk och kemisk nedbrytning av den.³

Kinas gröna revolution såg under perioden med folkkommuner, trots dess tidiga utbredda fördelar och relativt låga totala kemikalieanvändning, fortfarande landsbygdskollektiv utforska vissa ekologiska bevarandeinsatser, vilket begränsade miljöförstöringen. Men efter att Kina upplöste kommunerna och gick in i marknadsekonomi ökade otaliga småskaliga jordbrukare, drivna av marknadskrafterna, snabbt sin användning av kemikalier, och de negativa effekterna av Kinas gröna revolution blev gradvis uppenbara. Runt 1970 motsvarade varje kilo spannmålsproduktion i Kina endast 20 gram gödselmedel i genomsnitt. År 2010 motsvarade varje kilo spannmål 110 gram gödselmedel.⁴

På bara några decennier har Kina blivit världens största konsument av gödsel. Idag använder Kina mer än 30 procent av världens gödsel och bekämpningsmedel årligen på mindre än 9 procent av världens åkermark.⁵

Överanvändningen av gödnings- och bekämpningsmedel har gjort, att jordbruket har gått om industrin som Kinas främsta källa till ytföroreningar. Kan vi fortsätta på den inslagna vägen med starkt beroende av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel? En sådan situation är uppenbart ohållbar.

Man skulle kunna kontra med följande fråga: betyder det att vi alla ska gå hungriga om vi förkastar den gröna revolutionen? Om vi tar Indien som exempel, är det sant att Indiens livsmedelsproduktion har ökat om vi bara ser till produktionen under ett visst antal år efter den gröna revolutionen. Men före den gröna revolutionen ökade Indiens totala livsmedelsproduktion redan då relativt stadigt, och den gröna revolutionen har inte påskyndat denna trend.⁶

Från 1950 till 1965 ökade Indiens veteproduktion med 4 % per år, och under cirka 20 år efter införandet av den gröna revolutionen (1968–1984) ökade veteproduktionen med cirka 5,6 % per år, vilket är det viktigaste beviset som vanligtvis citeras för att bekräfta den gröna revolutionen i Indien. Vete är dock inte ett baslivsmedel i Indien, och dess status är mycket lägre än det är för ris. Medan risproduktionen ökade med 3,5 % per år före den gröna revolutionen, sjönk den till mindre än 2 % under de två decennierna efter den gröna revolutionen. Om man tittar på Indiens hela livsmedelsförsörjning ökade produktionen med 2,8 procent per år under ett dussin år före den gröna revolutionen, men föll till 1,9 procent per år under dess genomförande, bara för att återgå till 2,5 procent per år ett antal år efter den gröna revolutionen. Om man tittar på långsiktiga livsmedelsdata, hade den gröna revolutionen ingen betydande inverkan när det gäller att lösa Indiens livsmedelsproblem.⁷

Om vi studerar den globala livsmedelsfrågan kan vi konstatera att under de senaste 40 åren har spannmålsproduktionen per capita i världen i stort sett stagnerat. Denna indikator översteg 370 kilo i början av 1980-talet, men den har legat på en låg nivå i årtionden sedan dess, ofta inte ens nått upp till 1980-talets nivåer. Även om det har skett en liten ökning under det senaste decenniet har den fortfarande inte överstigit 390 kilo.⁸

De senaste decennierna har varit en tid då den gröna revolutionen och det industriella jordbruket har dominerat över hela världen, men mänsklighetens förmåga att föda sig själv har inte sett någon betydande förbättring.

Med andra ord, även om vi glömmer de ekologiska frågorna för en stund, har den gröna revolutionens potential att öka livsmedelsproduktionen totalt sett uttömts, och enbart för att upprätthålla situationen krävs ett fortsatt beroende av högintensiva fossila bränslen. Men för ett stort land som Kina finns inte denna möjlighet. Å ena sidan har Kina beslutat att uppnå betydande koldioxidminskningar, och det industrialiserade livsmedelssystemet är inblandat i en stor mängd koldioxidutsläpp, och den senaste forskningen tyder till exempel på att livsmedelssystemet stod för upp till en tredjedel av de totala koldioxidutsläppen 2018.⁹

Om utsläppen ska kunna minskas inom produktion och förädling av livsmedel måste förbrukningen av fossila bränslen inom jordbrukssektorn minskas. Å andra sidan kommer Kinas beslut att minska utsläppen mot bakgrund av de globala klimatförändringarna, som leder till en ökning av medeltemperaturen, en minskning av glaciärernas smältvatten och en ökning av extrema väderförhållanden, vilket utan tvekan kommer att ha en betydande inverkan på jordbruksproduktionen. Under ogynnsamma förhållanden kan Kinas skördar av grödor som vete, ris och majs till och med minska med 20–30 procent fram till 2050.¹⁰

Mot denna bakgrund bör «minska riskerna» för livsmedelstryggheten ges högsta prioritet. Jordbruket i den gröna revolutionens stil saknar motståndskraft för att motstå risker. Detta beror på förekomsten av monokulturgrödor och det höga beroendet av yttre förhållanden, vilket gör det svårt att lita på livsmedelsförsörjningen.

Det socialistiska uppbyggets historia i Nordkorea ger oss en annan viktig lärdom. Det socialistiska uppbygget av Nordkorea har gjort stora framsteg, men landets jordbruk är i huvudsak baserat på fossila bränslen och den gröna revolutionen. Redan under Kim Il Sung-eran föreslog Nordkorea en elektrifiering av jordbruket, och dess jordbruksutveckling uppnådde en gång mycket goda resultat, som vida överträffade Sydkoreas, men dessa resultat var beroende av oljeimport och en intensiv användning av konstgödsel. Från 1961 till 1991 var Nordkoreas tillförsel av gödselmedel och spannmål på en övergripande uppåtgående trend, men i början av 1990-talet, på grund av effekterna av geopolitiska förändringar, minskade Nordkoreas tillförsel av gödselmedel med 90 %, vilket ledde till en betydande minskning av spannmålsproduktionen och det utlöste sedan det som kallas den gröna revolutionen i Nordkorea. Detta ledde till en period av livsmedelsbrist, som Nordkorea kallade «eländets marsch».¹¹

Vid den tiden var Nordkoreas tunga industri redan en av de bästa i Nordostasien, men landet betalade ett högt pris för sitt fullständiga beroende av industriellt jordbruk baserat på oljeimport.

Exemplen Kina och Nordkorea har faktiskt gett viktiga lärdomar för länder i tredje världen. Ur miljömässig och ekologisk synvinkel, kan tredje världen inte förlita sig på industrialisering och fossila bränslen för att lösa sina jordbruksproblem, och fossila bränslen är inte heller ett tillförlitligt alternativ ur geopolitisk synvinkel och ur riskminskningssynpunkt. Om tredje världen verkligen vill lösa sina problem med livsmedelsförsörjningen utan att bli beroende av USA:s så kallade regelbaserade internationella ordning, måste den genomgå en ekologisk omvandling så snart som möjligt.

För ett land som Kina, som redan är beroende av det industrialiserade jordbruket, skulle inte en ekologisk omställning leda till produktionsbortfall och därmed hota livsmedelstryggheten? Den ekologiska omställningen är verkligen inte kostnadsfri. Men om Kina kan ta itu med den gröna revolutionens begränsningar och verkligen börja utforska övergången till en ekologisk civilisation, kan landet utnyttja sina egna styrkor fullt ut för att minimera den ekologiska omställningens inverkan på livsmedelstryggheten.

En viktig förutsättning för Kina är att det finns omfattande partiorganisationer på gräsrotsnivå. Dessa organisationer är högt aktade av folket och vägleds av linjen att sträva efter socialism och bygga en ekologisk civilisation. Under de senaste åren har det gjorts flera viktiga och framgångsrika undersökningar av partiorganisationer på primärnivå som leder kooperativ, vilket har säkerställt livsmedelsförsörjningen och upprätthållit den ekologiska balansen. I de fall som vi har studerat, vare sig det gäller ris- och räkodling i sjöområdena på Jianghanslätten eller boskapsskötsel i platåregionen i Qinghai-Tibet, har kollektivens ekonomiska makt och partiets politiska ledarskap gjort det möjligt, att säkerställa ekologisk hållbarhet genom att göra jordbruket människocentrerat snarare än vinstcentrerat, och genom att ta hänsyn till både ekologi och produktion ur en politisk synvinkel.

Om vi tar Wuhu-regionen som exempel, inrättade Wuhu-prefekturens Wanzhi-distrikt i mars 2022 ett specialiserat kooperativ, som leds av en partiorganisation, för att främja utvecklingen av den regenerativa risindustrin, som tillhandahåller en hel industriell kedja av tjänster för 33 000 mu (2200 hektar) regenerativa risodlare i distriktet, och som säkerställer att den totala produktionen under den första säsongen och den andra skörden stabiliseras på mer än 900 kg.¹²

Regenerativt ris använder risstubb för att åter odla plantor och ger resultat utan bekämpningsmedel och endast en liten mängd gödselmedel, för att säkerställa livsmedelsproduktion och uppnå ekologiska fördelar.

Den ledande industri som etablerats av det partiorganisationsledda kooperativet i byn Dongba i staden Liulang i Wanzhi-distriktet är «samodling av ris och räkor», en sammansatt odlingsmodell som integrerar risodling med kräftodling. (Räkan/kräftdjuret syftar förmodligen på Eriocheir sinensis, på norska kallad Kinaullhåndskrabbe. Ö.a.) I augusti 2023 hade ’Dongba Village Cooperative’ lockat 171 medlemmar. I augusti 2022 konsoliderades kooperativet, genom marköverföringar, mark från två bygrupper för sammanhängande jordbruk. Efter att marken hade konsoliderats och förbättrats delade kooperativet upp 260 mu (17,3 hektar) mark i 11 lotter av varierande storlek, den största över 60 mu (4 hektar) och den minsta över 10 mu (0,67 hektar). Samtidigt som de odlade ris av hög kvalitet grävde de ringformade diken runt lotterna för krabbodling och implementerade standardiserade omplanterings-, förvaltnings- och jordbruksmetoder. Genom att direkt återföra rishalm till åkrarna som rikligt foder för nästa säsongs krabbor, gav denna låga kvävetillförsel ändå hög produktivitet. Denna metod tog inte bara upp frågan om hur man använder rishalm, utan uppnådde också ökad avkastning, minskade kostnader, främjade gröna jordbruksmetoder och förbättrade effektiviteten i markanvändningen.

Under fältundersökningen sågs flockar av hägrar leta efter föda på risfälten. Byns tjänstemän noterade att dessa fåglar sällan hade setts i området tidigare. Sedan införandet av samodlingen av ris och krabbor har dock användningen av bekämpningsmedel och gödningsmedel i risfälten minskat med minst tre fjärdedelar på grund av de höga kraven på vattenkvalitet för krabbodling. Tekniker odlar regelbundet nyttiga alger och bakterier, vilket ytterligare förbättrar vattenkvaliteten i basen för både ris och krabbor. På bara ett år har jordbruksmarkens ekosystem återhämtat sig avsevärt, vilket är anledningen till att ägretthägrarna, som är kända för sina höga standardkrav när det gäller val av livsmiljöer, har lockats till området.

Varför utveckla ris- och krabbindustrin genom kooperativ som leds av partiorganisationer? Partisekreteraren i staden Liulang gav följande förklaring:

Rollen för partiorganisationsledda kooperativ sträcker sig längre än att bara utveckla och expandera den kollektiva ekonomin och hjälpa folket att blomstra. Den viktigare aspekten är de sociala fördelarna. Om storskaliga jordbrukare skulle förvalta den skulle de fokusera på krabbor eftersom det är mer lönsamt, och försumma riset eftersom det inte är lika värdefullt, vilket skulle äventyra livsmedelsförsörjningen. Genom att låta partiorganisationer leda kooperativ säkerställer vi livsmedelstryggheten, inte bara när det gäller avkastning per hektar, utan också när det gäller ekologisk hållbarhet. Även om vi strävar efter vinst, prioriterar vi den inte överdrivet mycket. Risskörden är garanterad att vara minst 500 kg per mu.

Som ett resultat av detta stärker kollektivet inte bara skyddet av jordbruksmark och skyddar livsmedelsförsörjningen, utan skapar också en grön, miljövänlig jordbruksmodell, som kontinuerligt förbättrar landsbygdsmiljön och återställer den biologiska mångfalden.

I de pastorala regionerna på Qinghai-Tibetplatån fann vi också exempel på kollektiva organisationer som bedriver ekologiskt skyddande produktion, med sikte på social optimering och ekologisk hållbarhet. Gacuo Township, som ligger i den norra delen av Shuanghu County, Nagqu City, Tibet, täcker en yta på 27 400 kvadratkilometer, med en genomsnittlig höjd på 4 900 meter. En gång känd som en obeboelig zon, har Gacuo Township för närvarande 125 hushåll och 570 personer, fördelade på två administrativa byar. I slutet av 2017 hade ’kåkstaden’ en boskap på totalt 34 456 stycken, inklusive jakar, får och getter. Boskapsskötarna äger kollektivt betesmarker, boskap, tält och annat produktionsmaterial som en byenhet, där bykollektivet samordnar arbetsfördelning och planering. I slutet av varje år får medlemmarna kontanta inkomster samt utdelningar av nötkött, fårkött och mejeriprodukter baserat på de arbetspoäng de har tjänat från kollektivet.

Shuanghu county drabbas av naturkatastrofer nästan varje år. Åtta eller nio månader om året är en torrperiod med visset gräs, vilket gör dess ekosystem extremt ömtåligt. Under vår fältforskning fann vi att Gacuo, förutom att uppnå betydande resultat inom produktion, distribution, offentlig tillsyn och kollektiv kulturell utveckling, också har givit betydande bidrag till ekologiskt skydd, särskilt när det gäller att bevara snöfält och glaciärer (som också betraktas som värdefulla naturresurser).¹³

Gacuo Township integrerar inte bara ekologiska metoder i den kollektiva produktionen, utan skyddar också den omgivande miljön noggrant.¹⁴

I sina arbetssätt för boskapsskötsel upprätthåller herdarna traditionella metoder för att hantera boskap, och undviker att använda vacciner eller veterinärmedicinska läkemedel, om det inte är absolut nödvändigt. Dessutom lämnar de inget avfall på betesmarken, utan transporterar det regelbundet tillbaka till kåkstaden för centraliserad deponering. Gacuo Township ligger i hjärtat av Chang Tang Nature Reserve och sträcker sig norrut in i Hoh Xil Natural Nature Reserve. Enligt tester som utförts av nationella myndigheter skulle Gacuos betesresurser kunna försörja betesdrift av 210 000 får, men det totala antalet boskap i Gacuo hålls under 50 000 fårenheter, med ett strikt roterande betesschema som tillämpas för att skydda gräsmarkerna. Till och med under säsongsbetonade flyttningar använder lokalbefolkningen jakar i stället för traktorer och säger att «traktorer är bra, men de skapar spår som med tiden skadar gräsmarkerna».

I och med införandet av systemet med dubbelt ansvar för boskaps- och betesmarkskontrakt i slutet av 1980-talet har Kinas betesmarker ställts inför allvarliga utmaningar som överbetning. Problem som förstörelse av gräsmarker och ökenspridning av mark, har i sin tur blivit betydande hinder för en kontinuerlig inkomstökning för boskapsskötare.¹⁵

För att ta itu med dessa problem införde regeringen 2011 en subventions- och incitamentsmekanism för ekologiskt skydd av gräsmarker, som uppmuntrar boskapsskötare att minska antalet boskapsdjur och återställa förstörda gräsmarker. Den faktiska effekten har dock varit begränsad, och i vissa områden har djurhållningen ökat i stället för att minska, vilket har lett till fortsatt försämring av gräsmarkerna.¹⁶

Så, hur upprätthåller Gacuo Township strikt hållbarheten på sina gräsmarker och omgivande ekosystem? För det första förvaltar kollektivet betes- och viloperioder i enlighet med vinter- och sommarbetesmarkernas egenskaper, med gräsmarksplanering som den mest kritiska uppgiften. Vart tredje år genomförs en större planering, och i slutet av varje år görs en patrullering och bedömning av gräsmarkerna. Om någon nedbrytning konstateras är området avsett för vila eller förbjudet att beta året därpå, samtidigt som gräsmarker reserveras för katastrofförebyggande åtgärder under vintern och våren. För det andra finns det tydliga gränser för hur många djur varje betesmark kan försörja och hur länge, utan att överbelastning får tillåtas under några omständigheter.

Dessutom finns det strikta regler för hur lång tid flytten ska ta, om ett produktionsteam behöver migrera, till exempel från betesmark A till betesmark B. Om de behöver stanna vid betesmark C på grund av speciella omständigheter som väder, och vistelsen överstiger två dagar, måste de rapportera och ansöka till byn om att använda betesmarken för att förhindra överbelastning av betesmark C. I särskilda fall, till exempel när en snökatastrof drabbar en bys betesmark, kan produktionsteam ansöka om att få använda en närliggande betesmark från en annan by för nödhjälp. Denna typ av anpassning är endast möjlig genom en kollektiv ekonomisk organisation, som på ett effektivt sätt upprätthåller hållbarheten i betesproduktionen.

Under årens lopp har Gacuo Township lett Shuanghu Countys ekonomiska utveckling. På grund av den kollektiva arbetsdelningen och övervakningsmekanismerna, är kvaliteten på animalieprodukter som nötkött och fårkött som produceras här, överlägsen den i de omgivande kåkstäderna. Det betingar de högsta priserna – en konkret manifestation av styrkan i den kollektiva ekonomin. Noterbart är att Gacuos utveckling inte har drivits av extern handel, utan har fokuserat på att möta den inhemska efterfrågan. Ställda inför det hårda klimatet och de bräckliga ekologiska förhållandena, valde de att använda kollektiv styrka för att skydda och förvalta offentliga resurser och värna om den omgivande miljön. Detta bevisar att endast en kollektiv ekonomi kan upprätthålla en balans mellan samhällsliv, ekonomisk utveckling och miljömässig hållbarhet.

Diskussionen ovan belyser vikten av partiorganisationer på gräsrotsnivå i Kina. Vi förstår att många länder i tredje världen saknar sådana formella organisatoriska strukturer, men de har en mängd omfattande politiska massorganisationer, både formella och informella lokala samhällsorganisationer, och ett betydande antal socialistiska krafter, som alla kan spela en betydande roll. I grund och botten kan regeringar i tredje världen, och massorna i allmänhet, dra nytta av en ekologisk väg. Den politiska grunden för ett ekologiskt skifte existerar alltså objektivt sett, och de specifika formerna av praktik kan säkerligen blomstra på olika sätt.

Under de senaste åren har Kinas ekologiska civilisation gjort betydande framsteg i teori, politik och lokal praxis. Men om vi blickar framåt är uppgiften fortfarande skrämmande, och att avgöra hur vi ska gå vidare mot en ekologisk civilisation är en fråga som vi måste ta itu med både nu och i framtiden. Detta är naturligtvis inte bara en uppgift för Kinas utan en utmaning för hela mänskligheten. Det finns mycket som Kina och världen kan lära av varandra. Kinas praktiker och forskare måste bli bättre på att förstå metoder och teorier från hela världen, metoder och teorier som går bortom det industrialiserade jordbruket, medan människor i många andra länder kan hitta inspiration och uppmuntran i framgångarna och framtidsutsikterna för Kinas kollektiva ekonomi och ekologiska jordbruk.

Why Chinese Agriculture Must Undergo an Ecological Transformation. 

Kommentar:

(När man till svenska översätter text från kinesiska via en engelsk översättning, uppstår det naturligtvis vissa problem. Ibland kan dessa problem ses som utmaningar vilka man genom lite extraarbete klarar av. Ibland blir de dock allvarliga; man riskerar att feltolka den ursprungliga betydelsen. Texterna från Wenhua Zongheng innehåller en del sådana texter. Om läsaren dessutom inte är riktigt bekväm med svenska språket, bör hen själv jämföra med den engelska versionen. Ett annat problem är faktakunskaperna hos den som översätter, både från kinesiska till engelska och från engelska till svenska. Av texten ovan framgår det till exempel klart, att den som översatt från kinesiska till engelska inte har djupare kunskaper i zoologi. Översättaren blandar ihop orden ’krabba’, ’kräfta’ och ’räka’, tre djur som alla tillhör understammen kräftdjur.)

Eftersom nu steigan.no är «Skandinaviens mest allsidiga arbetartidning på nätet» så finns där redan många av de tankegångar och faktauppgifter som Ding Ling och Xu Zhun framför i utlovad artikel nummer två, från senaste numret av Wenhua Zongheng: Why Chinese Agriculture Must Undergo an Ecological Transformation. Men det är både intressant och viktigt att få läsa om dessa faktauppgifter och tankegångar av forskare, som är djupt förankrade i det land som kommit längst på vägen mot en ekologisk civilisation. Frågan «Varför utveckla ris- och krabbindustrin genom kooperativ som leds av partiorganisationer?» som författarna ställer, den ställs till exempel inte i andra länder; i varje fall inte i Väst, där det mesta som har med kollektiv att göra, ses med stor misstänksamhet. Påståendet i slutet av artikeln att «Detta bevisar att endast en kollektiv ekonomi kan upprätthålla en balans mellan samhällsliv, ekonomisk utveckling och miljömässig hållbarhet.» skulle nog politikerkasten hos oss i Väst protestera våldsamt mot.

Hur är det då med det forskarsamhälle hos oss i Väst, som arbetar med ekologiska frågor, och som får framskjutna positioner? Johan Rockström och Owen Gaffney är två sådana forskare. Om Johan kan man bland annat läsa: «Rockström var chef för Stockholm Environment Institute 2004–2012. Efter 12 år som chef för Stockholm Resilience Centre (SRC) lämnade Rockström chefsposten i oktober 2018 för att bli delad chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK), baserat i Tyskland. Han utsågs 2009 till Årets svensk av tidningen Fokus. Han utnämndes till ’Miljömäktigast’ i Sverige 2012 och 2013 genom tidskriften Miljöaktuellt.» Om Owen kan man bland annat läsa: «Owen Gaffney är antropocenanalytiker, kommunikatör, författare, redaktör och forskare. Han är Chief Impact Officer vid Nobelpriset. Han var tidigare vid Stockholm Resilience Center och Potsdam Institute for Climate Impact Research, Berlin. Han är medgrundare av Earth4All och Exponential Roadmap Initiative. Hans författarskap har dykt upp i New York Times, BBC, Science and Nature. Hans visualiseringar med Felix Pharand Deschenes har visats vid FN:s Rio+20-toppmöte och World Economic Forum, Davos.»

Tillsamman har dessa två skrivit boken Jorden : vår planets historia och framtid (2022). Recensenter av boken har bland annat skrivit: «Jorden – vår planets historia och framtid är en typ av Sapiens om planeten, men där cynismen är utbytt mot optimism. Den är full av fascinerande fakta.» Kajsa Ekis Ekman, Aftonbladet. «Rockström och Gaffney visar i sin täta, upprörande och viktiga bok på en möjlig färdväg framåt, en ny riktning som förutsätter att jag, du, och de flesta av oss ändrar våra liv.» GöteborgsPosten. «Författarna tappar aldrig styrfart: vi har chansen, det måste gå…..men det står klart att detta är en bok som vill peka på möjligheter, inte hinder.» Sydsvenskan. «Texten är mycket faktarik och tankeväckande. Den redogör för vart vi är på väg, fokuserar på lösningar och nödvändiga systemomställningar. Sist återfinns en omfattande källförteckning.» BTJ

Följande skulle alltså gälla: «cynismen är utbytt mot optimism», «full av fascinerande fakta», «pekar…….på en möjlig färdväg framåt, en ny riktning som förutsätter att jag, du, och de flesta av oss ändrar våra liv.», «vi har chansen, det måste gå» «Den redogör för vart vi är på väg, fokuserar på lösningar och nödvändiga systemomställningar. Sist återfinns en omfattande källförteckning.» Att dessa två toppforskare är optimistiska är alldeles klart, liksom att den är full av fakta, men pekar de på en ny färdväg framåt? Det är i varje fall inte den färdväg som Ding Ling och Xu Zhun pekar på, den socialistiska vägen. Eftersom Johans och Owens väg verkar «förutsätta att de flesta av oss (de 99 procenten av jordens befolkning?) ändrar våra liv» kanske man kan anta att den vägen snarare är i enlighet med den som framförts av WEF, och som leder till att jordens elit, «the stakeholders» tar över det globala ansvaret och ägandet, medan vi, de 99 procenten, «inte äger någonting men är lyckliga». Att den beskrivna vägen, och målet, lutar mest åt vad WEF oftast står för är tydligt. Det framgår till exempel av beskrivningen ovan gällande Owen Gaffney, samtidigt som boken inte innehåller några referenser till mer folkligt inriktade forskare i Väst som John Bellamy Foster. Någon referens till «ekologisk civilisation» finns inte, inte heller till den «metaboliska klyftan» men väl ett förord av Greta Thunberg.

(Länken till WEF ovan, liksom länken till Greta Thunberg, går till steigan.no. Vad beträffar den nuvarande officiella kinesiska hållningen visavi WEF, kan man åtminstone delvis finna i följande text: What can we expect from the 2025 WEF and why does China matter?)