oss 100 kroner!
Fra 1941s «American Century» til Trumps «American Massacre» har USA gått fra en oppblomstring etter andre verdenskrig til en nedtur, med politiske skillelinjer, økonomisk krise, fattigdom og sosialt forfall.
25 July 2024
Kjære venner,
Hilsen fra skrivebordet til Tricontinental: Institutt for samfunnsforskning.
I sitt installationstal som president den 20 januari 2017 använde Donald Trump ett kraftfullt uttryck för att beskriva situationen i USA: «amerikansk massaker». År 1941, sjuttiosex år före detta tal, skrev Henry Luce en artikel i tidskriften Life om det «amerikanska århundradet» och om löftet att USA:s ledarskap skulle bli «det dynamiska centrumet för ständigt vidgande företagssfärer». Under perioden mellan dessa två proklamationer, gick USA igenom en enorm expansion känd som «den Gyllene Tidsåldern» och sedan [kom] en anmärkningsvärd nedgång.
Temat om nedgång har återvänt i Trump’s presidentkampanj 2024. «Vi kommer inte att låta länder komma in, ta våra jobb och plundra vår nation», deklarerade Trump vid republikanernas nationella konvent den 19 juli i sitt tal, där han accepterade sitt partis presidentnominering. Trump’s ord var ett eko av hans installationstal från 2017, där han sa: «Vi har gjort andra länder rika medan vårt lands rikedom, styrka och självförtroende har försvunnit bortom horisonten».
På sju decennier har USA:s självbild fallit från det «amerikanska århundradets» storslagna höjder, till den «amerikanska massakerns blodiga nutid». Den «massaker» som Trump identifierar finns inte bara på den ekonomiska domänen; den definierar den politiska arenan. Ett misslyckat mordförsök mot Trump kommer tillsammans med ett öppet uppror i det demokratiska partiet, som slutade med att USA:s sittande president Joe Biden drog sig ur presidentvalet och godkände vicepresident Kamala Harris som sin ersättare. Av allt att döma kommer Trump att vara favorit till att besegra vilken demokratisk kandidat som helst vid valurnorna i november, eftersom han leder i en handfull viktiga «swing states» (som hyser en femtedel av USA:s befolkning).
På republikanernas konvent försökte Trump tala om enighet, men det är falskt tal. Ju mer amerikanska politiker talar om att «ena landet» eller tvåpartipolitik, desto större tenderar klyftorna att bli mellan liberaler och konservativa. Det som skiljer dem åt är inte politiken som sådan, eftersom bägge partierna tillhör den extrema mitten, som lovar att införa åtstramningar för massorna, samtidigt som den säkrar ekonomisk trygghet för de härskande klasserna, förutom en hållning och en inriktning. Ett fåtal inrikespolitiska åtgärder (hur viktiga de än är, som aborträtten) spelar en nyckelroll för att tillåta att denna skillnad i stämningsläge framträder.
Rapporter och rykten, som ger en glimt av den pågående förödelsen av det sociala livet, sipprar ut ur amerikanska regeringsdokument. Yngre människor befinner sig i händerna på osäkra anställningar. Utmätningar och vräkningar från bostäder för dem i de lägre delarna av inkomstklassen fortsätter, medan sheriffer och paramilitärer, som driver in skulder, finkammar landskapet efter så kallade brottslingar. Personliga skulder har skjutit i höjden, i takt med att vanliga människor med otillräckliga medel för att försörja sig, vänder sig till kreditkort och den skumma världen av lånebyråer, för att undvika svält. Den tredje stora depressionen har gjort lågavlönade servicearbetare utan förmåner, varav de flesta är kvinnor, ännu mer sårbara. I tidigare fall av ekonomisk depression, sträckte dessa kvinnor, med dessa jobb, sina osynliga hjärtan över sina familjer; nu är inte ens detta av kärlek drivna lim längre tillgängligt.
Den 18 juli släppte Internationella valutafonden (IMF) sin rapport om USA. Den visade att fattigdomen i landet «ökade med 4,6 procentenheter under 2022, och att barnfattigdomen mer än fördubblades». Denna ökning av barnfattigdomen «kan direkt tillskrivas att pandemistödet upphörde», skrev IMF. Ingen regering i USA, med sin sviktande ekonomi och ökande militärutgifter, kommer längre att ge miljontals familjer tillgång till grundläggande förutsättningar för att överleva. En punkt i betänkandet slog mig som särskilt betydelsefull:
Det ökade trycket på hushåll med lägre inkomster blir mer synligt i en uppgång i brottsligheten med roterande krediter. Dessutom har den försämrade tillgången till bostäder till överkomliga priser försvårat tillgången på tak över huvudet, särskilt för unga hushåll och hushåll med lägre inkomster. Detta framgår tydligt av antalet personer som lever i hemlöshet, [något] som har stigit till den högsta nivån sedan data började sammanställas år 2007.
Delar av det amerikanska landskapet har nu förvandlats till ödeläggelse: övergivna fabriker ger plats åt tårnseiler medan gamla bondgårdar blir metamfetaminlaboratorier. Det finns sorg i de krossade landsbygdsdrömmarna, klyftan mellan böndernas nöd i Iowa [är] inte så långt borta från böndernas nöd i Brasilien, Indien och Sydafrika. De som tidigare varit sysselsatta i industriell massproduktion eller inom jordbruket, är inte längre nödvändiga för kapitalackumulationens cykler i Förenta Staterna. De har gjorts till engångsartiklar.
När Kina år 2013 utvecklade Belt and Road Initiative (BRI), för att förbättra infrastrukturen runt om i världen, hade USA glidit in i sitt eget rostbälte och sin verklighet av trasiga vägar.
Det är omöjligt för den politiska klassen i USA, som är engagerad i denna åtstramningspolitik, att kontrollera, än mindre vända, denna nedåtgående spiral. Åtstramningspolitiken kannibaliserar på det sociala livet, och raserar allt som gör det möjligt för människor att leva i den moderna världen. I årtionden har liberalismens och konservatismens partier fördunklat sina historiska traditioner och blivit skuggor av varandra. Precis som vattnet i en toalett rusar i en spiral och dras ner i kloakerna, har den härskande klassens partier rusat mot den yttersta mitten för att förespråka åtstramningar och för att tillåta en obscen uppåtgående fördelning av rikedomar i namn av att stimulera entreprenörskap och tillväxt.
Vare sig det är i Europa eller i Nordamerika, förlorar den extrema mitten i dag alltmer sin legitimitet bland befolkningar som i det globala nord är hämmat under känslor av missnöje. Otäcka förslag som påstås försöka stimulera tillväxt, och som skulle ha låtit acceptabla för tre decennier sedan – som skattesänkningar och ökade militärutgifter – känns nu mest ihåliga. Den politiska klassen har inga effektiva lösningar på stagnerande tillväxt och förfallen infrastruktur. I USA har Trump hittat ett politiskt lämpligt sätt att tala om landets problem, men hans egna lösningar – som idén att militarisering av gränser och eskalerande handelskrig, på ett magiskt vis kommer att kunna skapa de investeringar som behövs för att «göra Amerika stort igen» – är i själva verket lika ihåliga som hans rivalers. Trots att USA:s regering har antagit en uppsättning lagar för att uppmuntra produktiva investeringar (t.ex. ’Inflation Reduction Act’, ’Creating Helpful Incentives to Produce Semiconductors [CHIPS] and Science Act’ och ’Infrastructure Investment and Jobs Act’) har den amerikanska regeringen misslyckats med att ta itu med det enorma gapet i den nödvändiga kapitalbildningen för anläggningar. Förutom genom skulder finns det få andra källor till investeringar i landets infrastruktur. Till och med USA:s centralbank tvivlar på möjligheten att USA på ett enkelt sätt kan frikoppla sin ekonomi från det blomstrande Kinas ekonomi.
Det är frestande att slänga sig med ord som «fascism» för att beskriva politiska tendenser, som de som leds av Trump och en blandad grupp av högerledare i Europa. Men användningen av denna term är inte exakt, eftersom den bortser från det faktum, att Trump och andra utgör en extremhöger av en speciell sort, en som är någorlunda bekväm med demokratiska institutioner. Denna extremhöger genomborrar den nyliberala retoriken, genom att vädja till den ångest som orsakats av deras länders förfall, och genom att använda ett patriotiskt språk som väcker starka känslor av nationalism bland människor som har känt sig «utanför» i åtminstone en generation. Men i stället för att skylla denna nationella nedgång på nyliberalismens projekt, skyller ledarna för denna extremhöger, av ett särskilt slag, på invandrare från arbetarklassen och på nya kulturella former som har vuxit fram i deras länder (särskilt den ökande sociala acceptansen för jämlikhet mellan kön, raser och sexuell frihet). Eftersom extremhögern inte har något nytt projekt att erbjuda folket för att vända denna nedgång, fortsätter den med nyliberal politik med lika stor entusiasm som den extrema mitten.
Oförmögna att bryta med den yttersta mitten, kan liberalismens utmattade krafter under tiden bara skrika, att de är ett bättre alternativ än extremhögern. Detta är ett trasigt val som har reducerat det politiska livet till olika sidor av den yttersta mitten. Det behövs en genuin paus från ’blodbadet’. Varken extremhögern av ett särskilt slag eller liberalismen kan erbjuda en sådan brytning.
År 1942 publicerade ekonomen Joseph Schumpeter Capitalism, Socialism, and Democracy. Schumpeter hävdade, att kapitalismen under sin historia har genererat en rad nedgångar i näringslivet, när misslyckade företag stänger. I askan av dessa krascher, sa Schumpeter, föds en fågel Fenix genom «kreativ förstörelse». Men även om den «kreativa förstörelsen» så småningom skapar nya företagsformer och därmed sysselsättning, så leder det blodbad den orsakar till en möjlig politisk vändning till socialismen. Även om marschen mot socialismen ännu inte har ägt rum i USA, lockas ett större och större antal unga människor mer och mer av denna möjlighet.
Kvällen innan han dödades 1968 sa Martin Luther King, Jr., att «bara när det är tillräckligt mörkt, kan man se stjärnorna». Nu verkar det vara mörkt nog. Kanske inte i det här valet eller i nästa, eller ens i det efter det, men snart kommer valmöjligheterna att krympa, den extrema mitten – som redan är illegitim – kommer att försvinna, och nya projekt kommer att spira och kommer att förbättra livet för människor, i stället för att använda det globala nords sociala rikedomar för att terrorisera världen och berika ett fåtal. Vi kan se dessa stjärnor. Händerna strävar efter att nå dem.
Varm hilsen
Vijay
Originalen finner du her:
The Country of the Rust Belt and the Broken Road: The Thirtieth Newsletter (2024)
Oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
