oss 150 kroner!
De nåværende spenningene i Nordøst-Asia ulmer langs historiske bruddlinjer som ble revet opp i regionen under den «gamle» kalde krigen. På den ene siden av linjen var USA, Sør-Korea, Japan og Taiwan, og på den andre var Sovjetunionen, Kina og Nord-Korea. For å forstå den nye kalde krigen er det viktig å forstå hvordan denne historien har formet Japan, den koreanske halvøya og Taiwan.
Del III: En väg till fred i Nordostasien
För att förhindra att en konflikt bryter ut i Nordostasien är det nödvändigt att omintetgöra det USA-ledda systemet med militära allianser och den bredare trenden av militarisering som ökar spänningarna i regionen. Men för att bygga en varaktig fred, måste sociala rörelser och regeringar också gå längre än så, och avveckla de underliggande historiska klyftor som såtts av kolonialismen, det kalla kriget och den pågående utländska interventionen. Bägge de koreanska länderna måste tillåtas att välja sina egna vägar mot fred och försoning. Det kinesiska fastlandet och Taiwan måste tillåtas att bestämma över sin framtid utan inblandning utifrån. Japan måste ta ansvar för, och göra upp med, sitt imperialistiska förflutna. Och framför allt måste USA:s militär lämna landet.
Den 28–29 oktober 2023 höll ’International Strategy Center’ (ISC) ett internationellt forum med titeln «Building Peace: Preventing War in Northeast Asia» med organisationer och individer som är involverade i frontlinjekampen mot USA:s militarism.64 Erfarenheterna från lokala gräsrotsrörelser i regionen, som hämtats från detta forum och på andra håll, hjälper till att illustrera både hinder och möjliga vägar till fred.
Kamp mot militarisering i Okinawa
Okinawaöarna utgör mindre än 1 % av Japans landmassa men är hem för 74 % av landets amerikanska militärbaser.65 I en icke-bindande folkomröstning 2019 röstade 72 procent av Okinawaborna mot ett förslag om att bygga en ny amerikansk militärbas i Henoko-Oura-bukten som skulle ersätta ’Futenma Marine Corps Air Station’.66 Detta motstånd har sina rötter i den amerikanska ockupationens våldsamma historia – inklusive den av USA-soldater utförda gruppvåldtäkten av en tolvårig flicka år 1995 – och Japans historia av att förråda ön. Till exempel användes civila från Okinawa som en sköld för det japanska fastlandet mot den annalkande amerikanska militären i några av de blodigaste striderna i Stilla havet under andra världskriget.67Okinawa offrades sedan till USA:s militärstyre så att Japan kunde återta sin nationella suveränitet som en del av San Francisco-fredsfördraget.
Förutom att söka fred kämpar sociala rörelser på Okinawa också mot närvaron av amerikanska militärbaser av andra skäl. Det är skäl som rör miljö, folkhälsa och könsbaserat våld. Till exempel motsätter sig ’Okinawa Environmental Justice Project’ flytten av Futenma-basen till kustområdet Henoko-Oura Bay, på grund av de giftiga föroreningar som produceras av USA:s militärbaser.68Samtidigt är kampen mot den amerikanska flygbasen Kadena kopplad till det sexuella våld som begås av soldater från USA, samt olyckor relaterade till amerikanska flygplan som flyger över stadsområden. Rörelser som till en början uppstår som svar på andra frågor utvecklas ofta till bredare kamper för fred och rättvisa.
Ökningen av de japanska militärutgifterna kommer att kräva att regeringen antingen höjer skatterna eller skär ner på den sociala välfärden, vilket riskerar att urholka det offentliga stödet. För att trumma upp stöd, har den japanska regeringen drivit på för stationering av JSDF-styrkor (Japan Ground Self-Defense Force) på några av Okinawas södra öar, vars befolkning inte delar samma erfarenheter av krig eller ockupation, och regeringen har förlitat sig på en störtflod av propaganda om hot relaterade till Kina, Taiwan och Nordkorea. Enligt Hideki Yoshikawa, chef för ’Okinawa Environmental Justice Project Peace’, svarar gräsrotsorganisationer genom att arbeta för att «skapa en större, mer sammanhållen fredsrörelse», genom att hålla evenemang och möten för att föra samman fredsgrupper från Japans fastland och andra länder. Den växande trilaterala alliansen JAKUS har, noterar Yoshikawa, «utlöst en motallians mellan fredsrörelser» i vart och ett av de tre länderna.69
Ett fredsfördrag på Koreahalvön
Från juni 2020 till juli 2023, som markerade 70-årsdagen av Koreakrigets utbrott respektive vapenstilleståndsavtalet, samlade rörelser och folk från Sydkorea och runt om i världen hundratusentals underskrifter för en petition som krävde ett fredsavtal för att äntligen avsluta Koreakriget. Denna kamp för fred och återförening har sina rötter i civilsamhällets insatser som kulminerade i det första interkoreanska toppmötet i Pyongyang den 13–15 juni 2000 och i den gemensamma deklarationen från Sydkoreas president Kim Dae-Jung och Nordkoreas president Kim Jong-il. Mötet, som ägde rum i Nordkorea under strikt sekretess (för att förhindra intervention från USA), förklarade att fred och återförening skulle uppnås genom «gemensamma ansträngningar av det koreanska folket, som är landets herrar».70 USA hade dock andra idéer. Efter attackerna mot World Trade Center den 11 september grupperade USA:s president George W. Bush Nordkorea, tillsammans med Iran och Irak, som en del av «ondskans axelmakter», vilket fick den begynnande fredsprocessen att spåra ur, trots att den hade blommat ut till en källa med stort hopp för Sydkorea och trots att den hade stödts av Bushs föregångare Bill Clinton. Detta var ännu ett exempel på hur freden på den koreanska halvön hölls som gisslan av USA:s geopolitiska intressen.
Förutom dessa civila och diplomatiska ansträngningar för att få ett slut på Koreakriget, har det sydkoreanska folket fortsatt att kämpa mot USA:s militära närvaro på halvön. Sedan 2007 har byborna i Gangjeong motsatt sig byggandet av en flottbas som skulle stationera amerikanska krigsfartyg på ön Jeju. Precis som med kampen i Henoko-Oura Bay på Okinawa, uppstod denna rörelse till en början på grund av oro för den miljöförstöring som byggandet av basen skulle orsaka, men förvandlades snart till en större kamp mot militarisering. Även om anti-basrörelsen i Jeju har minskat i storlek över tid, fortsätter den ändå och visar hur militarisering kan förvandla drabbade samhällen till bastioner för fred.
Fred över Taiwansundet
Jämfört med Sydkorea och Japan, är fredsrörelsen på Taiwan mindre utvecklad. Enligt Daiwie Fu, professor vid National Yang-Ming Chao-Tong University i Taipei och deltagare i ISC:s internationella forum, är Taiwans befolkning i stort sett splittrad när det gäller öns internationella position, där 50 procent vill ha större anpassning till USA (varav 10 procent föredrar självständighet och 40 procent föredrar ett pro-amerikanskt status quo) och de återstående 50 procenten föredrar större ombalansering gentemot Kina (varav 10 procent föredrar återförening och 40 procent föredrar ett mer neutralt status quo). Fu noterade dock att det finns en motsägelse mellan Taiwans militarisering och behovet av större sociala utgifter, och kritiserade den ’piggsvinsstrategi’ som drivs av USA och som omfamnas av Taipei för att förutsätta ett eventuellt utnötningskrig som skulle döda många civila på båda sidor Taiwansundet.
Även om det sittande separatistpartiet Demokratiska framstegspartiet (DPP) vann det allmänna valet i januari 2024, tyder de senaste opinionsundersökningarna på att åsikterna hos Taiwans befolkning kan vara på väg att förändras. Medan valen 2016 och 2020 ledde till DPP-majoritet, sjönk DPP:s röstandel till 40 % i valet 2024, en minskning med sjutton procentenheter från 2020. Samtidigt fick de mer Pekingvänliga oppositionspartierna – KMT och Taiwan People’s Party – tillsammans 60 procent av rösterna 2024. Inför valet visade American Portrait-undersökningen dessutom att endast 34 % av Taiwans befolkning ansåg att USA var ett pålitligt land, en minskning med elva procentenheter från 2021, och vissa kommentatorer pekade på att kriget i Ukraina hade skadat USA:s trovärdighet.71
Ett förslag till fredsrörelsen
USA för ett nytt kallt krig mot Kina för att behålla sin globala överlägsenhet och den «regelbaserade ordning» som man har konstruerat. Även om dessa ’regler’ ofta likställs med principerna i FN-stadgan är de två inte samma sak.72 FN-stadgan återspeglar konsensus bland de 193 medlemsstaterna, men ’reglerna’ för den «regelbaserade ordningen» härrör inte från internationell rätt. Snarare är de påtvingade av USA för att tjäna USA:s nationella intressen. På denna punkt konstaterades det i en rapport från Council on Foreign Relations från 2022 att «Förenta staterna har ett av de sämsta resultaten av alla länder när det gäller att ratificera fördrag om mänskliga rättigheter och miljö».73
Omänskligheten i den «regelbaserade ordningen» har visat sig under Israels folkmord på palestinier i Gaza, ett folkmord som har fått fullständigt stöd från USA. Framför allt är det inte mänskliga rättigheter, rättvisa eller frihet som denna ’ordning’ försöker upprätthålla, utan en värld som domineras av USA och som hålls samman av ett globalt nätverk med över 900 amerikanska militärbaser – varav flera hundra omger Kina.74
De seismiska förändringar, som äger rum i Nordostasien, driver regionen mot krig. I dessa tider måste fredsrörelserna i regionen enas under en gemensam uppsättning krav och principer, bland annat följande:
- Avsluta JAKUS säkerhetssamarbete. Multilaterala militära avtal som isolerar eller riktar in sig på andra länder tenderar till sin natur att dela upp regioner i motsatta block eller läger, vilket främjar spänningar och militära utgifter. Den trilaterala pakten mellan USA, Japan och Sydkorea är inte annorlunda.
- Avsluta USA:s krigsspel. Även om dessa militärövningar betecknas som ’rutinmässiga’ är de fientliga och provokativa. Till exempel har man i gemensamma krigsspel mellan USA och Sydkorea övat på att inleda kärnvapenattacker mot Nordkorea, «halshuggning» av dess ledarskap och en fullskalig invasion. Samtidigt har USA:s krigsspel med Australien och Filippinerna övat långdistansanfall mot det kinesiska fastlandet. Dessa hökaktiga aktiviteter stänger dörren för diplomatiska öppningar, och lämnar de berörda länderna utan något annat val än att mobilisera sina militärer som svar.
- Avsluta USA:s intervention. I mer än sjuttio år har USA underblåst konflikten i Nordostasien, särskilt på Koreahalvön och i Taiwansundet. Över hela Asien-Stillahavsområdet måste folken i regionen tillåtas att bestämma sin framtid och sin väg till fred, fria från utländsk inblandning och militarism.
- Stötta varandras kamp. Kampen för fred i Nordostasien måste vara regional. Även om det är lätt att uppslukas av de omedelbara kraven från den lokala kampen, är de frågor som regionen står inför sammankopplade. För att ta itu med dem krävs en långsiktig vision och ett åtagande att stärka alla dessa kamper. Detta kräver att organisationer aktivt deltar i kampanjer och kamper i hela regionen, inte bara i det egna landet, som den årliga fredsmarschen i Okinawa som äger rum i maj varje år, högtidlighållandet av det interkoreanska toppmötet den 15 juni 2000 och andra initiativ.
- Även om krig och militarisering kan verka abstrakt och avlägset från det dagliga livet, är de konkreta och omedelbara för dem som bor nära kampplatserna vid frontlinjen, som Kadena Air Base och Henoko Bay (i Okinawa) och THAAD – installationen i Soseong-ri och flottbasen i Jeju (i Sydkorea). Kamper på dessa platser, som till stor del började som ett svar på den omedelbara, lokala påverkan som människor kände i sina dagliga liv, erbjuder brännpunkter av motstånd, som förändrar de inblandade och den bredare allmänheten.
Vi lever i farliga tider. Det är absolut nödvändigt att vi hittar en gemensam grund och förståelse så att vi kan arbeta tillsammans med taktiska och strategiska mål. Vår förmåga att göra det kommer att avgöra om vi kan förhindra krig och uppnå fred i regionen och världen, vilket gör det möjligt för oss att rikta vårt fokus mot att förbättra människors och planetens välbefinnande.
Denne artikkelen ble publisert av The Tricontinental:
The New Cold War Is Sending Tremors through Northeast Asia
Oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
Les de to først delene her:
