BRICS og dollarsystemet

0
Bertil Carlman.

Första numret av andra årets utgåva av Wenhua Zongheng på engelska, har nu publicerats på Tricontinental. Ledarartikeln presenterar numret på följande sätt «De artiklar som samlas i detta nummer av Wenhua Zongheng, försöker kasta ljus över ämnen av stort intresse för den internationella ekonomin. I synnerhet tar artiklarna upp den populära och brett diskuterade frågan om avdollarisering.» Dessa artiklar är ‘From De-Risking to De-Dollarisation: The BRICS Currency and the Future of the International Financial Order’ av Gao Bai, ‘What Is Driving the BRICS’ Debate on De-Dollarisation?’ av Ding Yifan och ‘China’s Foreign Exchange Reserves: Past and Present Security Challenges’ av Yu Yongding. Alla tre författarna presenteras noga i början av artiklarna. Eftersom jag anser att ledarartikeln gör en bra sammanfattning av vad Gao Bai, Ding Yifan och Yu Yongding skrivit, så har jag bara översatt den. Den har skrivits av Paulo Nogueira Batista Jr. (I artikeln ‘US has become the dollar’s biggest enemy’ på GT i augusti 2023, intervjuas han om BRICS bank, New Development Bank (NDB))

För oss som bor och verkar i en av den döende hegemonens vasallstater, är det av vikt att kämpa på med att finna material som beskriver vad som pågår i den värld som växer och utvecklas, Det Globala Syd, ty i den värld som krymper och snarare avvecklas, Det globala Nord, där är det svårt att finna riktig information. Inte ens de svenska pensionerade högre statstjänstemän som jag ibland samtalar med, vet speciellt mycket om BRICS; att till exempel antalet medlemsstater ökat till 11. Att BRICS har en egen bank, att dess ordförande är Dilma Rousseff, att Emmanuel Macron å Frankrikes vägnar försökte få vara observatör förra året då Sydafrika var ordförande, vet de inget om. Inte heller känner de till att Ryssland i år är ordförande och att det i oktober skall hållas ett viktigt möte i Kazan där ännu fler länder kommer att söka medlemskap. Redan under årets SPIEFframfördes intresse för medlemskap (Bolivia Confirms Its Interest in Joining BRICS at the St. Petersburg Forum). Ännu mer spännande är naturligtvis en eventuell medlemsansökan från Turkiets sida Tyrkia på vei inn i BRICS?Ett NATO-land som medlem i BRICS!! 

I Sverige, där till och med frågan om att Danmark ska ha hjälpt USA att spionera på Sverige har sopats under mattan, där undviker de ledande informationskällorna naturligtvis att ta upp frågor som rör BRICS.

Men eftersom det världspolitiska och världsekonomiska läget nu förändras med hög fart, är Dmitri Treninsfunderingar, Europe will eventually have to choose between the US and BRICS, kanske intressanta att ha med sig innan man läser Paulo Nogueiras inledning, som kanske inte främst vänder sig till oss «stackare», som bor och verkar i vasallstater:

«För bara två decennier sedan, för första gången någonsin, dominerades den stora kontinenten Eurasien av en makt som inte ens själv var en del av Eurasien.» «Ack, USA, den enda makten i världshistorien som uppnår positionen som en global hegemon, medan den inte ifrågasatts av någon annan stor aktör, har missbrukat sin mäktiga starka hand – och sin omtalade mjuka makt. Istället för att organisera ett genuint multipolärt system baserat på ömsesidigt erkännande av varje nations kärnintressen, med sig själv, åtminstone initialt, som en primus inter pares (vilket skulle ha varit Franklin D Roosevelts metod), fortsatte den att förstärka sin exklusiva och omfattande dominans.» «För att motverka trenden bland medlemmarna i vad vi allt oftare kallar världsmajoriteten, har Washington lyft NATO:s profil i Indo-Stillahavsområdet; stärkt sina bilaterala och trilaterala allianser från kalla krigets tid i västra Stilla havet och grundat en ny, AUKUS, i södra Stilla havet.» 

«Varken BRICS eller SCO är öppet anti-amerikanskt eller anti-västerländskt: deras huvudsakliga fokus är internt snarare än externt, och de utför sitt arbete för dem. Naturligtvis insisterar Ryssland, Kina, Indien, Iran och andra på att göra affärer utan inblandning utifrån, för att inte tala om utländska diktat. De vill inte dominera Eurasien: de bor där, det är deras hem – till skillnad från den ständigt rastlösa ’oumbärliga nationen’ tusentals kilometer bort.» «Nya finansiella arrangemang inom BRICS-gruppen kommer att göra dollarfria transaktioner mellan medlemmarna säkrare; ny Eurasien-omfattande logistik kan ge bättre anslutningar inom världens största och mest mångsidiga kontinent. Så småningom kommer länderna i Västeuropa – eller västra Eurasien, om du så vill – att behöva göra ett val mellan att stanna i USA:s omloppsbana när USA:s makt fortsätter att krympa, eller att sträcka sig österut till en stor och levande ny värld nära inpå.»

BRICS och utmaningen med att lämna dollarsystemet

Av Paulo Nogueira Batista jr.

(Paulo Nogueira Batista Jr. är en brasiliansk ekonom, tidigare vicepresident för New Development Bank (2015–2017), och tidigare verkställande direktör för Brasilien och andra länder i Internationella valutafonden (2007–2015). E-post: paulonbjr @hotmail.com.)

De artiklar som samlas i detta nummer av Wenhua Zongheng (文化纵横) försöker kasta ljus över ämnen av stort intresse för den internationella ekonomin. I synnerhet tar artiklarna upp den populära och brett diskuterade frågan om avdollarisering. Alla, eller de flesta av dessa frågor, diskuteras i de artiklar som skrivits av professorerna Gao Bai (高柏), Yu Yongding (余永定) och Ding Yifan (丁一凡). Jag har också försökt mig på att skriva om avdollarisering tre gånger under senare tid.1

I denna inledande kommentar kommer jag att återkomma till några aspekter av den pågående debatten, och försöka att inte upprepa mig för mycket och samtidigt ta upp frågor som tas upp i de tre artiklarna av de kinesiska forskarna.

Som bekant har avdollarisering blivit ett hett ämne sedan 2022, då USA och européerna beslutade att blockera en stor del av Rysslands internationella reserver som svar på invasionen av Ukraina, som Yu Yongding beskriver. Västerländska tjänstemän och experter har traditionellt läxat upp utvecklingsländer om behovet av att anta en ’förtroendeskapande’ politik och att respektera äganderätten. Så här i efterhand är det verkligen fantastiskt. Frysningen av ryska tillgångar och de senaste hoten om att gå mot direkt konfiskering är stora ’förtroendeförstörande’ åtgärder som gör stor skada för den amerikanska dollarn och för euron.

Dessa åtgärder utlöste oro hos länder som Kina, en stor innehavare av amerikanska dollarobligationer, som en del av sina internationella reserver. Alla länder som upplevde konflikter med USA och resten av västvärlden, insåg omedelbart att det behövdes åtgärder för att minska deras beroende av USA-dollarn och det västerländska finansiella systemet. I många delar av världen intensifierades ansträngningarna för att använda nationella valutor i internationella transaktioner, för att bygga eller förstärka alternativa betalningssystem, för att förlita sig mer på den kinesiska renminbin och till och med för att skapa en ny BRICS-referensvaluta. Det vi har sett är onekligen ett stort självförvållat slag från USA och Europa. De tre kinesiska professorerna har i sina artiklar lämnat betydande bidrag till diskussionen om alla dessa utmaningar.

Populariteten för ämnet avdollarisering i bredare kretsar och i media åtföljs vanligtvis inte av en förståelse för dess komplexitet. Det finns en utbredd förväntan om att BRICS inom en snar framtid kommer att utveckla ett alternativ till den amerikanska dollarn. Men är denna förväntan realistisk? Kanske inte.

Ämnets komplexitet är tvåfaldig – politisk och teknisk. På den politiska sidan kan man nämna två stora svårigheter: (a) USA:s ökända motstånd mot att ge upp det som fransmännen på 1960-talet kallade det ’orimliga privilegiet’ att ha sin nationella valuta – utgiven och förvaltad i enlighet med USA:s nationella intressen – som den främsta globala valutan; och (b) svårigheten att faktiskt föra samman BRICS-länderna i denna strävan. Låt mig försöka ta itu med dessa två stora svårigheter, delvis baserat på min praktiska erfarenhet som direktör för Internationella valutafonden (IMF), brasiliansk delegat i BRICS-processen och senare vice ordförande för den nya utvecklingsbanken (NDB).

Man får aldrig glömma bort att Förenta staterna med all sannolikhet kommer att använda alla de många instrument som står till dess förfogande för att bekämpa varje försök att avsätta dollarn från dess ställning som grundbult i det internationella monetära systemet. Det har de alltid gjort, med början i de monetära och finansiella förhandlingar som ägde rum i slutet av och omedelbart efter andra världskriget. Keynes idéer om en internationell valuta avvisades bestämt av tjänstemän från USA. Senare blockerade USA, med hjälp av sin vetorätt i IMF, åtgärder som kunde ha lett till att institutionens särskilda dragningsrätter (SDR) blev en fullvärdig valuta med internationell status. Än i dag är SDR en bisak, nästan utan relevans utanför IMF. USA ser med djup misstro på de begynnande diskussionerna om avdollarisering bland BRICS-länderna, och kommer sannolikt att blanda sig i vid varje tillfälle för att blockera initiativ och skapa oenighet bland BRICS-länderna. Man kan till exempel fråga sig om Indien och Sydafrika kommer att vara immuna mot påtryckningar från USA i denna fråga? Mitt eget land, Brasilien, har för närvarande en självständig utrikespolitik under president Lula da Silva, men en framtida regering med en annan inriktning kan mycket väl vara ovillig att misshaga USA i en sådan kritisk fråga.

Detta leder oss direkt till den andra dimensionen som nämns ovan. Är BRICS tillräckligt sammansvetsat som en gruppering, för att ta itu med denna komplexa utmaning? Med utgångspunkt i min praktiska erfarenhet av BRICS-processen vill jag varna för att vara alltför optimistisk när jag besvarar denna fråga. Även när det bara fanns fem länder runt bordet var svårigheten att nå en överenskommelse om konkreta åtgärder, särskilt när det gäller inrättandet och genomförandet av BRICS-ländernas ’Contingent Reserve Arrangement’ (CRA) och utvecklingsbank (NDB), verkligen häpnadsväckande. För det första på grund av skillnaderna i synsätt och nationella intressen mellan de fem länderna. För det andra på grund av bristen på talang och teknisk kompetens hos många av de tjänstemän som företräder de fem länderna i dessa förhandlingar och i de finansiella mekanismer som följer därav.2

Jag inser att detta är ett tufft uttalande, men om vi menar allvar med att ta itu med de skrämmande frågorna om avdollarisering och alternativ till den amerikanska valutan, måste vi vara realistiska och ha ett minimum av självkritik.

Nu kommer BRICS-expansionen, som inleddes 2024, att förvärra samordningsproblem och de politiska sårbarheterna. Med nio eller tio medlemsländer (beroende på om Saudiarabien accepterar inbjudan att gå med) kan man förutse att det kommer att bli en ännu större utmaning att gå vidare i någon praktisk fråga. Icke-experter, utomstående observatörer och till och med väl förberedda akademiker är ofta omedvetna om dessa svårigheter. En del av dem lägger ihop BRICS- eller BRICS+-ländernas bruttonationalprodukter (BNP) och befolkningar och drar den snabba slutsatsen att gruppen har blivit en stor kraft i världen. Vissa länder, jag tror att Kina och Ryssland är bland dem, vill utöka gruppen ytterligare. I journalistisk retorik påstås det utvidgade BRICS vara på väg att bli ett forum för det globala syd. Det kan låta bra, men man bör fråga sig: kommer inte en stor och snabb ökning av antalet medlemmar i gruppen i slutändan att leda till att BRICS+ blir något i stil med ett «sydligt FN», kanske lika ineffektivt som FN självt?

Men låt oss inte vara alltför negativa. Att BRICS-gruppen omfattar stora länder kvarstår som faktum. De fyra ursprungliga medlemmarna – Brasilien, Ryssland, Indien och Kina – är bland världens jättar. Kina är nu den största ekonomin, mätt i BNP med kjøpekraftsparitet, efter att ha gått om USA med god marginal. BRICS-länderna delar ett långvarigt missnöje med den nuvarande internationella monetära och finansiella arkitekturen. Orsakerna till missnöje har bara ökat under dessa första decennier av 2000-talet. Finansiell, ekonomisk och politisk instabilitet har ökat dramatiskt, men västvärlden visar inga tecken på att göra de anpassningar och eftergifter som krävs för att tillmötesgå BRICS och andra tillväxtekonomier. Dysfunktionaliteten i det dollarbaserade internationella monetära systemet, som går tillbaka till 1960-talet, blir allt mer uppenbar.

Det är därför vår plikt att försöka möta dessa utmaningar. Om vi inte kan göra det som grupp, kanske Kina tar på sig att främja en avdollarisering. Men som Gao Bai betonar [i sin artikel] är det inte alls klart om Kina har möjlighet och verkligen är intresserat av att ersätta den amerikanska dollarn med sin egen valuta. För en ekonomi som ännu inte är fullt mogen i ekonomiska termer och i andra avseenden kan det ’orimliga privilegiet’ mycket väl bli en ’orimlig börda’. Professor Gao har ställt de relevanta frågorna. Skulle Kina vara redo och intresserat av att göra renminbin till en fullt konvertibel valuta? Detta är förmodligen ett krav för att den ska ersätta USA:s dollar i någon större utsträckning. Skulle Kina vara berett att acceptera den appreciering som följer av den ökade internationella efterfrågan på landets valuta? Vilka effekter skulle apprecieringen av renminbin få på Kinas exportkonkurrenskraft och betalningsbalans i bytesbalansen? Skulle inte en stor ökning av rollen för Kinas valuta, strida mot landets långvariga och framgångsrika strategi att försiktigt skydda sin ekonomi och sina finansiella system från internationell turbulens? Och sist men inte minst, är Kina berett att bära bördan av USA:s vrede mot alla som på allvar strävar efter att ersätta dollarn? På grund av dessa och andra osäkerhetsfaktorer är det ganska svårt att förvänta sig att Kina ensamt ska leda den process som leder till avdollarisering.

Detta för oss tillbaka till BRICS. Om man antar att gruppen kommer att kunna övervinna samordningsproblem, politisk sårbarhet och brist på specialiserad personal, skulle insatsen kunna spridas mellan de olika medlemsländerna. Den avsevärda politiska och tekniska bördan skulle då delas av ett antal länder.

Ryssland har, som ordförande för BRICS 2024, redan börjat arbeta med en översyn av det internationella systemet och möjliga BRICS-initiativ på detta område. Lite är känt om hur långt BRICS har lyckats gå under rysk ledning i år. I vilket fall som helst kan man förvänta sig att Ryssland, som hittills är det främsta offret för den amerikanska dollarns och det västerländska finanssystemets användning som vapen, kommer att göra sitt yttersta för att föra handlingsplanen framåt. Brasilien, som är nästa ordförande för gruppen, 2025, kommer förhoppningsvis att ta vid där Ryssland slutade.


Denne artikkelen ble publisert her:

The BRICS and the Challenge of De-Dollarisation

Forrige artikkelEtter folketall er Norge nå verdens fremste krigsnasjon
Neste artikkelTroll, trollere, trollest
skribent
Skribent er en betegnelse vi bruker i databasen på alle som ikke er registrert der som forfattere. I de aller fleste tilfelle vil du finne forfatterens navn i artikkelen.