oss 100 kroner!
By Colin Todhunter, Countercurrents, 16. mai 2024.
Mellan 2008 och 2022 nästan fördubblades markpriserna i hela världen, och de tredubblades i Central- och Östeuropa. I Storbritannien bidrog ett inflöde av investeringar från pensionsfonder och privata förmögenheter till en fördubbling av priserna på jordbruksmark mellan 2010 och 2015. Markpriserna i de jordbruksområdena i Iowa, USA, fyrdubblades mellan 2002 och 2020.
Fonder för Jordbruksinvestering tiofaldigades mellan 2005 och 2018 och inkluderar nu regelbundet jordbruksmark som en fristående tillgångsklass, och investerare från USA har fördubblat sina andelar i jordbruksmark sedan 2020.
Samtidigt spekulerar de som handlar med jordbruksråvaror i jordbruksmark genom sina egna private equity-dotterbolag*, medan nya finansiella derivat gör det möjligt för spekulanter att samla på sig jordlotter och hyra ut dem till kämpande jordbrukare, vilket driver på en brant och ihållande markprisinflation.
’Green grabs’ uppifrån och ner står nu för 20 % av de storskaliga markaffärerna. Enbart regeringens utfästelser om landbaserade koldioxidupptag uppgår till nästan 1,2 miljarder hektar, vilket motsvarar den totala globala odlingsmarken. Marknaden för klimatkompensation förväntas fyrdubblas under de kommande sju åren.
Det visar den nya rapporten ’Land Squeeze’ från den internationella expertpanelen för hållbara livsmedelssystem (IPES), en ideell tankesmedja med huvudkontor i Bryssel.
I betänkandet sägs att jordbruksmark i allt högre grad förvandlas till en finansiell tillgång på bekostnad av små och medelstora jordbruk. Covid-19-händelsen och konflikten i Ukraina bidrog till att främja panikberättelsen om att ’föda världen’, vilket fick jordbruksföretag och investerare att säkra mark för produktion av exportråvaror och uppmanade regeringar att avreglera markmarknaderna och anta en investerarvänlig politik.
Trots de skyhöga livsmedelspriserna fanns det enligt IPES 2022 tillräckligt med livsmedel och ingen risk för global livsmedelsbrist. Trots det egennyttiga narrativet som drivs av stora jordbruksföretag och markinvesterare har det inte funnits någon livsmedelsbrist. De stigande priserna berodde på spekulation i livsmedelsråvaror, företagens spekulation och ett stort beroende av livsmedelsimport.
Samtidigt underlättar marknaderna för kompensation för koldioxid och biologisk mångfald massiva marktransaktioner, vilket leder till att stora förorenare kommer in på markmarknaderna. IPES noterar att Shell har avsatt mer än 450 miljoner dollar för kompensationsprojekt. Mark avsätts också för biobränslen och produktion av grön energi, inklusive vattenintensiva projekt för ’grön vätgas’ som utgör en risk för den lokala livsmedelsproduktionen.
Dessutom används välbehövlig jordbruksmark för utvinningsindustrier och megautvecklingar. Urbanisering och storskalig infrastrukturutveckling i Asien och Afrika gör till exempel anspråk på prima jordbruksmark.
Enligt IPES-rapporten kommer upp till 3,3 miljoner hektar av världens jordbruksmark att ha slukats av expanderande megastäder mellan 2000 och 2030. Omkring 80 % av markförlusterna på grund av urbanisering sker i Asien och Afrika. I Indien beräknas 1,5 miljoner hektar ha gått förlorade på grund av stadstillväxt mellan 1955 och 1985, ytterligare 800 000 hektar förlorade mellan 1985 och 2000, med stadiga förluster fram till i dag.
I en artikel från december 2016 om utbyggnad av stadsmark förutspåddes det att år 2030 kommer stadsområden globalt sett att ha tredubblats i storlek och expanderat in på odlingsmark. Omkring 60 procent av världens odlingsmark ligger i utkanten av städer, och denna mark är i genomsnitt dubbelt så produktiv som mark på andra håll i världen.
Det innebär att miljontals småskaliga jordbrukare trängs undan i takt med att städerna expanderar. Dessa jordbrukare producerar majoriteten av livsmedlen i utvecklingsländerna, och de är nyckeln till den globala livsmedelsförsörjningen. I deras ställe ser vi hur marken samlas i storskaliga jordbruk och hur det industriella jordbruket sprider sig med allt vad det för med sig, inklusive dålig mat och dålig kost, sjukdomar, miljöförstöring och förstörelse av landsbygdssamhällen.
Fonder tenderar att investera i mellan 10 och 15 år, och de kan lämna spår av långsiktig miljömässig och social förödelse som bidrar till att undergräva den lokala och regionala livsmedelstryggheten. Avkastning på investeringar övertrumfar alla föreställningar om hälsosam mat, livsmedelssäkerhet eller mänskliga behov.
IPES konstaterar att bara 1 procent av världens största jordbruk nu kontrollerar 70 procent av världens jordbruksmark. Dessa tenderar att vara insatsintensiva jordbruk i industriell skala, som IPES säger anstränger resurserna, snabbt försämrar jordbruksmarken och ytterligare pressar ut småbrukare. Dessutom bedriver jordbruksjättarna monopolistiska metoder som driver upp kostnaderna för jordbrukarna. Denna dynamik skapar en systematisk ekonomisk otrygghet för jordbrukarna, vilket i praktiken tvingar dem att ’bli stora eller försvinna’.
Om vi tar hänsyn till markförstöringen, som till stor del kan tillskrivas moderna kemikalieintensiva jordbruksmetoder, har vi ett recept för en osäker livsmedelsförsörjning i världen. I Indien är mer än 70 % av den odlingsbara marken påverkad av en eller flera former av markförstöring.
Tänk också på att den indiska regeringen har tillstyrkt 50 solcellsparker som täcker en miljon hektar i sju delstater. Mer än 74 % av solenergin finns på jordbruksmark (67 %) eller med naturligt ekosystemvärde (7 %), vilket orsakar potentiella konflikter om livsmedelssäkerhet och biologisk mångfald. IPES-rapporten konstaterar att det sedan 2017 har förekommit mer än 15 fall av konflikter i Indien kopplade till dessa projekt.
Nettie Wiebe, från IPES, säger:
«Föreställ dig att du försöker starta ett jordbruk när 70 % av jordbruksmarken redan kontrolleras av bara 1 % av de största gårdarna – och när markpriserna har stigit 20 år i rad, som i Nordamerika. Det är den krassa verklighet som unga jordbrukare står inför idag. Jordbruksmark ägs i allt högre grad inte av jordbrukare utan av spekulanter, pensionsfonder och stora jordbruksföretag som vill tjäna pengar. Markpriserna har skjutit i höjden så kraftigt att det blir omöjligt att försörja sig på jordbruk. Detta håller på att nå en brytpunkt – små och medelstora jordbruk trängs helt enkelt ut.
Susan Chomba, också från IPES, säger att skyhöga markpriser och markrofferi leder till en aldrig tidigare skådad ’markåtstramning’, vilket ökar ojämlikheten och hotar livsmedelsproduktionen. Rusningen efter tvivelaktiga koldioxidprojekt, trädplanteringsprogram, rena bränslen och spekulativa köp tränger dessutom inte bara ut småskaliga jordbrukare utan även ursprungsbefolkningar.
Stora delar av jordbruksmark förvärvas av regeringar och företag för dessa ’gröna rofferier’, trots få bevis för klimatfördelar. Denna fråga påverkar särskilt Latinamerika och Afrika söder om Sahara. IPES noterar att cirka 25 miljoner hektar mark har tagits i anspråk för koldioxidprojekt av ett enda företag för att skapa miljötillgångar. Det är det i Förenade Arabemiratens baserade ’Blue Carbon’, som har avtal med regeringarna i Kenya, Zimbabwe, Tanzania, Zambia och Liberia.
Enligt IPES leder ’markåtstramningen’ till bonderevolter, flykt från landsbygden, fattigdom på landsbygden och osäker livsmedelsförsörjning. De globala priserna på jordbruksmark har fördubblats på 15 år, vilket innebär att jordbrukare, bönder och ursprungsbefolkningar förlorar sin mark (eller tvingas minska sin mark), samtidigt som unga jordbrukare möter betydande hinder när det gäller att få tillgång till mark för att odla.
IPES efterlyser åtgärder för att stoppa gröna rofferier och få bort spekulativa investeringar från marknader för handel med mark och inrätta integrerad styrning av mark-, miljö- och livsmedelssystem för att säkerställa en rättvis omställning. Man efterlyser också stöd till kollektivt ägande av jordbruksföretag och innovativ finansiering för jordbrukare för att få tillgång till mark, och man vill ha en ny giv för jordbrukare och landsbygdsområden, och detta inbegriper en ny generation mark- och jordbruksreformer.
Kapitalackumulationen till följd av finansialiseringen av jordbruksmark accelererade efter finanskrisen 2008. Finansialiseringen av ekonomin i allmänhet går dock tillbaka till 1970- och 1980-talen då vi bevittnade en inbromsning av den ekonomiska tillväxten baserad på industriproduktion. Svaret blev att kompensera via finanskapitalism och finansiell förmedling.
Professor John Bellamy Foster skrev 2010, inte långt efter krisen 2008:
«I brist på avsättning i produktionen tog kapitalet sin tillflykt till spekulation i skuldbelånad finansiering (en förbryllande mängd optioner, terminer, derivat, swappar, etc.).»
Den nyliberala agendan var det politiska uttrycket för kapitalets svar på stagnationen och involverade fyra mekanismer: rofferi och plundring av offentliga budgetar, expansion av krediter till konsumenter och regeringar för att upprätthålla spenderande och konsumtion, frenetisk finansiell spekulation och militarism.
När kapitalackumulationens motor via produktionen inte längre gick på alla cylindrar, tog den finansiella expansionens akuta uppbackning över. Foster noterar att vi har sett ett skifte från realkapitalbildning i många västerländska ekonomier, vilket ökar den totala ekonomiska produktionen, till en appreciering av finansiella tillgångar, vilket ökar förmögenhetsanspråken men inte produktionen.
Jordbruksmark håller på att omvandlas från en resurs som stöder livsmedelsproduktion och stabilitet på landsbygden till en finansiell tillgång och spekulativ handelsvara. En tillgångsklass där rika investerare kan parkera sitt kapital för att ytterligare dra nytta av uppblåsta tillgångspriser. Den gröna agendan med nettonollutsläpp måste också ses i detta sammanhang: när kapitalet kämpar för att göra tillräcklig vinst överackumuleras och deprecieras produktivt välstånd (kapital); För att undvika kriser krävs ständig tillväxt och nya investeringsmöjligheter.
IPES-rapporten noterar att nästan 45 % av alla investeringar i jordbruksmark 2018, till ett värde av ungefär 15 miljarder dollar, kom från pensionsfonder och försäkringsbolag. Pensionsfondernas investeringar i jordbruksmark bygger på arbetstagarnas bidrag och främjar markspekulation, industriellt jordbruk och de stora jordbruksföretagens intressen på bekostnad av småbrukare. Arbetarnas framtid är knuten till pensionsfonderna, som stöder den globala finansens tillväxt och makt och förnedringen av andra arbetare (i det här fallet odlare).
Sofía Monsalve Suárez, från IPES, säger:
«Det är dags att beslutsfattarna slutar smita från sitt ansvar och börjar ta itu med landsbygdens nedgång. Finansialiseringen och avregleringen av markmarknaderna förstör försörjningsmöjligheterna och hotar rätten till mat. I stället för att öppna dammluckorna för spekulativt kapital måste regeringarna vidta konkreta åtgärder för att stoppa falska «gröna rofferier» och investera i landsbygdsutveckling, hållbart jordbruk och samhällsledd naturvård.”
Tyvärr kan vanliga människor inte förlita sig på att «beslutsfattare» och regeringar ska få till stånd en sådan förändring. Vanliga människor själva har alltid varit tvungna att kämpa för förändring och förbättringar i sina liv. Grupper över hela världen kämpar emot, och IPES-rapporten ger några inspirerande exempel på vad de har åstadkommit.
Läsarna kan läsa IPES-rapporten här.
* ’Private Equity-dotterbolag’ är en term som används för att beskriva dotterbolag eller enheter som är inriktade på privatkapitalinvesteringar. Dessa bolag investerar i onoterade företag eller köper hela publika bolag för att ta dem av noteringen och göra dem privata.
Originalen til denne artikkelen finner du her:
Les også:
Farmers’ Protest in India Reignites: A Struggle for the Future of Food and Agriculture
Kommentar:
Artikeln innehåller dels flera vädjanden:
”IPES efterlyser åtgärder för att stoppa……”
”Man efterlyser också stöd till kollektivt ägande av jordbruksföretag och innovativ finansiering……”
«Det är dags att beslutsfattarna slutar smita från sitt ansvar och börjar ta itu med landsbygdens nedgång.”
Samtidigt som artikeln också påpekar fakta:
”När kapitalackumulationens motor via produktionen inte längre gick på alla cylindrar, tog den finansiella expansionens akuta uppbackning över. Foster noterar att vi har sett ett skifte från realkapitalbildning i många västerländska ekonomier, vilket ökar den totala ekonomiska produktionen, till en appreciering av finansiella tillgångar, vilket ökar förmögenhetsanspråken men inte produktionen.”
Till vem ställs då ”efterlysningarna”? Är det möjligen till ”beslutsfattarna”? Vilka är de i så fall?
Nä, det kan inte vara beslutsfattarna för det står i artikeln ”Tyvärr kan vanliga människor inte förlita sig på att ’beslutsfattare’ och regeringar ska få till stånd en sådan förändring.”
Artikelförfattaren kommer inte med någon upplysning.
Kunskapen om dagens globala problem i all form av produktion är stor, och den ökar, vilket påpekas i artikeln. Men hur stor är den djupare förståelsen av problemen? Och slutligen, hur stor och spridd är kunskapen om hur problemen skall lösas, så att produktionen kan utvecklas på ett för vanliga människor positivt vis? I Kina verkar båda finnas och i Ryssland verkar de alltmer komma fram. När väl dessa två länder tillsammans med andra inom sammanslutningar som BRICS och SCO alltmer växer till i styrka och utbredning, kan vi hoppas på att både den djupare förståelsen och lösningen lyfter mänskligheten ur de krig och annan förödelse som Väst, under ledning av USA-imperialismen, sprider omkring sig.
