oss 100 kroner!
Matsäkerhet
Om man prenumererar på det kinesiska nyhetsbrevet Dongsheng får man också ibland ett Dongsheng förklarar. Nummer 6 har rubriken Hur kan Kina trygga livsmedelsförsörjningen för 1,4 miljarder människor? Det finns ett antal skäl till att jag översatt den artikeln för publicering på steigan.no. Ett av skälen är att steigan.no haft flera artiklar i stil med: De styrer mot økonomisk sammenbrudd – er det noe vi kan gjøre? Där står det «Vi har også vist at denne klassen av finanskapitalister styrer verden mot et økonomisk sammenbrudd gjennom lockdownpolitikken, det grønne skiftet, sanksjonspolitikken, ødeleggelsen av landbruket og krigspolitikken.»Sedan har vi till exempel Net Zero vil føre til en sultkatastrofe uten sidestykke och Det foregår et koordinert angrep på kjøttprodusenter over hele vesten. Flera bra artiklar om jordbruket alltså, även om de inte är solskenshistorier. Ett annat skäl är att jag den andra december på CGTN fann ett inlägg av norrmannen Erik Solheim med rubriken China’s green miracle. Videon presenteras så här: «Står økonomisk utvikling i strid med miljøvern? Det pleide, men nå har ting endret seg. Det er et grønt valg å ta. Det er det Kina har gjort. Fra sol-, vind- og vannkraft, til den blomstrende elbilindustrien, foregår det et i Kina produsert mirakel. I ‘China Talk’ deler Erik Solheim, tidligere undergeneralsekretær i FN og nå visepresident for ‘Green Belt and Road Development Coalition’, hvordan han forstår Kinas grønne innvirkning.» Erik S. citerar Xi Jinpings ord «Klart vann og frodige fjell er like uvurderlige som sølv og gull» från 2005. Det berömda citatet hittar man bland annat I boken ‘China’s Global Vision for Ecological Civilizations’ av Jiahua Pan. Den boken är dyr. På Bokus kostar den ett och ett halvt tusen Skr.
Ett tredje skäl är att steigan.no enligt min uppfattning har alldeles för få artiklar om sådant som pekar framåt, som får läsaren att tänka «Riktignok ser fremtiden mørk ut, spesielt for oss i Vesten, men utenfor Skandinavia, utenfor USAs jurisdiksjon, skjer det ting der som peker mot en lysere fremtid.» Denna ljusare framtid efterlyser Jusper Machogu i en artikel som nyligen kom här i nättidningen: Småbruker i Kenya: Afrika trenger fossilt brensel.
Över till artikeln från Dongsheng. Den följs av några noter med kommentarer, bland annat till sådant jag inte förstått, och det hela avslutas med en 30 minuter lång video i vilken Robert Kuhn visar upp «Kinas landbruk i den nye tiden».
Hvordan sørger Kina for matsikkerhet for 1,4 milliarder mennesker?
Även om pandemier, extrema väderhändelser och geopolitiska konflikter har lett till störningar i livsmedelskedjorna och stigande internationella livsmedelspriser, finns det ingen brist på mat för världens befolkning. Hunger(1) fortsätter dock att drabba miljontals människor. Enligt den senaste rapporten State of Food Insecurity and Nutrition in the World kommer mellan 691 och 783 miljoner människor att gå hungriga under 2022. Det är 9,2 procent av världens befolkning och 122 miljoner fler än 2019.
Trots att 60 procent av världens odlingsbara mark finns på den afrikanska kontinenten, står de 1,4 miljarder människorna där inför en allt osäkrare livsmedelsförsörjning och svår hungersnöd. Så hur har då Kina lyckats producera cirka 25 procent av världens livsmedel, genom att använda mindre än 9 procent av den odlingsbara marken och 6 procent av [jordens] färskvattnet för att föda en befolkning som motsvarar Afrikas?
I detta nummer av Dongsheng förklarar tar vi fram några av de sociala, historiska och ekonomiska policyer och realiteter som ligger till grund för Kinas förmåga att föda sitt folk, ge en viss stabilitet åt den globala livsmedelsmarknaden och fortsätta att bidra till att utrota den globala livsmedelsosäkerheten genom att föda en femtedel av världens befolkning.
Hur tog den kommunistiska rörelsen itu med jordbruksfrågan?
Kina är en nation med tusenåriga jordbrukstraditioner, där bönderna alltid har spelat en ledande roll. På grund av landets storlek, avgjorde spänningar i förhållandet mellan [odlingsbar] mark och befolkning stabiliteten, uppgången och fallet för flera dynastier. Ofta var det så att den första nationella politiken under en ny dynasti fokuserade på omfördelning av mark och sänkta skatter.
I slutet av 1800-talet hade Qingdynastin inte kunnat stoppa övergrepp från utländska makter. Sedan 1840 har opiumkrig, kinesisk-japanska krig och ojämlika fördrag höjt ridån för «Förödmjukelsens århundrade» och Kinas territorium har delats upp i militära kotterier som kontrollerades av kinesiska krigsherrar, vilket fördjupade böndernas strukturella beroende av den jordägande adelsklassen. Denna kris, som förvärrades av naturkatastrofer, ledde till en drastisk minskning av resurserna, vilket resulterade i klasspolarisering, hungersnöd och bondeuppror.
Mao Zedong beskrev i sin Analys av klasserna i det kinesiska samhället (1926) att den stora majoriteten av den kinesiska befolkningen som de fattiga, halvägande bönderna som kompenserade för underskottet genom att «hyra mark av andra, sälja en del av sin arbetskraft eller ägna sig åt småskalig handel». Kinas kommunistiska parti (KKP) konsoliderade sig kring dessa motsättningar, började organisera bönderna och fick ett enormt stöd på Kinas landsbygd.(2) Att ta itu med jordbruksfrågan blev ett av huvudmålen för den kinesiska revolutionen, och redan innan den kom till makten påbörjade den en process känd som jordreformen (土地改革) för att konfiskera mark från godsägare och återlämna den till bönderna.
År 1949, när KKP äntligen kom till makten, satte partiet upp som en av sina största utmaningar, att utrota hungern och öka produktivkrafterna. För detta ändamål utfärdade partiet 1950 jordreformslagen för att göra slut på privat markägande, avskaffa det feodala produktionssystemet, garantera rätten till egendom för bönderna och ställa samman kriterierna för fördelning av denna mark. Av detta tilldelades 47 miljoner hektar mark till mer än 300 miljoner bönder över hela landet. Eftersom den tillgängliga marken per familj var relativt liten (ca 0,5 hektar) främjade regeringen ’grupperna för ömsesidig hjälp’ och senare jordbrukskooperativen, för att uppmuntra odling i större skala, och för att kollektivisera några av produktionsuppgifterna.
Under Folkrepublikens första nio år ökade jordbruksproduktionen med i genomsnitt 7 procent per år, från 113,2 till 200 miljoner ton, vilket möjliggjorde en ökning av spannmålskonsumtionen per capita från 209 till 303 kg. Trots detta fanns det fortfarande problem med låg produktivitet, brist på teknik och brist på finansiering. Den nationella industrin hade ödelagts av årtionden av krig, och kapaciteten för verktygsproduktion hade reducerats till små verkstäder, som tillverkade skäror, hackor och spadar. Praktiskt taget allt jordbruksarbete var manuellt.
Under den första femårsplanen (1953–1957) var ett av de 156 stora byggprojekten i landet, att bygga den första inhemska fabriken för traktortillverkning. Det påbörjades 1955, och slutfördes 1959 och baserades på sovjetisk teknik. Under samma period grundades den nu berömda YTO-gruppen och den kinesiska akademin för mekaniseringsvetenskap av jordbruket.
Kina var fortfarande ett fattigt och ekonomiskt underutvecklat land, med enorma regionala obalanser, en enorm och snabbt växande befolkning och en jordbruksproduktion som fortfarande inte motsvarade befolkningens och industrins krav. År 1958 främjade regeringen att man skapande folkkommuner på landsbygden, som helt kollektiviserade jordbruksproduktionen och ersatte jordbrukskooperativen i deras uppgift att planera och underhålla arbetsenheten.
Mellan 1959 och 1966 sjönk jordbruksproduktionen kraftigt till 143 miljoner ton (1960), och det tog sex år att återhämta det till 1958 års nivå. Regeringen främjade teknisk utveckling som ett sätt att övervinna denna svåra situation. Vid konferensen om vetenskapligt och teknologiskt arbete i Shanghai, år 1963, lade Zhou Enlai fram målen för de «fyra moderniseringarna», som inkluderade jordbrukssektorn, och uppmanade vetenskapsmän att bidra till dess förverkligande.
Agronomen Yuan Longping hörsammade denna uppmaning och var medveten om den instabila livsmedelsproduktionen i landet och han hade börjat arbeta för att förbättra risets avkastning. 1973 lyckades han odla världens första hybridris, en sort som producerade 20–30% mer än konventionellt ris. År 1976 var detta ris redan odlat i massiv skala. Det var en betydelsefull händelse för jordbruket, inte bara i Kina utan i hela världen.
Vad var grunden för den senaste moderniseringen av jordbruket för att uppnå en tryggad livsmedelsförsörjning?
Fram till slutet av 1970-talet var den politik som påverkade livsmedelsförsörjningen, begränsad till organisatoriska förändringar, det relativa prissystemet och partiell liberalisering av råvarumarknaden.
Efter början av reform- och öppningsperioden [1978] vidtogs mer betydande moderniseringsåtgärder, och särskilt inom jordbrukssektorn ersattes förvaltningen genom folkkommuner av systemet för hushållsansvar(3). Kollektiv mark omfördelades till enskilda hushåll på landsbygden, och dessa fick relativ autonomi över beslut om användning och val av grödor. Under den första perioden (1982–1984) tilläts familjer att äga, använda, dra nytta av och avyttra (utom för försäljning) marken(4) i perioder på upp till 15 år, och sedan, från 1994 och framåt, i upp till 30 år. Syftet var att ge en garanterad avkastning på de långsiktiga investeringar som familjerna gjort för att förbättra marken och produktionen.
Under denna period gjordes stora ansträngningar för att attrahera teknik och utländska investeringar, samt skapa ’insentivprogram’ för att öka jordbruksproduktionen. Reformerna på landsbygden under 1980-talets första hälft hade positiva effekter på jordbruksproduktionen, men snart uppstod funktionsproblem, eftersom politiken med höga priser på jordbruksprodukter och konsumtionsstöd ledde till ett underskott i statsbudgeten.
Under denna period sågs Kinas öppnande och integration på världsmarknaden som en nödvändig taktik, men det förde också med sig många utmaningar och motsägelser. Sedan anslutningen till Världshandelsorganisationen (WTO)(5) 2001 har Kina gradvis öppnat upp sin jordbrukssektor, och kommersialiseringen och internationaliseringen av jordbruket i Kina har ökat dramatiskt. Enligt WTO blev Kina 2004 nettoimportör av jordbruksprodukter. Detta fick allvarliga konsekvenser för den inhemska produktionen (främst av sojabönor), och det skapade ett mycket stort beroende av ett fåtal länder.
En annan utmaning under denna period hade att göra med förändrad markanvändning. Den mark som efterfrågades för industrialisering och urbanisering av landsbygden, skapade stark konkurrens om åkermarken. Från de 130 miljoner hektar som inventerades i 1996 års jordbruksräkning hade siffran sjunkit till 121,6 miljoner i slutet av 2008.
Vad är den senaste utvecklingen inom kinesiskt jordbruk?
Kinas jordbrukspolitik har under de senaste decennierna utvecklats till att prioritera mål utöver enbart livsmedelsproduktion, som att öka jordbrukarnas inkomster, säkerställa livsmedelssäkerhet och att förbättra miljöprestanda. Från och med antagandet 2018 av den strategiska planen «Rural revitalization« har Kina intensifierat moderniseringen av jordbrukssektorn och industrialiseringen av landsbygden, för att skapa ekonomiska möjligheter, som bidrar till att minska klyftan mellan landsbygds- och stadsbor.
En av dessa insatser var 2004 års jordbrukspolitik som syftade till att förbättra livsmedelstryggheten, vilket bland annat innebar att man avskaffade skatter för mer än 800 miljoner jordbrukare. Dessutom ökade regeringen de direkta subventionerna med 10 procent, totalt 11,6 miljarder yuan, för att stödja spannmålsproduktionen för 600 miljoner bönder i 29 provinser.
Ett annat exempel på insatser för att förbättra jordbrukets effektivitet och självförsörjning av livsmedel som en nationell prioritet, var 2008 års godkännande av åtgärder för att främja landsbygdsreformer och landsbygdsutveckling. Åtgärderna gjorde det möjligt för 700 miljoner bönder att sälja, hyra eller belåna sin mark, samtidigt som äganderätten inte ändrades och marken förblev kollektivt ägd(??). Detta öppnade marknaden för transaktioner med jordbruksmark, vilket gjorde det möjligt för bönder att få en inkomst som de kunde använda för andra aktiviteter, och för köpare att öka produktionens omfattning. För att undvika en minskning av den areal som används för produktion, fastställdes i förordningen också att mark aldrig får användas för andra ändamål än jordbruk(6), vilket garanterade att minst 120 miljoner hektar skulle användas för detta ändamål.
Skydd och utvidgning av jordbruksmark är en central statlig prioritet för livsmedelssäkerhet, så förutom att upprätthålla den «röda linjen» på 120 miljoner hektar, så investerade landet i byggandet av bevattnad jordbruksmark som ligger högt. I juni i år tog man fram 19 miljarder yuan i särskilda finansiella obligationer för att stödja att sådan mark skapandes. Sedan 1949 har Kina fyrdubblat den bevattnade arealen, som 2022 uppgick till 68,6 miljoner hektar (mer än hälften av jordbruksarealen) och landet är ansvarigt för att producera tre fjärdedelar av dess spannmålsproduktion och mer än 90 procent av grödorna för avsalu, ’utsalg’.
Ett annat av Kinas centrala jordbrukspolitiska mål, är dess strategiska plan för att återuppliva utsädesindustrin. Kina är praktiskt taget självförsörjande på vete och ris, men inte på sojabönor och majs, främst på grund av att den genomsnittliga avkastningen av Kinas sojabönor och majssorter bara är 60–70 % av avkastningen på åkrarna i USA. Experter menar att bidraget från förbättrat utsäde till skördeökningar i Kina endast är 45 %, vilket lämnar mycket utrymme för förbättringar från nivån på mer än 60 % som utvecklade länder i Väst har. I syfte att minska dessa klyftor föreslog regeringen i november förra året en översyn av reglerna för ’genmodifiserte avlinger.
Framsteg med jordbrukets mekanisering är också orsaker till Kinas ökade självförsörjning. Landet gick från att bygga sin första traktor 1955 till att ha mer än 8 000 företag som producerar jordbruksmaskiner och utrustning år 2022, varav 2 200 överstiger 311,6 miljarder yuan i affärsintäkter. Den inhemska tillverkningen har i princip omfattat alla kategorier, och den kan producera mer än 4 000 typer av jordbruksmaskiner. Sedan landet grundades har mekaniseringstakten inom jordbruket ökat 70-falt. År 2022 gjorde subventionspolitiken, för inköp och användning av jordbruksmaskiner, det möjligt för jordbrukare, jordbruksproducenter och förvaltningsorganisationer att köpa mer än 3,8 miljoner uppsättningar av jordbruksmaskiner från mer än 4 000 inhemska företag.
Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen har också spelat en viktig roll i detta avseende. Informationsinfrastrukturen inom jordbruket och på landsbygden har moderniserats gradvis, men betydligt. Modern informationsteknik, såsom ”tingenes internett”, satellitbaserad fjärranalys och stordata, har populariserats och tillämpats inom sådd- och förädlingsindustrin, och betydande resultat har uppnåtts när det gäller växelbruk och övervakning av träda (no: usådd dyrkbar mark), fjärrdiagnos av djur- och växtsjukdomar, exakt användning av jordbruksmaskiner, flygkontroll med drönare och exakt utfodring, etc.
Slutligen förstärkte kriget i Ukraina och upptrappningen av spänningarna med USA avsevärt regeringens prioritering av självförsörjning av spannmål. Även om landet är helt självförsörjande på sojabönor för mänsklig konsumtion, importerar landet mer än 80 % av de sojabönor som används till djurfoder och olja, med Brasilien som den största importkällan med nästan 60 % 2022, medan USA ligger på andra plats med 32,4 %. När det gäller majs importerade Kina 20,6 miljoner ton förra året, vilket motsvarar 7,4 procent av den inhemska produktionen, och enligt ’tollinformasjon’ kom 72 procent av leveranserna från USA. År 2021 nådde importen av detta spannmål rekordhöga 28,35 miljoner ton, varav 70 % kom från USA och 29 % från Ukraina.
Insatserna för att vända denna situation är många, till exempel målet att öka arealen för sojabönor och oljeväxter med 666 000 hektar i år, och minska andelen sojamjöl i djurransonerna från 14,5 % till 13 % fram till 2025, att ge subventioner till produktion av dessa spannmål, och att diversifiera leverantörsländerna med prioritering av BRICS-länderna. Enligt en rapport från jordbruks- och landsbygdsministeriet, planerar landet på medellång sikt att självförsörjningsgraden för majs ska uppgå till 96,6 procent senast 2032, vilket skulle minska den årliga importen till 6,85 miljoner ton. När det gäller sojabönor siktar landet på att öka den inhemska produktionen av sojabönor med 75 kg/ha i år och kommer att använda produktiviteten av sojabönor som måttstock för att bedöma tjänstemännens prestationer(7).
Hur har Kina hanterat hunger och näring?
Sedan Folkrepubliken Kina grundades har den omfattande livsmedelsproduktiviteten upplevt en dramatisk tillväxt, vilket innebär ett historiskt språng från kronisk brist till en grundläggande balans mellan utbud och efterfrågan. Den totala nationella spannmålsproduktionen ökade sexfaldigt från 113,2 miljoner ton 1949 till rekordhöga 686 miljoner ton 2022. Kina har 483 kilo livsmedel per capita är, vilket är högre än den internationellt erkända gränsen för livsmedelssäkerhet på 400 kilo.
Mellan 2000 och 2017 minskade undernäringen i Kina avsevärt, och den drabbade andelen av befolkningen minskade från 16,2 procent till 8,6 procent. Dessa framsteg underlättades av en betydande ökning av den årliga inkomsten per capita från 330 Us$ till 9 460 Us$ under samma tidsperiod. I synnerhet var Kina ansvarigt för två tredjedelar av den totala minskningen av undernärda människor bland asiatiska länder från 2010 till 2017.
Detta har till stor del möjliggjorts av Kinas riktade initiativ för fattigdomsbekämpning, som lyckades lyfta nästan 100 miljoner människor ur extrem fattigdom fram till 2020 genom att anta en integrerad, flerdimensionell strategi för livsmedelstrygghet. Kinas nuvarande strategi för att återuppliva landsbygden är en fortsättning på ansträngningarna för att förbättra den och livet på landsbygden, och för att säkra tillgången på jordbruksprodukter, särskilt spannmål.
Den ekonomiska utveckling som Kina har upplevt under de senaste decennierna har, på gott och ont, medfört förändringar i människors kostvanor. På landsbygden visar studier att barn har upplevt en anmärkningsvärd tillväxt tack vare tillgången till mer näringsrik och hälsosammare mat. Särskilt 13-åringar växte med i genomsnitt 7,5 cm och ökade med 6,6 kg jämfört med genomsnittet för tio år sedan(8). Bland de 200 undersökta länderna och territorierna registrerade Kina dessutom den största ökningen av mäns längd globalt mellan 1985 och 2019. Samtidigt genomgick den genomsnittliga kosten i mer utvecklade områden markanta förändringar: fettintaget ökade, köttintaget tredubblades mellan 1990 och 2021 och saltintaget på 11 gram per dag är bland de högsta i världen. Som en konsekvens av detta fördubblades hjärtsjukdomar mellan 1990 och 2015 och barnfetma nådde 8,3 %, ett av de högsta värdena i världen.
Slutsats
Att behöva föda en femtedel av världens befolkning, ger Kina en mycket viktig position på den globala livsmedelsmarknaden. De enorma förändringar som landet har genomgått sedan det bildades, har haft en inverkan på hur livsmedel produceras, distribueras och hur man får tillgång till mat. Även om Kina är världens största producent av nästan alla färska livsmedel och basspannmål, kvarstår utmaningar kring produktion och konsumtion.
På produktionssidan strävar landet efter att öka självförsörjningen av främst sojabönor och majs. Likaså på foderspannmål som har drabbats av en strukturell obalans i inhemsk tillgång och efterfrågan, på grund av den fortsatt snabba ökningen av efterfrågan på proteinrika livsmedel. På grund av det nuvarande geopolitiska landskapet är detta en av de viktigaste nationella prioriteringarna, som president Xi Jinping sade ”Det kinesiska folket måste hålla risskålen i sina egna händer”
När det gäller konsumtion har Kina fokuserat på att öka den nationella medvetenheten om bevarande, att förespråka enkla, måttliga, gröna och koldioxidsnåla livsstilar, att motsätta sig extravagans, slöseri och överkonsumtion, att genomföra djupgående åtgärder för att rädda livsmedel, t.ex. kampanjen «Clean Plate« och att skapa ’grönare’ organisationer, familjer och samhällen.
Ett annat viktigt bidrag till världens befolkning har varit definitionen av att dela med sig av sin jordbrukskunskap och teknik till världen, särskilt bland länderna i det globala syd, från delningen av värmetoleranta vetesorter i Sudan och Yuans högavkastande hybridris i Madagaskar och Liberia, till skapandet av viktiga gemensamma forskningsinstitutioner i Kenya och de senaste åtagandena att samarbeta om jordbrukets industrialisering vid det 15:e BRICS-toppmötet(9). [22:a till 24:e augusti 2023 i Sydafrika]
Kinas politiska definition av självförsörjning av livsmedel är en lättnad för världens befolkning. Om den inte gör det skulle den press som den skulle sätta på de internationella livsmedelspriserna kunna skapa obalans på marknaden och lämna många låginkomstländer i en helt bräcklig livsmedelssituation. Främjandet av en blygsam civilisation och traditionen hos majoriteten av kineserna att äta en kost med låg halt animalier, bidrar också till detta.
Kina, med sin tusenåriga jordbrukscivilisation, historiska svältkatastrofer, förvaltning av knappa resurser, eliminering av extrem fattigdom och tekniska jordbruksinnovationer, kan i hög grad bidra till att ta itu med utmaningen med världssvälten.
Noter.
(1). Nyligen skröt svenska massmedia med att barn i årskurs 8 har visat bra resultat i samhällskunskap. Men frågar man dem, liksom de flesta andra svenskar, nämner de inte matsäkerhet, tak över huvudet, rätt till skola och vård, när de skall berätta vad demokrati innebär.
(2). Mao påpekade också flera gånger att eftersom KKP fick en stor andel jordbruksarbetare och fattigbönder som medlemmar under befrielsekrigen, så var skolning extra viktig eftersom läskunnighet saknades och vanföreställningar från feodalsamhället var vanliga.
(3). Denna omvandling blev hårt kritiserad, även i Kina, men produktivkrafterna utvecklades och produktionen ökade påtagligt, skriver Roland Boer i sin bok «Sosialisme med kinesiske kjennetegn»
(4). Vad det betyder begriper jag inte eftersom avyttra och försälja på svenska betyder ungefär samma sak. Vilket det också verkar göra på norska, ’selge’.
(5). Det var en kraftig debatt i KKP innan Kina gick med i det av USA dominerade WTO. Danska Information skriver Rivaliseringen mellem USA og Kina svækker WTO. Og det går ud over de små.
(6). Om ”mark aldrig får användas för andra ändamål än jordbruk” blir naturligtvis frågan hur jordbruk definieras.
(7). Vad det innebär närmare förstår nog nästan bara kineser, eller sådana som Robert Kuhn.
(8). När jag på nätet frågar om överviktiga barn i Kina, får jag följande svar ”Ja, det finns rapporter om överviktiga barn i Kina. Enligt en undersökning är det mer än 15 miljoner barn som är överviktiga i Kina idag Detta är en snabbt växande trend och det förväntas att antalet överviktiga barn kommer att öka till nästan 50 miljoner år 2025 om nuvarande trender fortsätter. De flesta av de överviktiga barnen lever i de allt mer välmående storstäderna, där invånarnas matvanor har förändrats på ett drastiskt sätt. (svenska.yle.fi.)” Läget är alltså detsamma som i Skandinavien. Den kinesiske fødselsplanleggingspolitikken har nog också bidragit.
(9). Naturligtvis ser alla i det Globala Syd, att Kina liksom Ryssland också tänker på all jordens folk, även när det gäller den egna jordbrukspolitiken.
