oss 100 kroner!
Det vil være mye å ta igjen for de vestlige forståsegpåerne når deres forelskelse i Zelenskys nyskapte Ukraina havner i historiens søppelbøtte. Dette skriver Gilbert Doctorow, som er en uavhengig politisk analytiker med base i Brussel. Artikkelen er oversatt til svensk av Bertil Carlman.
Wars make nations – Gilbert Doctorow 2 jan.2023
Det har varit många kommentarer i våra vanliga medier om hur kriget med Ryssland, som började den 24 februari 2022, har skapat en nation i Ukraina med en gemensam identitet under president Zelenskyjs briljanta ledning. Denna nation fann självförtroende i sin förmåga att till synes motstå en väpnad invasion av den mäktiga grannen i öster, och till och med att slå tillbaka med framgång, mätt i stora territoriella vinster först i Kharkov oblast, och sedan i Kherson oblast. Umbäranden har delats. Drömmar om seger upprätthåller en livfull stämning, får vi veta.
Att en fjärdedel av den ukrainska befolkningen nu har flytt landet diskuteras inte. Jag räknar här inte bara dem som flydde till väst, utan även de som flydde till Ryssland.
Och varför skall betydelsen av detta diskuteras? En fjärdedel av befolkningen i alla de tre baltiska staterna, en fjärdedel av rumänerna och bulgarerna, flydde också från sina länder i början av 1990-talet, när de upplevde ekonomisk ruin efter att banden med Ryssland bröts, och de försökte, först utan framgång, att integreras på de europeiska marknaderna. Att ukrainare flyr från militära aktioner, medan de andra jag har nämnt var ekonomiska flyktingar, det är en sak, slutresultatet för de kvarvarande befolkningarna och deras ombildade nationalstater är detsamma: ett slags självförvållad etnisk rensning och koncentration av de mer «lojala» befolkningsskikten i de nationer som kom ut ur krisen.
Samtidigt har inga observationer om nationsbyggande gjorts när det gäller Ryssland, sedan den särskilda militära operationen inleddes. Det borde inte komma som någon överraskning, med tanke på att våra experter på USA:s och Europas universitet och i tankesmedjor har övergått från att vara ryska studiecentra, vilket är hur de [från början] inrättades och finansierades från starten av det kalla kriget 1949. Harriman Institute vid Columbia University och Davis Center (tidigare Russian Research Center) vid Harvard har blivit ukrainska studiecentra i allt utom namn. Oavsett att de vid Harvard redan hade ett ordentligt utsett och separat sponsrat ukrainskt centrum från 1970-talet. Universitetsadministratörer följer pengarna och professorkollektivet följer med på resan.
Studier av den framväxande ukrainska nationen kommer dock att ha ett «bästföredatum«. Denna nation som styrs av ultranationalister är dömd av det kommande nederlaget på slagfältet och avlägsnande från makten av dem som har lett nationsbyggnadsövningen på fel väg av etnisk rensning och folkmord. Samtidigt kommer det Nya Ryssland, som också formas av utmaningarna i ett genomgripande krig, att vara med oss under lång tid framöver. Globalt kommer vi att se det i den skiftande geopolitiska och militära styrkebalansen. Jag skulle råda våra forskare i Förenta staterna och Europa, att ompröva vad de gör med sin tid, om de ska ha någon relevans för framtida politiskt beslutsfattande.
I det följande kommer jag att skissa på flera områden av särskilt intresse för den omvandling jag ser i det ryska samhället, ekonomin och den internationella hållningen som ett nytt Ryssland är skapat av krig.
Konsolideringen av det ryska samhället är ett mycket diskuterat ämne idag på ryska talkshows. En dimension av detta har varit den politiska rensningen, den frivilliga avgången eller avlägsnandet av 1990-talets gamla västälskande liberaler, som i stor utsträckning föraktade sina medborgare och, när det var möjligt, tillbringade sin fritid i Europa eller USA.
En av de ledande frivilliga som gått i exil, och som lämnade landet strax före krav på att dyka upp i domstol för att möta korruptionsanklagelser, var Anatoly Chubais, som hade byggt sin berömmelse eller ökändhet på 1990-talet som chef för de privatiseringsprogram som hjälpte till att skapa cirkeln av så kallade oligarker, vilka dominerade det ryska politiska livet, tills de tämjdes, fängslades eller utvisades av president Putin i början av det nya årtusendet. Det fanns naturligtvis hundratusentals mindre [betydelsefulla], som har varit en motvikt till patriotismens krafter genom hela Putins presidentskap.
Dessa anti-Putin-personligheter har haft status av att vara oåtkomliga i sådana institutioner som Higher School of Economics i Moskva eller i Jeltsin-Center i Jekaterinburg.
Det senare har under flera år varit under attack av den ryska filmregissören och politiske kommentatorn Nikita Mikhalkov i hans eget tv-program Besogon. Mikhalkov fördömde Jeltsin-centret för att sprida förrädisk propaganda och för samverkan med USA:s konsulat i Jekaterinburg.
Jeltsincentret lyder under beskydd av Jeltsins änka, Naina, och hon, liksom borgmästare Anatoly Sobchaks änka och dotter samt andra avskyvärda figurer från Boris Nikolayevichs tid vid makten, har åtnjutit Putins personliga skydd. Till skillnad från västerländska ledare har Vladimir Putin aldrig svikit sitt ord, och skydd av «Familjen» var en del av den uppgörelse som gav honom presidentposten 1999.
För cirka 18 månader sedan fick Mikhalkovs program läggas ner. Det är helt säkert att säga, att hans kommentarer om Jeltsincentret var en viktig faktor i detta politiska beslut uppifrån. Men idag har Mikhalkov återfått en hedersplats. Man hittar hans senaste sändningar av Besogon på youtube. Hans funderingar har tagits upp av bland andra Vladimir Solovyov. Och så fördöms Jeltsincentret idag som «Jeltsins upprorscenter» av rättänkande politiska kommentatorer i statlig tv. De flesta av dess regissörer är nu utomlands i självpåtagen exil.
Högre skolverksamhet rensas nu ut på sina värsta element, ur den synvinkel som Rysslands nya patriotiska ledarskap har. Och så går det upp och ner i landet. Jag kommer inte att här försöka bedöma lagligheten eller effektiviteten i de processer som pågår. Men att de pågår är odiskutabelt. Att utrensningen är populär bland den breda ryska befolkningen är också odiskutabelt.
Konsolideringen av det ryska samhället är dock anmärkningsvärd, inte så mycket för det slagg som det har utvisat, utan mer för de närmare band som det skapar inom befolkningen, och som i stort sett är grundat på nytt självförtroende och stöd för krigsinsatsen i Ukraina.
I tidigare uppsatser nämnde jag fenomenet volontärarbete över hela Ryska federationen, som görs förs att be om och samla in bidrag i pengar och annat, för att stödja de ryska soldaterna i fält. Jag nämnde breven till soldaterna från skolbarn, om maten och kläderna som skickades fram av nybildade lokala icke-statliga organisationer. Till detta fogar jag fenomenet med frivilligarbete i kampen, ett arbete som är anmärkningsvärt i sin omfattning och i vem som träder fram. Dessa inkluderar dumamedlemmar, administratörer och lagstiftare från oblaster som sträcker sig över hela det europeiska Ryssland, över Sibirien till Kamchatka och Fjärran Östern. Dessa volontärer får militär utbildning i specialiserade enheter, bland dem en som heter «Akhmat» för att hedra fadern till den tjetjenska ledaren Ramzan Kadyrov och som är under dennes direkta ledning.
Tid som tillbringas i Donbass av ryska volontärer, även av de som inte är direkt engagerade i strid, är inte riskfri. För en vecka sedan fick vi alla veta om de nästan dödliga skador som Dmitrij Rogozin, en gång ambassadör för ryska federationen vid Nato här i Bryssel, och under ett antal år chef för Roskosmos, skador som han ådrog sig. Vi vet inte vilka uppgifter han som volontär utförde i Donbass, men vi vet att han träffades i en artillerield, och att han var tvungen att genomgå en operation för att ta bort metallfragment från nackkotorna.
Samtidigt har ryska städer, ledda av Moskva och S:t Petersburg, gjort kollektiva insatser av arbetskraft för att bistå krigsinsatsen, något man inte kan läsa om i The Financial Times.
Alltsedan septembermobiliseringen, medan de rätta förutsättningarna för en stor offensiv mot den ukrainska armén ännu inte är uppfyllda, har ryssarna varit upptagna med att utföra grundarbete för att säkerställa, att det inte kommer att bli några ytterligare ukrainska genombrott längs den 1 000 km långa fronten, [något] som hände i Kharkov oblast i slutet av våren. De har grävt sig ner och har skapat andra och tredje försvarslinjen bestående av väl utförda skyttegravar och värn. Och vilka utförde mycket av detta? Det gjordes av de 20 000 kommunalarbetare som skickades ner till Donbass av borgmästare Sobyanin i Moskva och ytterligare 10 000 civila arbetare som skickades av S:t Petersburg.
Nyheten om dessa volontärarbeten har väckt känslor av stolthet över hela Ryssland. Samtidigt har landets motståndskraft inför den kollektiva västvärldens ekonomiska krigföring varit uppenbar för alla. Politiken för importsubstitution har förvandlats till ett brett program för återindustrialisering. Framgångshistorier presenteras dagligen på nyheterna.
Regeringen ger förmånliga krediter till nystartade tillverkningsföretag som uppmuntran. Med nya, högt betalande positioner som skapas, är det inte konstigt att den ryska arbetslösheten har gått ner till nära 3%. Det i sig gynnar självförtroendet och stoltheten i samhället.
Den andra sidan av samma mynt är ett växande förakt för Europa och det kollektiva väst. Ryska nyheter ger korrekt, inte propagandistisk bevakning av energikrisen, skenande inflation och oro hos de europeiska befolkningarna. Detta, i kombination med den vandalism och förstörelse som begåtts mot ryska krigsmonument i EU:s östra stater, i kombination med andra yttringar av russofobi i Europa på kultur- och turismområdet, har förvandlat även den hittills åt väst lutande ryska intelligentian till att bli patrioter.
I mina senaste kommentarer om nyårsfirandet i rysk statstelevision noterade jag hur rekryteringen till Rysslands ledarkadrer i framtiden sannolikt kommer att finnas bland hjältarna på dagens slagfält.
För vägledning i denna fråga ser jag tillbaka på vad som hände under flera decennier efter det att Yuri Gagarin sänts i omloppsbana. De som följde Gagarin satte också nya rekord och bedrifter i rymden som andra länder, inklusive USA, bara duplicerade flera år senare. Dessa inkluderade den första kvinnan i rymden, den första rymdpromenaden samt den längsta tiden i omloppsbana. Dessa heroiska män och kvinnor fick inte bara banderollparader i huvudstaden. De fick platser i Sovjetunionens (i stort sett ceremoniella) lagstiftande organ.
Vi kan mycket väl förvänta oss, att dagens dekorerade soldater på samma sätt erbjuds företräde och hittar platser i Ryska federationens lagstiftande och administrativa organ. Men det finns mycket mer att förvänta sig när det gäller avancemang idag. Med tanke på att fältofficerare har mycket praktiska och användbara erfarenheter för att driva kommersiella företag, medan astronauter i allmänhet inte hade eller har det, kan vi förvänta oss att se de dekorerade officerarna ta en hedrad plats bland de högsta chefskasten i Ryssland när landet omformas och industrialiseras. Det finns inget märkvärdigt i det. Efter andra världskriget, efter Koreakriget, gick de flesta ledande befattningar i amerikanska företag till veteraner.
Jag har talat om återindustrialisering. Men det finns också andra förändringar i Ryssland som kommer ut ur detta krig som drivs av de USA-ledda sanktionerna. Det påtvingade övergivandet av Europa som dess största ekonomiska partner, har tvingat Ryssland att förstärka banden med Kina, med Indien, med det globala syd. Detta får motvilligt viss uppmärksamhet i The Financial Times och i andra västerländska medier, som har rapporterat om den nya infrastruktur som byggs och planeras, för att öka exporten av energi till exempelvis Kina och Indien. För en vecka sedan matas nu ett gasfält i östra Sibirien, med en nyligen färdigställd 800 km lång rörledning, direkt in i Sibiriens huvudledning till Kina.
Det nämns till och med i våra medier om det häpnadsväckande samarbete som utvecklas mellan Ryssland och Iran, för att förverkliga ett nord-sydligt logistikprojekt som först planerades år 2000 men aldrig fick praktisk tillämpning. Idag visar denna multimodala järnvägs-, flod- och havskorridor, som sträcker sig från S:t Petersburg i norr till Mumbai i söder och som korsar Iran, den visar imponerande första leveranser av spannmålslaster, och den har löfte om att förändra leveranskedjorna i Eurasien på ett grundläggande sätt, vilket kraftigt minskar transittiderna och kostnaderna.
Naturligtvis gäller de viktigaste förändringarna inom Ryssland, som tvingats fram av kriget i Ukraina, utrikesförbindelserna. Våra medier har redan spekulerat mycket i den rysk-kinesiska relationen, som av Ryssland självt beskrivs som ”närmare än en allians”. Men det finns nya kommersiella, politiska och militära relationer mellan Ryssland och Iran, mellan Ryssland och Nordkorea. Och det finns den ryska inriktningen mot Afrika, Latinamerika och Sydostasien, dvs. till det Globala Syd för att av-dollarisera handeln och främja en multipolär världsordning.
Dessa sistnämnda förändringar i den globala handeln, och främjandet av en multipolär värld, har som sagt fått en del expertuppmärksamhet i Väst. Det som återstår att göra, är att koppla dem till förändringarna inom det ryska samhället, i samband med den nya ryska självinsikt och självförtroende som jag talade om i början av denna uppsats. Det kommer att bli mycket inhämtningsarbete för det västerländska expertsamfundet när dess förälskelse i Zelenskyjs nysmidda Ukraina passerar ner i historiens soptunna.
Denne artikkelen ble først publisert på bloggen til Gilbert Doctorow:
Wars make nations
©Gilbert Doctorow, 2023
