oss 100 kroner!
Vijay Prashad, Tricontinental: Institutet för social forskning, august 2022.
Oversatt til svensk av av Bertil Carlman.
Kära vänner!
När USA:s ledare för lagstiftning, Nancy Pelosi svepte in i Taipei, så höll människor runt om i världen andan. Hennes besök var en provokation. I december 1978 erkände USA:s regeringen – efter ett beslut av FN: s generalförsamling 1971 – Folkrepubliken Kina, och upphävde sina tidigare fördragsförpliktelser gentemot Taiwan. Trots detta undertecknade USA:s president Jimmy Carter Taiwan Relations Act (1979), som gjorde det möjligt för tjänstemän från USA, att upprätthålla intim kontakt med Taiwan, bland annat genom försäljning av vapen. Detta beslut är anmärkningsvärt eftersom Taiwan var under krigsrätt från 1949 till 1987, vilket krävde en vanlig vapenleverantör.
Pelosis resa till Taipei var en del av USA:s pågående provokation mot Kina. Denna kampanj inkluderar förrförre president Barack Obamas «pivot to Asia», förre president Donald Trump’s «handelskrig«, skapandet av säkerhetspartnerskapen Quad och AUKUSsamt den gradvisa omvandlingen av Nato till ett verktyg riktat mot Kina. Denna arbetsplan fortsätter med president Joe Bidens bedömning att Kina måste försvagas, eftersom Kina är den «enda konkurrenten som potentiellt kan kombinera sin ekonomiska, diplomatiska, militära och tekniska makt för att möta en ihållande utmaning» mot det av USA dominerade världssystemet.
Kina använde inte sin militära makt för att hindra Pelosi och andra kongressledare från USA från att resa till Taipei. Men när de lämnade, meddelade den kinesiska regeringen, att den skulle stoppa åtta viktiga samarbetsområden med USA, inklusive att avbryta militära utbyten och avbryta civilt samarbete i en rad frågor, såsom [de rörande] klimatförändringar. Det var vad Pelosis resa åstadkom: mer konfrontation, mindre samarbete.
Faktum är, att alla som står för ökat samarbete med Kina, förtalas i västerländska medier såväl som i västallierade medier från det Globala Syd. [De beskrivs] som «agenter» för Kina eller främjare av «desinformation». Jag svarade på några av dessa anklagelser i Sydafrikas The Sunday Times den 7 augusti 2022. Resten av detta nyhetsbrev återger den artikeln.
En ny sorts galenskap sipprar in i det globala politiska samspråket, en giftig dimma som kväver förnuftet. Denna dimma, som länge har marinerats i gamla, otäcka idéer om vit överhöghet och västerländsk överlägsenhet, grumlar våra tankar om mänskligheten. Den allmänna sjukdom, som blir konsekvensen av detta, är en djup misstänksamhet och hat mot Kina, inte bara mot dess nuvarande ledning, eller ens mot det kinesiska politiska systemet, utan hat mot hela landet och mot den kinesiska civilisationen – hat mot nästan vad som helst som har med Kina att göra.
Denna galenskap har gjort det omöjligt att ha ett vuxet samtal om Kina. Ord och fraser som «auktoritärt» och «folkmord» kastas runt utan omsorg för att fastställa fakta. Kina är ett land med 1,4 miljarder människor, en gammal civilisation som drabbades, liksom mycket av det Globala Syd gjorde, av ett sekel av förnedring, i detta fall från av britterna orsakade opiumkrigen (som började 1839) fram till den kinesiska revolutionen 1949, då ledaren Mao Zedong medvetet meddelade att det kinesiska folket hade ”stått upp”. Sedan dess har det kinesiska samhället förändrats i grunden, genom att använda sin sociala rikedom för att ta itu med de urgamla problemen med hunger, analfabetism, förtvivlan och patriarkat. Som med alla sociala experiment har det funnits stora problem, men sådana kan förväntas av alla kollektiva mänskliga handlingar. I stället för att betrakta Kina med både dess framgångar och motsägelser, försöker denna galenskap i vår tid reducera Kina till en orientalistisk karikatyr – en auktoritär stat med en folkmordsagenda, en stat som söker få global dominans.
Denna galenskap har en bestämd utgångspunkt i USA, vars styrande eliter är starkt hotade av det kinesiska folkets framsteg – särskilt inom robotik, telekommunikation, höghastighetståg och datateknik. Dessa framsteg utgör ett existentiellt hot mot de fördelar som västerländska företag länge åtnjutit, fördelar som har gynnats av århundraden av kolonialism och tvångströjan från immateriella rättigheter. Rädslan inför sin egen bräcklighet och Europas integration i den eurasiska ekonomiska utvecklingen, har fått Väst att starta ett informationskrig mot Kina.
Denna ideologiska flodvåg överväldigar vår förmåga att föra seriösa, balanserade samtal om Kinas roll i världen. Västländer, med en lång historia av brutal kolonialism i Afrika, till exempel, fördömer nu regelbundet vad de kallar kinesisk kolonialism i Afrika utan något erkännande av sitt eget förflutna eller den väl etablerade franska och amerikanska militära närvaron över hela kontinenten. Anklagelser om «folkmord» riktas alltid mot de mörkare folken i världen – vare sig det är i Darfur eller i Xinjiang – men aldrig mot USA, vars olagliga krig mot Irak ensamt ledde till att över en miljon människor dödades. Internationella brottmålsdomstolen, genomsyrad av eurocentrism, åtalar den ena afrikanska ledaren efter den andra för brott mot mänskligheten, men den har aldrig åtalat en västerländsk ledare för deras oändliga anfallskrig.
Dimman från detta nya kalla krig omsluter oss idag. Nyligen anklagades jag i Daily Maverick och Mail &Guardian för att främja «kinesisk och rysk propaganda» och ha nära kopplingar till den kinesiska partistaten. Vad är grunden för dessa påståenden?
För det första försöker vissa delar i den västerländska underrättelsetjänsten att stämpla alla meningsskiljaktigheter mot Västs angrepp på Kina som desinformation och propaganda. Till exempel avslöjade min rapport från Uganda från december 2021 det falska påståendet att ett kinesiskt lån till landet försökte ta över dess enda internationella flygplats, som en del av ett skadligt «skuldfälleprojekt» – en beskrivning som också upprepade gånger har avslöjats av ledande forskare från USA. Genom samtal med ugandiska regeringstjänstemän, och offentliga uttalanden av finansminister Matia Kasaija, fann jag dock att affären var dåligt förstådd av staten, men att det inte var fråga om att beslagta Entebbe International Airport. Trots att Bloombergs hela historia om detta lån byggdes på en lögn, blev de inte nersvärtade för att ha gått Washingtons ärenden. Detta är kraften i informationskriget.
För det andra finns det ett påstående om att jag skulle ha kopplingar till det kinesiska kommunistpartiet. Det grundar sig på på det enkla faktum att jag kontakt med kinesiska intellektuella, och att jag har en obetald tjänst vid Chongyang Institute for Financial Studies vid Renmin University, en framstående tankesmedja baserad i Beijing. Ändå finansieras många av de sydafrikanska publikationer, som har gjort dessa upprörande påståenden, huvudsakligen av George Soros Open Society Foundations. Soros tog namnet på sin stiftelse från Karl Poppers bok, Det öppna samhället och dess fiender(1945), där Popper utvecklade principen om «obegränsad tolerans». Popper argumenterade för maximal dialog och att åsikter mot ens egna borde bemötas «med rationella argument». Var finns de rationella argumenten här, i en smutskastningskampanj som säger att dialogen med kinesiska intellektuella på något sätt är förbjuden, men att samtal med regeringstjänstemän från USA är helt acceptabelt? Vilken nivå av civilisationsapartheid produceras här, där liberaler i Sydafrika främjar en «civilisationskrock» snarare än en «dialog mellan civilisationer»?
Länder i det globala syd kan lära sig mycket av Kinas experiment med socialism. Dess utrotning av extrem fattigdom under pandemin – en prestation som hyllas av FN – kan lära oss hur man hanterar liknande besvärliga förhållanden i våra egna länder (varför Tricontinental: Institute for Social Research har lagt fram en detaljerad studie om de tekniker som Kina använde för att genomföra denna bedrift). Inget land i världen är perfekt, och inget står över kritik. Men att utveckla en paranoid inställning till ett land och försöka isolera det, är samhällsfarligt. Skiljeväggar måste slås ner, inte byggas upp. USA provocerar fram en konflikt på grund av sin egen oro för Kinas ekonomiska framsteg: vi ska inte dras in som nyttiga idioter. Vi behöver ha ett vuxet samtal om Kina, inte ett som påtvingas oss av mäktiga intressen som inte är våra egna.
Min artikel i The Sunday Times tar inte upp alla de frågor som virvlar runt konflikten mellan USA och Kina. Men det är en inbjudan till dialog. Om du har några tankar om dessa frågor, vänligen maila mig.
Varma hälsningar
Vijay
Originalens tittel: Can We Please Have an Adult Conversation about China?: The Thirty-Second Newsletter (2022)
Vijay Prashad er en indisk historiker og journalist. Prashad er forfatteren av tretti bøker, inkludert Washington Bullets, Red Star Over the Third World, The Darker Nations: A People’s History of the Third World og The Poorer Nations: A Possible History of the Global South. Han er sjefskorrespondent for Globetrotter og spaltist for Frontline (India). Han er sjefredaktør for LeftWord Books (New Delhi). Han har deltatt i to filmer – Shadow World (2016) og Two Meetings (2017).
