Det historiske sviket og uthulinga av demokratiet

0
Gjengitt etter Global Politics

Om hvordan sosialdemokratiet forrådte Sveriges nøytralitetspolitikk.

Av Jan-Erik Gustafsson, Global Politics.

Den socialdemokratiska partistyrelsen beslutade 15 maj att förorda en medlemsansökan i NATO. Efter en särskild s.k. debatt mellan partiledarna i riksdagen (förutom Allan Widman för liberalerna) dagen efter om ”den säkerhetspolitiska situationen” gladde sig statsminister Magdalena Andersson och moderatledaren Ulf Kristersson båda i en gemensam presskonferens åt att regeringens NATO-ambassadör tillsammans med Finland redan efter ett par dagar kommer att lämna en NATO-ansökan till NATO-chefen Jens Stoltenberg. Svenska Dagbladet ger Magdalena Anderssons uttalande ”Vi lämnar en era och går in i en annan” utrymme på hela sin förstasida.

Bild Sveriges Radio

Media hade sedan i början av mars förberett den allmänna opinionen på socialdemokraternas svek att kasta den över 200-åriga politiken om alliansfriheten i graven med hänvisning till att den av västländerna och NATOs utropade europeiska säkerhetsordning fallit samman efter Rysslands militära invasion i Ukraina 24 februari.

Svenska Dagbladets ledarskribent Tove Lifvendahl förberedde marken och skriver pompöst samma dag som s-partistyrelsens beslut att ”Socialdemokraterna och därmed regeringen (den reella och signifikanta ordningsföljden) tar ansvar för Sveriges säkerhet genom att göra gemensam sak med Finland. Det är viktigt och riktigt steg för mänskligheten, men ett gigantiskt utvecklingskliv för den svenska självbilden”. Hon fortsätter med att döma ut att ”det finns personer och partier som motsätter sig ett svenskt NATO-medlemskap. Men argumenten för att Sverige skall stå kvar ensam i Norden, utanför den enda försvarsalliansen som på allvar kan utgöra ett trovärdigt skydd mot angripare (läs Ryssland) är helt enkelt inte trovärdiga”.

Det Lifvendahls skriver är bara ett av otaliga exempel på den ensidiga propaganda för en NATO-ansökan i media som stämplat oss som försökt framföra en seriös bakgrundsanalys till det pågående Ukrainakriget och NATOs politik att med utvidgning österut och medföljande militär upprustning hota och ringa in Ryssland.

Senast 8 mars uttalade Magdalena Andersson att ett NATO-medlemskap skulle destabilisera säkerhetsläget. Både Sveriges statsminister och Finlands statsminister Sanna Marin är grovt insyltade i den globala västerländska eliten. Andersson är ordförande Internationella Valutafondens högsta rådgivande organ och nära i kontakt med Världsekonomiskt Forum (WEF). Marin är en av Klaus Schwabs, ledaren för WEF, adepter ingående i WEFs program för unga globala ledare (Young Global Leaders). Det är mycket sannolikt att båda efter Ukrainakrigets utbrott har utsatts för starka påtryckningar för att ta Finland och Sverige in i NATO, en krigsallians som helt domineras av USA. Så efter 8 mars har Andersson helt plötsligt blivit kompis med Ulf Kristersson vars parti i årtionden har propagerat för en NATO-anslutning.

Det socialdemokratiska sveket har föregåtts i all hast av ett bisarrt rådslag och s.k. intern debatt. I all hast tillfrågades de 26 partidistrikten, särskilt dess ordföranden, att lämna synpunkter på en eventuell NATO-ansökan. Därutöver har partiet haft två zoom-möten med som det sägs 900 personer, vars de flesta frågor förblev obesvarade.

Svenska Dagbladets kulturchef Anders Björkman gör, också 15 maj, en parallell till hur EU-ansökan kom till. I Dagens Nyheter 27 maj 1990 skrev den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson ”Omsorgen om neutralitetspolitikens trovärdighet är alltså skälet till att vi inte söker medlemskap i EG”. Men denna annorlunda trovärdighet än Lifvendahls förändras ett par veckor senare skriver Björkman till att ”de som påstår att jag har stängt dörren för svenskt EG-medlemskap har fel”. Ett halvår senare förespråkade socialdemokraterna ett svenskt medlemskap i EG, nuvarande EU efter Maastrichtavtalet 1992.

För att ytterligare vara säker på att partistyrelsen skulle säga ja till en NATO-ansökan och medlemmarna fås att tro att nu är det dags av skrota alliansfriheten så dammades ett antal äldre s-profiler av som EU-kommissionens tidigare vice ordförande och senare svensk utrikesminister och feministen Margot Wallström och FNs tidigare vice generalsekreterare och även f.d. svensk utrikesminster Jan Eliasson. Båda har i media fått framföra sin stora vånda och självömkan inför beslutet, men att det nu var dags att och utan några verkliga argument att gå med i NATO – för Sveriges och västvärldens bästa. Wallström har de senaste veckorna fått spela samma ”judasroll” som Kommunals dåvarande ordförande Lillemor Arvidsson som i sluttampen inför EU-omröstningen 1994 fick framförallt många kvinnor att ändra sig och stödja ett EU-medlemskap. Wallströms trovärdighet går också till historien när hon som vice ordförande i EU i media förklarade att Irlands folk i en första folkomröstning röstade fel när det ännu idag alliansfria landet röstade nej till det som idag är Lissabonfördraget, och måste rösta en gång till!

Svenska Dagbladets krönikör Torbjörn Nilsson skriver 16 maj om dagen D (15 maj) som när trojkan Magdalena Andersson, Ann Linde och Peter Hultqvist når fram och säger ja till NATO ”det är ett nederlag. Förstås. Ut ryker nu det mesta som Olof Palme sagt och allt som Östen Undén tänkt. En bro mellan öst och väst, någon som kan tala med alla, balansakten från från de stora krigen, att klara den egna befolkningen i första hand, anpassa sig”, skriver han. Nilsson skriver också att vi aldrig lär få veta hur diskussionen gick i partistyrelsen, om nu inte någon läcker som på Håkan Juholts tid.

Det socialdemokratiska partiets och övriga partiers gemensamma historiska svek är att efter den s.k. debatten i en halvtom riksdag den 16 maj, så formulerar regeringen i den stora enighetens namn (med undantag för vänsterpartiet och miljöpartiet) nu en NATO-ansökan som inte ens underställs de riksdagsledamöter vi valt. Inför valet 2018 låg politiken om alliansfriheten fast. Nu får vi väljare inte ens veta hur den enskilde riksdagsledamoten skulle ha röstat.

Bild: Shutterstock

Det svenska folket har blivit fullständigt överkört, skall inte ha någon annan åsikt än partielitens och får inte folkomrösta, vilket inte kan betecknas som något annat än en statskupp i en så viktig fråga som att en NATO-ansökan likviderar den historiska alliansfriheten, vilket strider både mot regeringsformen och riksdagsordningen.

Så Sverige med ett åtminstone tidigare globalt rykte som ett fredsbefrämjande land påbörjar nu en militär upprustning med NATO-länderna och EUs medlemsländer (som är desamma med några undantag.) Just nu behandlas i USAs representanthus ett förslag att ge Ukraina ytterligare 40 miljarder dollar i framförallt militärt stöd till Ukraina. Det är en summa som är ungefär lika stor som försvarsbudgeten i enskilda länder som Sydkorea, och mer än för Italien, Australien, och Iran. Summan är också lika stor som kostnaden för de första åtta åren för Washington (och NATOs) krig i Afghanistan. Och den transatlantiska länkens lillebror EU och dess utrikespolitiske chef Joseph Borell (utrikesminister Ann Lindes överordnade) uttalade på senaste G7-mötet för någon vecka sedan att EU skall trappa upp sitt militära stöd till Ukraina till 2 miljarder euro. Dessutom har samtliga Sveriges riksdagspartier skickat militär utrustning till Ukraina och uttalat sig för NATOs krav att snabbt öka försvarskostnaderna till 2 procent av BNP.

De ”krigsromantiker” till vänster och höger som främjar denna militarisering har inte förstått att Ukrainakriget nu har övergått i ett proxykrig, där USA, NATO och EU har målet att förgöra Ryssland och till varje pris vinna kriget där tragiskt nog Ukraina och dess folk är krigets bondeoffer. Denna utveckling för att ringa in Ryssland militärt för komma åt det råvarurika Rysslands naturresurser skisserade redan Zbigniew Brezinskis i sin inflytelserika geostrategiska bok The Grand Chessboard. Men detta är en strategi, som förkastats av andra inflytelserika amerikaner som George Kennan, William Burns, Jack Matlock, Stephen F. Cohen och John Mearsheimer m.fl., vilken förr eller senare skulle leda till ett krig med Ryssland, kanske t.o.m. ett kärnvapenkrig. Där är vi nu. Varken NATO, USA eller EU är intresserade, tragiskt nog, att med hjälp av diplomati och fredsförhandlingar eller med hjälp av Minskavtalet som utgångspunkt, som garanterats av NATO- och EU-länderna Frankrike och Tyskland, få slut på kriget.

Georg Kennan

Till och med den amerikanske krigshöken i Vietnamkriget Henry Kissinger varnade upprepade gånger för att Ukrainas anslutning till NATO inte låg i Europas säkerhetsintresse. Hade USA, EU inklusive Sverige ställt upp på Rysslands krav i december på säkerhetsgarantier att Ukraina skulle bli en buffert och alliansfri stat (som Sverige) och aldrig anslutas till NATO hade Ukrainakriget inte brutit ut, vilket den amerikanska kongressledamoten Tulsi Gabbard konstaterade långt före Magdalena Anderssons svekfulla omsvängning.

Men Sverige och Finland är ännu inte medlemmar. Det krävs att NATOs samtliga medlemsländer godkänner ansökan, och det kan komma grus i maskineriet. De av USA, EU och Japan införda, av i FN icke förankrade sanktionerna, har börjat få allvarliga återverkningar, som stigande inflation, energi- och livsmedelsbrist i EU-länderna och hela det globala samhället, och leder till växande motsättningar och oenighet.

Om samtliga länders parlament godkänner ansökan, som kan ta kanske ett år, kommer ansökningsavtalet tillbaka till Sverige och riksdagen för ett slutligt avgörande. Så kampen kommer att fortsätta för att återta den svenska alliansfriheten. Låt det bli en prioriterad fråga i riksdagsvalet i september. För fredens skull!

Jan-Erik Gustafsson
Aktiv i Folkrörelsen Nej till EU

Denne artikkelen ble først publisert av Global Politics.

KampanjeStøtt oss

Du kan diskutere artikler fra steigan.no på: https://motdagforum.no

Bruksanvisning for å bli medlem er her:
https://steigan.no/2021/03/bruksanvisning-for-a-registrere-bruker-pa-mot-dag-forumet

Du kan abonnere på steigan.no her. Det koster ingenting.

Men hvis du vil være med på å opprettholde og styrke vår kritiske og uavhengige journalistikk, kan du også gjøre det:

Vipps: 116916.

Eller du kan betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050 – eller gå inn på vår betalingsordning.