Därför misslyckades kuppförsöket i Venezuela

11. mai 2020

kuppmakere venezuela — ID-kortene til de to arresterte amerikanske leiesoldatene. Foto: Miraflores Palace

Den stora frågan är om USA direkt berordrat kuppen, eller om de bara uppmuntrat den.

Nästan på dagen ett år efter Juan Guaidós misslyckade kuppförsök i Venezuela hände det igen. 60 män, däribland amerikanska paramilitärer, lämnade den colombianska kusten i snabba båtar. Tanken var att sammanlagt 300 personer skulle följa efter, hoppa in i svarta jeepar som redan hade placerats i landet, ta över militärförläggningar, skapa ett folkligt uppror på vägen till huvudstaden, tillfångata Maduro och installera en kuppregering. Därav namnet Operation Gideon, efter den bibliska styrkan på 300 man som krossade midjaniterna i vad som idag skulle kallas folkmord.

Något folkmord lyckades dessa militärer dock inte med. En av båtarna fick soppatorsk, en av männen twittrade i förtäckta ordalag om planen och taggade Donald Trump, och när de kom fram till kusten stod den venezolanska armén och väntade på dem.

Försöket kommer som en direkt följd av att Trump satt ett pris på 150 miljoner på Maduros huvud. Anledningen var skrattretande: Maduro ska enligt Trump vara inblandad i narkotikahandel! Mycket kan man säga om Venezuelas regering, men det här tar priset! Är det någon regering som handlat med knark är det Colombias, vars president Ivan Duque konspirerade med narcos för att rigga presidentvalet och vinna över vänstern. Men det, såklart, är en annan sak. Colombia är ju USA:s allierade.

Den stora frågan är om USA direkt berordrat kuppen, eller om de bara uppmuntrat den. Naturligtvis säger Trump att USA inte var inblandat – men det råder inget tvivel om att han hade tagit på sig äran om det lyckats. Företaget som låg bakom operationen, Silvercorp, har nära kopplingar till Trumps regering. De har exempelvis skött säkerheten vid flera av Trumps valkampanjer. Washington Post publicerade nyligen Silvercorps plan för hur statskuppen skulle gå till. Där står att Juan Guaidó ska bli president, att kuppen måste se ut som «Venezuelan only» och att all utländsk inblandning ska förnekas, att skador på civila och på minnesarv ska undvikas – samt att operation Gideon ska hålla sig med ett eget mediateam som äger alla rättigheter till filmat material från kuppen!

Under året som gått har sanktionerna hårdnat, Venezuela har inte tillåtits köpa mediciner ens under coronakrisen, och en vädjan från landet om ett lån från IMF för att hantera corona möttes med kalla handen, då IMF inte anser att den valda regeringen är legitim. Och nu när priset på olja sjunker som följd av lågkonjunkturen finns risk att landet drabbas ännu hårdare. I denna kris passar USA på att sätta ett pris på Maduros huvud – och även om de inte planerade kuppen, kände de bevisligen till den.

Försöket var amatörmässigt på precis samma sätt som det förra. Enda skilnaden var att de nu kom sjövägen, men båda kuppförsöken byggde på idén att det venezolanska försvaret är svagt och kommer ramla som ett korthus, vilket inte är fallet. Inte heller är befolkningen redo att kasta sig i armarna på vilken kuppmakare som helst. Den folkliga basen består till stor del av chavister, och även hos medelklassen finns en djup ovilja mot utländsk, särskilt nordamerikansk, inblandning. Hos överklassen och oppositionen finns en djup besvikelse över Guaidó, som man betraktar som ett fiasko. Föraktet mot Guaidó är idag till och med större än hatet mot Maduro – Guaidó har inte levererat och mest ägnat sig åt att posera med internationella ledare på modemagasin. Dessutom har hans kampanj svindlat bort pengarna de fick in på den «humanitära galan» vid den colombianska gränsen, som de använt på sprit och prostiution medan voluntärerna inte fick betalt. Hans enda stöd finns idag hos USA och EU.

Det ser ut som att USA begår samma misstag som de gjort under 60 års försök att genomföra statskupper på Kuba, nämligen att de tror på sin egen propaganda. De tror verkligen att landet befinner sig i totalt förfall, hatar sin regering och bara väntar på att någon ska befria dem. Därför tror de, precis som vid Grisbukten 1961, att det räcker med att stiga i land för att regimen ska falla. Samma misstag begår den venezolanska överklassen, eftersom de bara umgås med varandra – de går inte ens in i de områden av Caracas där chavisterna bor – följer bara varandras konton och tror att de är många fler än arbetarklassen. Därför blir de alltid chockerade vid val, och ropar valfusk när de inser att de inte är majoriteten.

Inget tyder på att de kommer dra någon lärdom denna gång heller: att regeringen faktiskt har mer stöd än vad USA tror, och framför allt ett bättre organiserat försvar.

Än så länge i kuppligan står det Venezuela-USA: 3-0.

Denne artikkelen ble først publisert som lederartikkel i ETC.