Iran 2019 är INTE Irak 2003

1
Donald Trump sier at han personlig ga ordre om å drepe general Qassem Soleimani.
Patrik Paulov

Av Patrik Paulov.

De ökade spänningarna mot Iran har funnits där allt sedan Donald Trump tillträdde och gjorde sin första utlandsresa. På plats i Saudiarabien och senare Israel visade Trump tydligt att han tänkte ersätta Barack Obamas mer försonliga linje med konfrontation.

Med lönnmordet på Qassem Soleimani höjdes denna konfrontativa politik till en ny mycket farlig nivå.

En fråga som väcks av detta folkrättsvidriga agerande är om USA planerar för fullt krig mot Iran, i syfte att uppnå ett regimskifte, såsom man gjorde mot Irak 2003. Och med tanke på att det irakiska Saddam-styret föll relativt snabbt, väcks också frågan om hur Iran skulle stå sig vid ett amerikanskt, eller kanske amerikanskt-israeliskt-saudiskt, anfall.

Det är mycket som skiljer dagens Iran från Irak 2003, utöver det faktum att Iran har tre gånger så många invånare och är ett mycket större land.

Att USA valde att gå till storskaligt anfall mot Irak för sjutton år sedan berodde på att man visste att Irak INTE hade massförstörelsevapen, och man visste att Irak hade små möjligheter att försvara sig. Invasionen hade ju förberetts i åtminstone tolv år.

Först Gulfkriget 1991, som slog sönder delar av Iraks infrastruktur och kraftigt försvagade dess militär. Sedan tolv år av hårdföra sanktioner. Förutom att de ledde till ”ett utdraget folkmord”, för att citera FN:s förre vice generalsekreterare Denis Halliday, så slog de hårt mot landets militära förmåga. Irakierna kunde tex inte ens importera reservdelar till stridsvagnar och vapensystem.

Irak var alltså utsatt för en form av ”fredlig” krigföring under lång tid innan tiden ansågs mogen för en regelrätt invasion och ett försök till regimskifte.

Trots plågsamma sanktioner står Iran mycket, mycket starkare än Irak 2003, och iranierna lär ha oerhört mycket större möjligheter att slå tillbaka mot USA och dess allierade vid en invasion eller en bombkampanj.

Dessutom har Iran, som Magda Gad påpekat, mäktiga militära allierade i form av Ryssland och Kina. Sådan uppbackning hade inte Saddam Husseins Irak.

Det här tror jag att många i makteliten i USA begriper, även om en och annan krigshök troligen inte gör det och menar att det är dags att gå till anfall.

Men det farliga med att göra såsom USA gjorde 3. januar är att Iran, kanske inte imorgon och kanske inte än på ett tag, anser sig tvungna att på något sätt slå tillbaka mot angriparna.

Vilket i sin tur skulle ge de gapigaste krigshetsarna i Washington ökade möjligheter att driva igenom ytterligare en upptrappning.

Vad en sådan våldsspiral leder till går inte att förutsäga.

Hvis du ønsker å bidra med en stor eller liten gave kan du betale inn på Mot Dags støttekonto: 9001 30 89050

Fra utlandet: IBAN-nummer: NO5590013089050

SWIFT/BIC for SpareBank 1 Oslo Akershus: LABANOKK

Vipps: 116916

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. kjell108 says:

    Det er lite opplagt hvordan US Army kan komme på skuddhold av Iran uten
    -Irak som oppmarsområde
    -Tyrkia som oppmarsområde (for lange forsyningslinjer med mindre man bruker Svartehavet)

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere