Kajsa Ekis Ekman: Vänsterpartiets velgere trampes ned

5
Jonas Sjöstedt slipper fram Stefan Löfvens nye høyreorienterte regjering. Wikimedia Commons

Vänsterpartiet i Sverige godtar at Stefan Löfven danner en regjering som vil føre en politikk som ligger langt til høyre og som bryter med nær sagt alt Vänsterpartiet har lovt sine velgere. Dette ser ut til å rive partiet i stykker. I en kommentar i Aftonbladet skriver Kajsa Ekis Ekman, som sjøl stemte på partiet at «V:s väljare trampas ner på vägen in till maktens palats.» Hun fortsetter:

Kajsa Ekis Ekman

Ingen lyxig premiär är komplett utan en röd matta. Mattan är en nödvändighet, ändå trampar man ned den utan att bevärdiga den med en blick. Den är bara vägen in till maktens palats.
Precis den rollen har vi i dag: den halv miljon människor som röstade på Vänsterpartiet. Majoriteten bestod av unga, kvinnor, låginkomsttagare, utlandsfödda. Det är vi som nu blir nedtrampade.

Den halva miljon som röstade på Centern – ofta svenskfödda med högre inkomst – har däremot fått igenom alla sina krav. Det är de som går på mattan.
C och V har ungefär lika många röster, runt 8 procent. Men medan C har använt sina röster till att få igenom den mest högerinriktade politik som Sverige sett på mycket länge, har vänstern fått igenom – vad? Ett vagt löfte om att kanske få vara med någon gång? Ett papper som ingen har sett och som de andra partierna inte känns vid? Samt en patetisk utfästelse om att kanske göra motstånd i framtiden?
Det är pinsamt.

C har stått i centrum under hela eftervalsprocessen, och sett till att krama ut allt ur sina mandat genom att ha is i magen, ställa partier mot varandra och om och om igen lägga fram kravlistor. Deras inställning har varit: Vi kan inte rösta för en politik som våra väljare inte vill ha.
Helt rätt!
Så kom turen då äntligen till Vänsterpartiet, som hade chansen att stå upp för svenska löntagares rättigheter. Vad hände? Ingenting. Kaxigheten varade en dag, sedan la de sig platt. Det hela påminner om det grekiska vänsterpartiet Syrizas amatörmässiga förhandlingar med Trojkan. Först en massa snack och sedan när det väl gällde fick de inte igenom ett enda kommatecken, men «motståndet fortsätter i framtiden.» Såklart. Inte.

Den här punktlistan som nu ska genomföras skulle inte blivit av utan V:s medgivande. Lyssna på den:
Vinsten i välfärden ska inte begränsas, tvärtom lovar regeringen att inte arbeta vidare med några förslag som begränsar vinsterna. De rikaste fem procenten får slopad värnskatt – något som inte ens Alliansen lyckades med. Man ska inte få göra avdrag på skatten för fackföreningsavgift, däremot för att ha tvätterskor och serveringspersonal hemma.

Det är så oseriöst att man vill gråta. Kan verkligen någon som tittar på Sverige i dag – vården, skolorna, bostadsmarknaden – tycka att det stora problemet är att det är för dyrt att ha någon som tvättar kläder åt en?
De bra förslagen är vaga och icke tvingande, så som att det ska bli «attraktivt för läkare att arbeta i primärvården». Inte ett ord om resurser.
Vad skulle då Vänsterpartiet gjort? Röstat nej?

De borde lagt fram 73 egna krav, naturligtvis! Alla som hungrade efter ministerpostrar och makt hade varit tvungna att kompromissa med er. Annars: ingenting!
Ni hade ett guldläge att stå upp för löntagarna, och ni sumpade det.

Her er de 73 punktene i januaravtalen mellom de nye koalisjonspartnerne. Klassekarakteren i programmet kommer veldig klart fram hele veien, og ikke minst på punktet om profitt i velferde, der det heter:

Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.

Vær med på å styrke den uavhengige og kritiske journalistikken, klikk her eller bruk konto 9001 30 89050  eller Vipps: 116916

KampanjeStøtt oss

5 KOMMENTARER

  1. Den svenske venstresida er nok sterkt påverka av Gramsci sin politiske filosofi. Den går ut på å slåst om det kulturelle og politiske hegemoniet. Det farlege i dette er at ein kan miste av syne kven det er ein slåst for. Venstresida er no mest oppteken av å vinne hegemoniet og debatten. Og ikkje å ta omsyn til arbeiderklassa. På 1700 talet hadde den franske overklassa hegemoniet. På same tid tok dei ikkje omsyn til middelklassa og arbeiderklassa. Og den økonomiske politikken var ikkje berekraftig. Og i 1789 ville ikkje folk finne seg i det lenger.

    Ein får vone det går bra med Sverige. Diverre er det grunn til å tru at motsetnadene vil auke. Kvar 4 svenske mann stemmer SD. Og talet kan koma til å auke. Ein kunne sett på Vänsterpartiet som ein del av ei raudgrøn gruppe, og teke partiet inn i regjering. Heilt enkelt er ikkje det heller kanhende. Då Vänsterpartiet ikkje har teke klar stilling til om dei er sosialdemokratiske eller kommunistiske. Eller har dei det? Det er og tvilsamt om ein kan reformera eit samfunn fram til kommunisme. Om då kommunisme i det heile teke kan fungere.

  2. C og L klara faktisk å dra alle andre parti inn i sitt spel. Og dette i omlag 4 månader. Kva ein enn synest om C og L , så er det bra jobba. Dei kunne bruke tyngda Sd gav dei borgarlege, for å presse eller arbeide fram ei avtale, som så Vänsterpartiet vart pressa til å sei ja til. Og i røynda var avtala som vart laga berre å mogleg ved å halde V utanfor. Då ei avtale der V var med, ikkje var mogleg. Til det er det for stor avstand mellom C og V. Kanhende det var difor ein venta så lenge før ein tala med V. Då var det ikkje lenger tid til å diskutere eller forhandle. V måtte berre sei ja. Eller få skulda for eit nyval. Ein steinhard politikk dette.

    Og det er ting her som ingen har svara på. Kvifor vart ikkje Vänsterpartiet reikna som fullverdig del av dei raudgrøne? Var det berre fordi C og L nekta dette. Kva om dei tre raudgrøne partia hadde samla seg om eit regjeringsalternativ?

  3. Denne saken viser med all tydelighet at Sverige er blitt en ettpartistat forkledd som demokrati og med SD utenfor. Velgerne til V blir holdt fullstendig for narr og det har de nå smertelig oppdaget. Hvor lenge kan dette spillet fortsette?

  4. I Norge vil en regjeringsdannelse skje på en litt annen måte enn hvordan det foregår i Sverige. Etter et valg kan en eksisterende regjering i Norge forsatt bli sittende ved makten, og kan bare bli kastet hvis flertallet i parlamentet stiller et mistillitsforslag som gjør at regjeringen må gå av (men som regel går en regjering av hvis den taper stortingsvalget) . Men da må de som stiller dette mistillitsforslag påta seg ansvaret med å danne en ny regjering (evt kan vel kongen i Norge fremdeles be et enkelt parti om å danne en mindretallsregjering hvis stortinget ikke skulle klare å bestemme seg). En mindretallsregjering kan overleve ved at den lar parlamentet/stortinget avgjøre de viktigste sakene. Det ser ut som den svenske ordningen fører til økt polariseringen og splittelse på alle hold og kanter, mens den norske ordningen derimot reduserer slike konflikter. I Sverige later man som om SD ikke eksitererer når det gjelder regjeringsdannelsen, selv om SD har stemmerett i alle saker som kommer opp i parlamentet/riksdagen. I Sverige prøver man dessuten å nulle ut innflytelsen til både SD og V. Det høres ut som å være et ganske håpløst prosjekt sålenge både SD og V har full stemmerett i riksdagen.

  5. Det spørs om det er for tidlig å trekke en klar konklusjon på det nåværende tidspunkt.
    Før riksdagsvalget satt S og M i regjeringen, og etter de siste hendelser så sitter fremdeles S og M i regjeringen (altså ingen endring). Det som er forskjellen er endring i regjeringsplatformen til regjeringen. Men hvor forpliktende er egentlig denne plattform? Hvis regjeringen bryter med plattformen kan den bli kastet gjennom et mistillitsforslag, men en slikt mistillitsforslag må ha støtte fra SD for å få flertall. Og da er spørsmålet om de som kaster regjeringen samtidig også må danne en ny regjering (og altså danne ny regjering samme med SD).

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.