Korea och historien

1
Pyongyang i 1953 etter USAs nærmest totale utslettelse av byen.

Av James O’Neill.

Korea var ett enhetligt land under mer än tusen år innan 1945. Detta förändrades i slutfasen av andra världskriget. Dagen efter att Nagasaki bombats, bad John McCloy, USA:s biträdande utrikesminister Dean Rusk (sedermera USA:s utrikesminister under president Kennedy och Johnson) att dra en gräns som skulle dela upp Nordkorea och Sydkorea. Det är inte svårt att beskriva den hybris så tydligt synbar i McCloy’s begäran och likaledes faktumet att Rusk skulle välja just den 38: e breddgraden för gränsdragningen, utan att ens rådfråga koreanerna själva eller någon annan som kan ha haft ett legitimt intresse av efterkrigskoreas utseende.

James O’Neill

Denna artikel med titeln ”Understanding the Korean Crisis Requires a Knowledge of History” har skrivits av James O’Neill. Den kommer att publiceras nu i ”Korean Journal of Political Criticism”. Översatt av Martin Gelin.

Anders Romelsjö, jinge.se


Det är svårt att hitta en enstaka handling som så tydligt skulle skapa förutsättningar för senare tiders politiska svårigheter mer än denna.

Likheter med 1954 års Geneva Överenskommelse känns naturligtvis igen. Här beskrevs uppdelningen av post-koloniala Vietnam utmed 17: e breddgraden. Uppropet till allmänna val att ske inom två år planlades med syfte till att skapa en nationell regering för landets enighet.
Detta avtal saboterades av amerikanerna som förhindrade valen, delvis på grund av att ”fel man” Ho Chi Minh, med stor säkerhet skulle ha vunnit vunnit valet.

Sovjetunionen drog tillbaka sina trupper från norra Korea 1946. I och med att Japanerna hade besegrats, hade deras främsta mål nåtts, och det fanns ingen önskan för Sovjetunionen att behålla kontrollen över den delen av Korea.

Helt andra tongångar gällde Sydkorea. Här hade amerikanerna helt andra idéer.
Den nationalistiska grupperingen som försökte att ta kontroll, blev brutalt nedtryckt. Dokument ur Su-Kyoung Hwangs värdefulla studie ”Korea’s Grievous War” (2016) beskriver ett antal uppror mot militärregeringen i den amerikanska zonen som installerats av General John Hodge.

Förtrycket i den amerikanska zonen hölls vid liv med hjälp av tidigare japanska ockupanter, som i sin tur understöddes av amerikanerna i Korea fram till januari 1946 då omfattande hat framtvingade avlägsnandet av tidigare japanska medarbetare och anti-kommunistiska militanter som hade kommit in från norr. Tiotusentals koreaner dödades i dessa brutala övergrepp.

Bruce Cumings, (forskare och författare av boken Ursprunget till Koreakriget – 1981) hävdar att mellan 100.000 och 200.000 människor dog som följd av politiskt våld i söder, innan utbrottet av kriget i juni 1950. De dödades av de sydkoreanska regeringsstyrkorna, och dels av den amerikanska ockupationsarmén.

Gränsöverskridanden från båda sidor förorsakade återigen tiotusentals dödsoffer. Syngman Rhee, som hade bott i USA under tidigare 40 år, installerades som en amerikansk marionett diktator den 15 augusti 1948. Tre veckor senare 9 September 1948, proklamerade Kim Il Sung Nordkorea som egen nation och sig själv som dess ledare.

Med en sådan efterkrigshistoria det var det föga förvånande att ett fullskaligt inbördeskrig bröt ut den 25 juni 1950. Beskrivningen att en attack från norr var ett försök att erövra Sydkorea, var ett omtyckt och vida spritt situationsporträtt i väst och en förenklad bild av den komplexa och osäkra situation som rådde under perioden 1945-1950. Sådana västerländska tongångar tenderar att släta över de politiska händelserna i söder som gjorde en fredlig återförening omöjlig. Uttömmande detaljer om själva kriget spriddes vida omkring.

Denna artikels ändamål nödvändiggör ett par korta kommentarer. Nordkoreas invasion var till en början mycket framgångsrik, Seoul ockuperades snabbt.
USA inhämtade Säkerhetsrådets samtycke för att kunna bilda en koalition ämnad till att motsätta sig Nordkorea. På grund av avsaknaden av Sovjetunionen vid Rådet kunde koalitionen förverkligas. Sovjets bojkottande var ett svar på Rådets vägran att erkänna Folkrepubliken Kina som den legitima kinesiska representanten i Rådet. En absurditet som fortsatte fram till 1972.

FN: s USA-ledda ”koalition” återerövrade snabbt Seoul den 25 september 1950 och den 1 okt passerades den 38: e breddgraden. De marcherade snabbt vidare till Yalu floden vid gränsen till Kina. Vid denna tidspunkt gick kineserna in i kriget och amerikanerna eliminerades snabbt från Nordkorea.

Amerikanerna blev förvånade av detta militära bakslag. FN: s befälhavare, general McArthur ville att man skulle använda 50 atombomber mot kineserna. Han fick sparken av president Truman, men att den amerikanska militären ens övervägde att använda kärnvapen, är i sig mycket avslöjande.

Kriget drog ut på tiden fram till vapenstilleståndet 1953. Amerikanerna utövade kontroll av luftrummet och förorsakade ödeläggning norrut genom bombningar och napalm. Fler bomber släpptes över Nordkorea än som använts mot Japan och Tyskland tillsammans under andra världskriget.

Förekomsten av militära mål ebbade snabbt ut och därefter användes bombningarna som ett sätt att utöva terror mot civilbefolkningen. Detta var utan tvekan ett krigsbrott enligt protokoll 1 i Genèvekonventionerna.
De som är förtrogna med den amerikanska krigsmaskinens aktiviteter efter 1945 blir naturligtvis inte överraskade av detta. Inte heller kommer de att förvånas av det faktum att c:a 60% av Nordkoreas befolkning dödades.
Storbritanniens förluster under hela 2: a världskriget var som en jämförelse mindre än 1% av befolkningen, och USA förlorade 0,3 %.
Inte hellre förvånas vi över att USA inte har ratificerat Protokoll 1. Samma gäller Israel och en handfull andra stater. 174 stater har godkänt protokollet.

Pyongyang i 2017

Koreanska efterkrigstiden

Sydkoreas historia från denna period är viktig då den jämförs med amerikanernas retorik, särskilt påståenden om demokrati, rättsstatsprinciper, och hur deras version av det politiska systemet är överlägset Nordkoreas.
Till exempel avsnitt 13 (d) i vapenstilleståndsavtalet anger att enbart utbyte av gamla vapen mot nya skulle tillåtas på den koreanska halvön.
Trots detta förbud hade USA kärnvapen till sitt förfogande i Sydkorea från 1958 till 1991. USA ville installera dem i 2013, men den sydkoreanska regeringen förbjöd detta.

Sydkorea undertecknade Icke-spridningsavtalet år 1975 (Nordkorea 1985). Bekannt är dock att mellan 1982 och 2000 bröt Sydkorea regelbundet mot icke-spridningsavtalet och struntade i att följa sina skyldigheter. Regeringen Syngman Rhee var inte mindre brutal eller förtryckande än Kims styre. Rhee blev slutligen utkastad från Seoul av amerikanerna strax innan ankomsten av en uppretad folkmassa till presidentpalatset.
Park Chung-Han, också han var en diktator och en tidigare japansk kollaboratör, efterträdde Rhee. Han utformade ett koreanskt ‘CIA’, som fungerade på ett liknande sätt som Gestapo under 1932 – 45 perioden i Tyskland . Park omstrukturerade den koreanska konstitutionen i oktober 1972 och tilldelade sig själv den högsta makten. Han förblev i tjänst i under 16 år innan han mördades av sin chef för intelligensenheten 1979. Parks död följdes av en militärkupp en vecka senare. År 1987 bildades en ny republik. En tidigare medlem av militärjuntan, Roh Tae-woo, blev president.

Park Geun-Hye, förre diktatorn Parks dotter blev år 2013 president. Hon i sin tur tvingades att avgå i mars 2017 efter att ha dömts för myndighetsmissbruk i offentlig tjänst.

Sydkorea har nu ytterligare en ny president, Mr Moon, en man som för första gången i Sydkorea efter andra världskriget, visar ärliga tecken på att vilja förhandla med Nordkorea och andra berörda parter för att nå en fredlig lösning på problemen.

Seoul i dag. Kilde: Shutterstock

Nordkoreas kärnvapenprogram

Mot bakgrunden av denna besvärande bakgrund, och särskilt den starka fientligheten mot Nord och av amerikanerna i synnerhet, är det knappast förvånande att Nordkoreas regering skulle vidta åtgärder för att säkra sina gränser och territoriella integritet. Den nordkoreanska regeringen är lika kapabel som andra att förstå det geopolitiska maktspelet. De observerade exempelvis Irakledaren Saddam Husseins öde. Hussein begick det fatala misstaget att lita på de amerikanska försäkringarna om icke-ingripande i Iraks dispyt med Kuwait 1990.
Därefter följde ett årtionde av sanktioner under vilket åtminstone en halv miljon irakiska civila dödades. Därefter inleddes en amerikansk invasion på helt falska premisser att Irak skulle ha massförstörelsevapen.
Mer än 1 miljon irakier har sedan dött som direkt följd av att invasionen och efterföljande ockupation. Fjorton år senare är Irak fortfarande ockuperat, dess städer förstörda och uppror mot islamiska radikaler bekämpas. Nordkorea observerade också Muammar Gaddafis öde som förbundit sig mot användning och innehav av massförstörelsevapen. Ett otillräckligt löfte för att undgå den amerikanskt ledda invasionen, vilken i likhet med Irak har lämnat Libyen i ett dysfunktionellt tillstånd. Innan detta krig hade Libyen den högsta levnadsstandarden i Afrika.

Pyongyang i 1953 etter USAs nærmest totale utslettelse av byen.

På grund av att varken Irak eller Libyen hade massförstörelsevapen blev de anfallna.

Detta är en lektion som noterades mycket noga av Nordkoreas ledarskap. Utvecklingen av Nordkoreas kärnvapensprogram och bärraketer ledde till en lång rad av förhandlingar och nådda avtal. Dessa bröts regelbundet. Varierande engagemang lades fram av amerikanska presidenter som försökte att hantera de oundvikliga konsekvenser på ett rationellt sätt.
Denna långa utveckling har skickligt analyserats av Fu Yings ( Brookings Institute) Strategidokument (“The Korean Nuclear Issue” Den koreanska kärnkraftsfrågan) som publicerades i maj 2017. Det är tillräckligt att i nutid notera att när avtal mellan de berörda parterna har nåtts, undermineras dessa av antingen amerikanska eller nordkoreanska åtgärder eller av båda två.

Den nuvarande situationen är att Förenta staterna bedriver regelbundna storskaliga militära övningar på eller nära den nordkoreanska gränsen. Dessa övningar åtföljs av kränkande och provocerande retorik som saknar motstycke i modern historia. Dessa hot och militära övningar har åtföljts av sanktioner som också är utan motstycke i omfattning och verkan. Om man neutralt observerar den koreanska situationen kommer man lätt till slutsatsen att hot och sanktioner mot norr förblir kontraproduktiva.
Nordkoreanska svar på dessa hot och provokationer har varit att accelerera och avancera sitt kärnvapenprogram. Uppenbart är att Nordkorea nu har förmågan att leverera en atomstridsspets till USAs fastland. Den destruktiva kraften av nutidens nukleära stridsspetsar är signifikant större än de som ödelade Hiroshima och Nagasaki.
En kärnvapenattack på ett land (USA) som i stort sett har undgått tidigare krigsförödelse inom sina egna gränser, kommer sannolikt att för “medel-amerikanen” bli traumatiskt och helt ofattbart. Psykologiska konsekvenser som en kärnvapenattack på en amerikansk fastlandet skulle få, vore likaledes helt främmande.
Det verkar mycket osannolikt att Nordkorea kommer att kapitulera inför amerikanskt hot.
Så länge de fortsätter med sina kärnvapenprogram och amerikanerna inte mildrar både sitt språkbruk och sitt beteende, ökar risken exponentiellt fram till en tidspunkt när kärnvapen kan komma att användas.
Kärnvapen stad 170901
Både de ryska och kinesiska regeringarna har klargjort att om USA eller någon av deras allierade skulle attackera Nordkorea, kommer Ryssland och Kina att försvara Nordkorea.

En sådan utveckling är uppriktigt sagt svår att föreställa sig, eftersom ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle utplåna allt levande. Likaledes är det klart att få fram en framgångsrik lösning av den nordkoreanska frågan så måste det ske via förhandlingar. Ramverket i form av de nu suspenderade “6 Party Talks” existerar redan. Att återuppta dess förhandlingar bör behandlas med hög prioritet.
De kinesiska och ryska regeringarna har också föreslagit en “dubbel frysning” (Double Freeze).
Föreslaget vill att Nordkorea avbryter sina nukleära och missiltestprogram, samtidigt som amerikanerna och deras allierade upphör militära övningar riktade mot Nordkorea och slutar med att provocera Nordkorea och dess regering med odiplomatisk språkföring . Hittills har amerikanerna struntat i att svara positivt på vad som verkar vara ett i högsta grad rimligt förslag. Amerika måste ompröva sin position. Om en tillfredsställande kompromiss inte kan uppnås, kommer vår värld att befinna sig i stor fara.

 


James O’Neill var tidigare en akademiker vid Universitetet i Bergen, universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.

KampanjeStøtt oss

Kommentarer

  1. SHO says:

    I sin tid var Syd-Korea et like fattig land som Pakistan. Så ble altså Syd-Korea industrialisert og ganske velstående. Jeg mener at Syd-Korea også ble medlem av OECD, og det er vel helt uvanlig at u-land blir medlem av OECD? Det ser ut som det er en klar tendens til at land som har kommunistland i nærheten får gunstig behandling av USA slik som bla Syd-Korea, Japan, Taiwan, Tyskland og hele Vest-Europa. (Skaff deg et kommunistland som nærmeste nabo så går økonomien så mye bedre ser det ut til å ha vært).

Fortsett diskusjonen på forum.steigan.no

Deltakere