När Syrienkriget går mot sitt slut avslöjas sanningen om ”revolutionen»

3
Qatars förre premiärminister Hamad bin Jassim al-Thani erkände nyligen Qatar tillsammans med Saudiarabien och USA beväpnat extremistgrupper i Syrien, och hemliga dokument från USA:s underrättelsetjänst berättar om hur en väpnad offensiv mot Damaskus beordrades av en saudisk prins.
Patrik Paulov

Av Patrik Paulov.

Striderna i Syrien är långt ifrån över och hindren för fred är många. Men tendensen är tydlig. De väpnade extremisterna pressas tillbaka. Försöket att störta regeringen i Damaskus har misslyckats. Samtidigt sipprar allt mer av sanningen ut om västvärldens och Gulfstaternas smutsiga agerande bakom den så kallade syriska revolutionen.

Det finns hopp om fred i Syrien. Inte imorgon eller nästa månad och inte i hela landet på en gång. Men det är i den riktningen det går när de väpnade grupperna pressas tillbaka och den syriska armén med stöd av Ryssland, Iran och libanesiska Hizbollah vinner mark.

Qatars förre premiärminister Hamad bin Jassim al-Thani erkände nyligen Qatar tillsammans med Saudiarabien och USA beväpnat extremistgrupper i Syrien, och hemliga dokument från USA:s underrättelsetjänst berättar om hur en väpnad offensiv mot Damaskus beordrades av en saudisk prins.

I östra Syrien pressas IS tillbaka på bred front, och i övriga landet handlar det om avgränsade landområden som fortsatt är i händerna på mer eller mindre extrema väpnade grupper. På flera orter har lokala vapenvilor slutits.

Undantaget är Idlibprovinsen i nordväst vid gränsen mot Turkiet. Där har al-Qaida-terrorister fortsatt kontroll över ett större sammanhängande område.

För att skynda på den positiva utvecklingen bjuder Ryssland in till en ”Syrisk kongress för nationell dialog” i den ryska semesterorten Sotji den 18 november. Målet är att fokusera på ”kompromisslösningar” för att få slut på kriget.

Utöver den syriska regeringen har inhemska och utlandsbaserade syriska oppositionsgrupper bjudits in. Listan inkluderar företrädare för väpnade grupper, som saudistödda Jaysh al-Islam som finns i några av Damaskus förstäder. För första gången står det Syrienkurdiska partiet PYD, som i samarbete med USA-styrkor tagit kontroll över stora områden i norra och östra Syrien, på inbjudningslistan.

Hur många som kommer återstår att se. Både inom och utom Syrien hörs protester. Men Rysslands hållning framstår som den enda rimliga. För att nå fred kommer det att krävas kompromisser. Och för att nå en hållbar förhandlingslösning måste så många som möjligt av de syriska parter som har ett inflytande på marken vara med. Undantagna är de av FN terrorstämplade grupperna IS och Jabhat al-Nusra.

Den enskilt viktigaste åtgärden för att få fred i Syrien är dock inget som de syriska aktörerna har makt att besluta om. Ett slut på kriget kräver ett slut på den folkrättsvidriga inblandning utifrån som från första stund eldat under konflikten.

Det är ett faktum att det 2011 fanns ett folkligt missnöje i Syrien mot korruption, fattigdom och bristen på demokrati, som tog sig uttryck i demonstrationer i vissa städer. Det är också ett faktum att det var andra stater som planmässigt organiserade det väpnade upproret mot Syriens regering. Den ”syriska revolutionen” dirigerades i mångt och mycket från Washington, Ankara, Riyadh och Doha.

Detta bekräftades nyligen av Gulfstaten Qatars förre premiärminister och utrikesminister Hamad bin Jassim al-Thani. I en tv-intervju i hemlandet den 25 oktober berättar han om hur Qatar i samarbete med Saudiarabien skickade vapen till Turkiet. Distributionen till grupper i norra Syrien utfördes av turkiska och amerikanska styrkor tillsammans med vapenleverantörerna.

Jassim al-Thani förnekar att hans land stött IS, men när det gäller al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra är svaret svävande. ”Det kan ha gjorts misstag… kanske fanns det en relation till al-Nusra”, erkänner han men poängterar att allt Qatar gjort skedde i samarbete med USA och Saudiarabien.

Det sista säger al-Thani i direkt polemik mot Saudiarabien, som på senare tid anklagat Qatar för stöd till terrorister och infört sanktioner mot landet.

Uppgifterna från Qatars förre premiärminister är i sig inte sensationella. Det mesta är känt sedan länge, även om det vanligtvis talas tyst om detta i väst. Det som är sensationellt är att en av de huvudansvariga för katastrofen i Syrien bekräftar de utländska aktörernas centrala roll i kriget och i stärkandet av terroristgrupper.

Som väntat har avslöjandet inte uppmärksammats i svenska medier. Lika tyst har det varit om det dokument från USA:s underrättelsetjänst NSA som offentliggjorts av Edward Snowden. Det utgör ännu en bekräftelse på att det syriska upproret styrts utifrån.

I NSA-dokumentet med stämpeln ”Top secret” berättas om när den i väst hyllade Fria syriska armén genomförde en militär offensiv mot mål i Damaskus den 18 mars 2013. USA hade tre dagar innan förvarnats om det skulle ske en storskalig attack vid tvåårsdagen av ”revolutionen”. Saudiarabien hade förberett det hela genom att skicka 120 ton vapen till Syrien.

NSA skriver att ordern att ”lysa upp Damaskus” genom att attackera presidentpalatset och jämna flygplatsen med marken kom från den saudiske prinsen Salman bin Sultan.

Det borde vara svårsmält även för de mest bittra motståndarna till Syriens Bashar al-Assad inom den europeiska vänstern. Vad är det för en ”revolution” som styrs från en av de värsta förtryckarregimerna i Mellanöstern?

Även inom etablissemanget i väst finns röster som när krigets utgång står klar säger sanningar som tidigare tystats ner.

I det amerikanska magasinet Foreign Affairs publicerade Max Abrahms den 30 oktober en artikel med rubriken ”Syriens extremistiska opposition”. Abrahms upprepar sedvanliga anklagelser mot Assad men kritiserar samtidigt västmediernas skönmålning av ”rebellerna”.

Han slår fast att al-Qaidagrupper under olika namn inkluderat ”moderata rebeller” som valts ut, tränats och beväpnats av USA, och han berättar om hur tusentals väststödda ”rebeller” protesterade när Jabhat al-Nusra stämplades som terrorister.

”Assads huvudfiender i Syrien har utgjorts av farliga extremister, oavsett hur många regeringar som finansierat, tränat och beväpnat dem”, skriver Adams.

Att regimskifteskriget har misslyckats betyder inte att intressena bakom det har övergetts. USA med vänner önskar fortfarande slå sönder alliansen mellan Syrien, libanesiska Hizbollah och Iran, där den sistnämnda utgör huvudfienden.

Och den viljan minskar inte av att Ryssland stärkt banden till nämnda allians.

För parterna på förlorarsidan gäller det att flytta fram sina positioner innan det är för sent. Det är vad USA just nu gör i östra Syrien. När Fria syriska armén och andra utifrån stödda grupper inte längre är en maktfaktor sätter USA sitt hopp till den kurdledda SDF-styrkan.

Hur många soldater USA har på plats i Syrien och hur många baser som byggts upp är omtvistat. Oavsett omfattningen är USA:s närvaro att betrakta som en illegal invasion. Det Syrienkurdiska partiet PYD har liksom SDF-styrkorna ingen rätt att bjuda in andra länders militär, det har endast Syriens regering.

Det Syrienkurdiska ledarskapet menar att det är de som tjänar på samarbetet och att de inte låter sig styras av USA. Strategerna i Washington lär ha en annan uppfattning. Det finns en anledning till att USA ”hjälper” SDF i striderna mot IS. Det finns en anledning till att USA och Saudiarabien vill ”hjälpa till” med återuppbyggnaden av staden Raqqa och andra kurdkontrollerade områden.

I mitten av oktober var USA:s officiella sändebud i koalitionen mot IS, Brett McGurk, på plats i Raqqaprovinsen tillsammans med den saudiske ministern Thamer al-Sabhan. Dessa två stater planerar för en långvarig närvaro. Besöket skedde utan tillåtelse från Syriens regering.

Östra Syrien är inte det enda problemet. I Idlibprovinsen i nordväst har Turkiet gått in militärt för att stärka sin position för framtiden.

I den västra och mest tätbefolkade delen av Syrien agerar dessutom Israel mer aggressivt än någonsin. Under 2017 rapporteras israeliskt flyg ha genomfört 24 attacker mot syriska militära mål, vilket stärker al-Qaida och övriga grupper som Syrien bekämpar.

Efter Israels attack den 29 oktober lämnade Syriens utrikesministerium en protest till FN:s generalsekreterare och säkerhetsråd. Syrien kräver att FN vidtar åtgärder mot Israels statsterrorism.

Trots många orosmoment går utvecklingen åt rätt håll. På det amerikanska analysföretaget Stratfors webbplats den 25 oktober skriver Charles Glass från Damaskus om känslan av att kriget är avgjort.

I den syriska huvudstaden har myndigheterna lyckats återställa elförsörjningen 24 timmar om dygnet. Skolorna är öppna, internflyktingar syns inte längre sova i parkerna och ungdomar flockas på restauranger och biografer.

Och när det syriska fotbollslaget spelade VM-kval mot Australien den 11 oktober fanns tusentals Damaskusbor på Umayyadtorget för att se matchen på storbildsskärm. Folksamlingar var tidigare otänkbart på grund av risken för terrorattacker.

Det finns hopp om framtiden, trots den död, förödelse och massflykt som kriget fört med sig.

 

Patrik Paulov
[email protected]

Først publisert i avisa Proletären.

KampanjeStøtt oss

3 KOMMENTARER

  1. «Sanningen» burde stå i anførselstegn da jeg tviler på om han er i sannheten. Han kan ikke diktere sannheten; den får man finne fram til etter hvert og luke ut de som bevisst lyver og dikter opp eventyr.

  2. Slaget om Aleppo var vel i praksis Saudi Arabias (og kanskje også USAs) Stalingrad. Dvs vendepunktet i kampen om Midt-Østen. Men det rapporteres nå om at Israel og Saudi Arabia planlegger et angrep på Iran. I første runde blir det trolig i form av stedfortereder kriger i Jemen og i Libanon (som er en slags alliert av Iran) og kanskje også kamper i Qatar. Saudi Arabia tapte bla kampen om kontrollen med oljekildene i Irak og med gassfeltet i Qatar. Ser ut som Saudi Arabia nå staker ut et helt ny og mer aggressiv kurs. Men kanskje blir ny kurs: konkurs?

  3. Det går onekligen åt rätt håll, tack och lov. I längden är det kurderna i Syrien som kommer att vara förlorarna. Det är klämda mellan Turkiet, Irak, den syriska regeringen. I längden har de ingen chans ens att upprätthålla förbindelserna med kurderna i Irak. De är lika korkade som katalanerna m fl.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here