Han skriver här om hur de jugoslaviska 1990-talskrigen drevs fram av västmakterna genom att de utnyttjade de nationella motsättningarna för egna intressen. Natos bombkrig 1999 mot det som var kvar av Jugoslavien drevs senare fram mediemässigt av Clinton och utrikesministern Madeleine Albright efter en fejkad massaker frammanad i byn Racak av den från Latinamerika ökände USA-diplomaten William Walker, och med hänvisningar till deras egen förvanskade berättelse om vad som hände i Bosnien, och då särskilt Srebrenica. Knappt en stavelse har blivit rätt.

”Stoppa bombningarna nu” var en kampanj med demonstrationer mot Nato-bomber under våren 1999. Kampanjen ledde till bildandet av Jugoslavienkommittén – Kommittén för solidaritet med Jugoslaviens folk bildades, där Jan Hagberg var aktiv. Han har från slutet av bombkriget sommaren 1999 och över åren därefter gjort ett flertal resor genom det som var Jugoslavien, genom Serbien inklusive Kosovo-Metohija, genom Montenegro och Bosniens nuvarande båda delar, federationen och Republika Srpska –för att på plats höra och förstå krigens verkningar på land och människor. Och sett något helt annat än vad vi matats med i massmedierna! Jan Hagberg har ägnat sitt yrkesliv åt matematik och statistik.

Anders Romelsjö

Srebenica 20 år

Det västliga hyckleriet kring Jugoslavienkrigen kommer att manifesteras vid en internationell 20-årsceremoni i Srebrenica idag den 11 juli. Inte ett ord kommer att sägas om att krigen kunde ha undvikits, om inte USA:s ledare och deras europeiska vasaller haft andra intressen än fred. Överste krigsförbrytaren själv Bill Clinton kommer att närvara idag, liksom beklagligtvis även Sveriges utrikesminister Margot Wallström, det senare som ett tydligt tecken på att dagens generation svenska socialdemokrater gått alldeles vilse i utrikespolitiken och fredsfrågor.

Så är det dags för det årliga ljugandet kring Srebrenica i de västliga medierna, inte bara i Sverige utan över hela västvärlden. Till vad nytta frågar man sig; tillräckligt många i världen utanför västkokongen känner till, att de faktiska omständigheterna är andra än de vi ständigt matas med medialt hos oss.

De fyra krigen för att spränga Jugoslavien pågick under nästan hela 1990-talet, ett av dem pågick det i Bosnien-Hercegovina (BiH) från 1992 till 1995. Ett för allmänheten dolt faktum är att krigen förbereddes externt redan under 1980-talet, till och med några år dessförinnan, dels av den västtyska säkerhetstjänsten BND å ena sidan, dels av IMF och Världsbanken å andra sidan, innan USA helt öppet framstod som en direkt part i konflikten – för att skapa sina egna marionetter, först i Sarajevo och några år senare i Pristina. I vars närhet USA nu har en av sina största militärbaser, på tidigare neutral mark!

Om det som brukar benämnas ”världssamfundet”, d.v.s. USA/Nato och EU med närstående organisationer som IMF och Världsbanken, i stället beslutsamt hade insisterat på att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar, hade med säkerhet alla de efterkommande krigen på Balkan förhindrats. Men fred och social rättvisa genom förhandlingar har inte funnits i den verktygslåda det styrande skiktet i väst tillhandhåller för att lösa konflikter. Tvärtom, det är bara att inse att vapenförsäljning och krig i stället ständigt tillhör lösningsarsenalen – till och med under förevändningen att försvara mänskliga rättigheter. Alltså det vi senare fått se i de flesta konflikthärdar världen över, i tiden från Sovjetunionens sammanbrott – och med ständig medial uppbackning!

Krigen i Slovenien och Kroatien kunde ha undvikits, om EU från begynnelsen hade varit det fredsprojekt som det hänvisas till i högtidstalen och organisationen bestämt hade krävt en förhandlingslösning på de nationella frågorna, innan de båda staterna erkändes och separerades ut från Jugoslavien. I stället fick Tyskland bestämma takten utifrån sina gamla intressen i området (som exempelvis under åren 1941 – 1945 manifesterade i den tyska lydstaten Det Oberoende Kroatien; det stora koncentrationslägret Jasenovac där inte att förglömma).
För att släppa D-marken och gå med på införandet av den gemensamma valutan euro pressade tyskarna EU:s övriga medlemmar till ett omedelbart erkännande av Sloveniens och Kroatiens avskiljande från Jugoslavien, utan några som helst förhandlingar som kunnat lösa de nationella meningsmotsättningarna. Detta skedde trots att alla berörda visste att ett sådant erkännande samtidigt hotade Bosnien–Hercegovinas existens. Och krig blev det, ett ödesdigert krig, helt i onödan förstås.

I förbigående kan nämnas att hela den kroatiska kusten idag är tyskägd.
Ett idag påtagligt resultat av Jugoslavienkrigen! Genom uppstyckningen av Jugoslavien uppnådde Tyskland en gammal geopolitisk målsättning, att råda över en del av kusten till Adriatiska Havet och nå fram till Medelhavet! Det var detta som omsorgen om Kroatien gällde! Slovenien följde med av bara farten och knappast av omtanke om slovenerna, som haft låg status i tyska ögon.

Om européerna hade varit herrar i eget hus, hade Bosnien-kriget ändå kunnat vara ogjort. EG hade tagit initiativ till en fredskonferens, som hölls i februari 1992 och som utmynnade i den så kallade Lissabonplanen eller Carrington-Cutileiros fredsplan (efter en tidigare brittisk utrikesminister och senare generalsekreterare i Nato respektive en portugisisk ambassadör). Den 18 mars samma år undertecknades fredsplanen av företrädare för Bosniens alla statsbärande nationaliteter, av Alija Izetbegovic för bosnienmuslimerna, Radovan Karadzic för bosnienserberna och Mate Boban för bosnienkroaterna. Samma dag som undertecknandet skedde sa det största muslimska partiet SDA, genom sitt språkrör Irfan Ajanovic, sig vara tillfreds med överenskommelsen.

Så den 26 mars – efter ett vida känt möte mellan USA:s Belgradambassadör Warren Zimmermann och Izetbegovic – drar SDA tillbaka sin underskrift, med bläcket knappt ens torrt på det undertecknade dokumentet! Izetbegovic ville efter Zimmermannmötet inte längre gå med på någon uppdelning av Bosnien, det som alldeles nyss var en så tillfredsställande lösning för alla.
Zimmermann har senare förnekat, att han vid mötet skulle ha utlovat USA:s erkännande av ett självständigt (muslimsk) Bosnien bara Izetbegovics namnteckning försvann från överenskommelsen. En helt muslimsk stat, med muslimska lagar – i ett område med kristen majoritet, serber och kroater. – alltså det Izetbegovic strävat efter i hela sitt tidigare liv fanns i utsikt! Klart är att Zimmermann spelade under täcket med den extrema islamismens främste företrädare i Bosnien (BiH) Alija Izetbegovic (inget annat än en den islamiska staten IS’ föregångare, i Bosnien). I sammanhanget bör nämnas att Izetbegovics livsverk ”Islamiska deklarationen” hade tryckts om 1990 och kom att användes från muslimska sidan i den sista valrörelsen före kriget!
Slutet på USA:s inblandning med förstörelse av en redan färdig politisk överenskommelse om maktdelning och administrativt-territoriell indelning av Bosnien blev ett blodigt krig om kontrollen över dess territorium. Eller annorlunda uttryckt, ett för alla boende i Bosnien förhärjande krig, för muslimerna likaväl som för serber och kroater. Och en till idag bestående stor fattigdom för väldigt många i hela landet.
Senare europeiska fredsförslag medan kriget pågick saboterades likaså, tills president Clinton i den begynnande presidentvalskampanjen hösten 1995 för sitt återval med Daytonöverenskommelsen tog fatt i taktpinnen och bestämde vad som skulle göras.

I sammanhanget kan erinras om att president Carters rådgivare Brzezinski i ett tal till deltagare från USA i en sociologikongress i Uppsala 1978 sagt, att väst bör lämna stöd till separatistiska nationalister och andra dissidenter i Jugoslavien. Dessa intentioner förverkligades också från slutet av 1980-talet, då USA kom att stödja skapandet av etniska partier i Bosnien – trots att det var ett brott mot delrepublikens författning. Det första etniska partiet i BiH blev det muslimska SDA! Tala om västs hycklande hållning till nationalism!
Klart är att de nationella motsättningarna i BiH nu fortsatt hålls vid liv utifrån – det är bara att följa dagens svenska massmedier för att förstå det.Även om det är svårt att veta vilka uppfattningar som verkligen gäller bland bosnienmuslimer bosatta i Sverige, så hörs därifrån aldrig en röst som medger att deras företrädare i början av 1990-talet spelat ett för dem ödesdigert spel! Sådant kan emellertid sägas bland en del muslimer i Bosnien, även om sådana uppfattningar inte når fram till Sverige.
USA:s agerande i Bosnien då under 1990-talet kom att övertydligt gå i repris i Kiev efter den 21 februari 2014, då en överenskommelse hade nåtts mellan den ukrainske presidenten Janukovitj och landets opposition – efter förhandlingar med utrikesministrarna från Frankrike, Tyskland och Polen som medlare. Sedan saboterades allt över en natt! Gissa med vem som underliggande aktör! Det är alldeles obegripligt att Europa kan hålla sig med ledare som deltar i förstörelsen av Europa! Eller har vi som företrädare bara fått marionetter som tar kommando utifrån – och korsar fingrarna bakom ryggen?
Inte heller det muslimska dödandet av serber i Srebrenica och dess närhet kommer att lyftas fram. Det som började med det muslimska mordet på en serbisk domare Srebrenica i maj 1992, vilket fick dess serbiska invånare att fly staden. Varefter den blev en rent muslimsk enklav. Det var detta första övergrepp som sedan fortsattes med en lång rad bestialiska mord (i en del fall rena ritualmord) på serber i området. Här ska kort endast nämnas den muslimska massakern på ett femtiotal personer från byn Kravica på väg från den ortodoxa julmässan den 7 januari 1993 och en efterföljande nedbränning av husen i byn. En ren terrorhandling! Men vem i Sverige har hört talas om den?
Inget av det som beskrivits här, vare sig de västliga drivkrafterna till krig eller den fundamentalistiska muslimska terrorn mot serber, kommer att diskuteras i västliga massmedier, varken nu eller i framtiden. All energi kommer att läggas på en bestämd vecka i juli 1995, för att dölja krigets verkliga syndabockar ännu en gång. Inte ens den verkliga massakern i området, den på Krajinaserber framme i augusti samma år, med mord på ett par tusen människor, framför allt äldre, kvinnor och barn – i motsats till i Srebrenica där de kategorierna bussades ut ur stridszonen, liksom de män som lagt ned sina vapen – kommer att finnas med på den mediala kartan!
Svenska Dagbladet Kultur hade söndagen den 5 juli 2015 hela åtta sidor (förvisso många stora bilder och mycket luft) i ett typiskt upplägg om Srebrenica.Tidningen fortsätter i samma stil i andra sektioner än kultursidan nu i denna vecka.

Söndagsartikeln rabblar upp de sedvanliga myterna. Man talar om massakern på bosniaker (bosniska muslimer) mellan den 11 och 22 juli 1995. ”Cirka 8 000 pojkar och män dödades av bosnienserbiska styrkor i området runt staden”, sägs det. Att siffran aldrig styrkts av några oberoende källor, nämns inte. Den är ett påhitt som har framkommit genom att antalsmässigt slå ihop två olika ”saknade”-register – med överlappningar, inte heller oberoende granskade. Man vet med säkerhet att i registren finns de som överlevt kriget. Omfattningen av överlevnad och dubbelregistrering är dock offentligt okänd.
En mer trolig siffra på totala antalet döda här är 2 000. Det antalet inkluderar offer från båda sidorna i striderna! Det ska tillfogas att även denna lägre siffra av somliga anses överdriven!
Alla gravstenar i dagens Potocari (i mars år 2015 med cirka 6 300 ”namn”) utanför Srebrenica markerar ett hoprafs av döda från olika platser och år, bortom all kontroll! Och inte alltid med nationaliteten känd! Inte ett ord om det i artikeln. Nya propagandabegravningar kommer ständigt att vara förhanden.
I ingressen till artikeln talas om det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Det är enbart uttryck för en propagandistisk användning av begreppet folkmord, utan täckning i det som är FN:s folkmordskonvention. Med folkmord tänktes utrotning ske i industriell skala av minst 85 till 90 procent av en stor befolkning. Hur man än vrider och vänder på det, var antalet döda i Srebrenica som andel av Bosniens muslimer mindre än en halv procent, troligare en promille. En siffra som inte i någon mening kvalificerar Srebrenica för benämningen folkmord, vilket nu senast påpekats av Simon Wiesenthal-centrets chef Efraim Zuroff i en intervju. Samtidigt med det påpekar han att alla jämförelser med andra världskriget är hårresande (horrible).

FN:s säkerhetsråd har just avvisat ett brittiskt resolutionsförslag om Srebrenica. Innebörden av det beslutet är, att bl. a. att Haag-”domstolen” agerar politiskt – utan att ha FN bakom sig!
Antalet dödade och saknade i Bosnienkriget var knappt 60 000 soldater dödade i strid samt ytterligare 40 000 civila offer – totalt från alla nationaliteter – eller 2,22 % av Bosniens dåvarande befolkning. I och för sig förfärande men om detta krig är ett folkmord på muslimer är det också ett folkmord på serber, vilket naturligtvis ingen vill medge. Detta om något visar på att begreppet devalverats för politiska ändamål. Sedan kan tillfogas att siffran 40 000 civila dödsoffer kan vara överskattad och till del kan bytas ut mot dödade soldater. Muslimska stridande var många gånger irreguljära soldater. Det är oklart om de har klassificerats som militärer i redovisningen!
Bristen på uppriktighet i traditionella medievärlden blir slutänden ännu ett vapen mot den själv. Genom sitt falska beteende gräver den med stor idoghet sin egen grav. Konsekvensen blir att många, utmattade av alla förvanskningar, självklart tyr sig till alternativkällor. Det är hög tid att inse att Srebrenica är ett propagandainstrument som valts för att motivera nya krig! Inte för att motverka krig! Västliga klagovisor som överdriver Srebrenicamassakern till ”det mest omfattande folkmordet sedan nazismens tid” är en avledningsmanöver från vad som händer och hänt i alla de krig som USA startat efter Jugoslavien, de i Afghanistan, Irak m.fl. länder.