Dollarimperialism och hotande finanskris i Asien

0
Anders Romelsjö

”Dollarn är vår valuta, men det är Ert problem.” sa USA:s finansminister John Connally i ett möte med andra finansministrar 1971, kort efter Nixon-administrationen ensidigt slopat kravet på dollarns konvertibilitet i guld och skiftat det internationella monetära systemet till en global flytande växelkurs. Världen har haft detta valutaproblem ända sedan USA fått det orimliga privilegiet att utfärda världens reserv- och handelsvaluta enligt Bretton Woods-systemet efter andra världskriget.


 

Denna artikel har publicerat i Counterpunch. Författare är Michèle Brand är en oberoende journalist och forskare, medan Rémy Herrera är ekonom och forskare vid CNRS (National Center for Scientific Research), Centre d’Economie de la Sorbonne, Paris. Jag har översatt och förkortat artikeln som handlar om ett av USA:s viktigaste vapen i strävan efter största möjliga inflytande i världen.

I boken ”USA som världspolis” har vi diskuterat valutafrågor ganska ingående i kapitel 3. Läs den gärna som komplement till dagens artikel”


 

Fed agerar som hela världens centralbank, men behandlar penningpolitiken endast i USA:s intresse. Under trycket av finanskapitalet fixas räntor och man trycker pengar som det passar, ibland till stor nackdel för andra länders ekonomi. När Fed ville stoppa den tioåriga nedgången i vinstnivån och dra USA ur stagflation höjdes räntorna – Volcker-chocken 1979-1981, då den effektiva räntan hoppade till mer än 20%. Detta kastade många utvecklingsländer i fritt fall. Eftersom skulderna var satta i dollar fick de plötsligt betala drastiskt tyngre skulder, som de bara kunde täcka genom att låna mer från IMF under hårda villkor. År 1997 var den amerikanska räntehöjning en av de främsta orsakerna till den ”asiatiska krisen”, då pengar flydde Sydostasien. Idag år 2015, efter ”quantitative easing (QE)” kan en starkare dollar och en förväntad uppgång i amerikanska räntor utlösa förödelse i utvecklingsekonomier. Sedan 2009 har biljoner dollar med låg ränta svämmat ut. Men dagens penningpolitisk åtstramning redan lett till en utflyttning av heta pengar som destabiliserar syd och öst och hållit tillbaka USA:s rivaler.

De senaste omgångarna av ekonomisk krigföring måste ses mot bakgrund av den finansiella imperialismen. Länder som kämpar för suveränitet drabbas av sanktioner, spekulativa valutaattacker, råvarupris-manipulation, partiska utvärderingar från amerikanska kreditvärderingsinstitut och vissa banker förbjuds att delta i det internationella banksystemet. Alla dessa vapen används för att försvaga rivaler och för att upprätthålla dollarns hegemoni.

Dollarns status är en viktig orsak till USA:s imperialistiska krig. USA:s finansiella och militära styrka bygger på att dollarn är världens reservvaluta och dominerar i internationell handel. Detta skapar en global efterfrågan på dollar som tillåter USA att trycka så många dollarsedlar som man vill. Den globala efterfrågan är så stark att nyckeln till att hålla systemet från att kollapsa under finanskrisen 2008 var Feds avtal om att låta centralbanker i kärnländer ha ”obegränsad” tillgång till dollar. Det kombinerade underskottet i den federala budgeten och bytesbalansen uppgår till omkring en biljon dollar per år. Inget annat land kan leva så mycket över sina medel ostraffat. Utan denna internationella efterfrågan på dollar, skulle dollarns värde korrigeras och USA:s hegemoni skulle så småningom upphöra.

Därför USA:s påtryckningar och attackerna mot länder som försöker frigöra sig från dollarn. Ryssland, vars president har varit frispråkig om den orättvisa dollarsystemet, har drabbats av sanktioner, valutaattacker, artificiellt låga oljepriser nedgraderingar, ”färgrevolution”, destabiliseringsförsök, och militära hot. BRICS har särskilt sedan krisen 2008 försökt att bryta sig ur dollarns dominans. Kina har blivit föremål för den amerikanska militärens ökade satsning på Asien, har utsatts för politisk destabilisering i Hongkong och i de västra provinserna, och har lidit av USA:s försök att isolera landet ekonomiskt från sina grannar genom Trans-Pacific Partnership.

Under 2009, då USA exporterade sin hemodlade finanskris över världen föreslog Kina och Ryssland att världen skulle ersätta dollarn med särskilda dragningsrätter (SDR) skulle användas som neutral världsvaluta. Förslaget blev omedelbart nedskjutet av USA. SDR är en unik utväxt av krisen i slutet av 1960-talet utgör nu bara en bråkdel av världens reserver. USA har avvisat varje förslag till förändring till SDR-systemet sedan dess, med sitt veto i IMF med 17 % av rösterna, den enda landet med veto. IMF har trots sina starka band till USA:s finansdepartement uttryckt förståelse för behov av ny reservvaluta.

Tanken på ett nytt mer rättvist system är extremt hotfullt för USA, och förklarar mycket av krigshetsen, som annars kan verka irrationell. Raden av Nato-baser i Östeuropa och statskuppen i Ukraina är försök att splittra Europa bort från Ryssland, och hålla Europa kvar i USA:s intressesfär, förhindra ett Eurasiatiskt ekonomiskt område, och isolera och destabilisera Ryssland. Det Transatlantiskt partnerskapet för handel och investeringar (TTIP) har samma mål. Försvagningen av Ryssland och Kina (och BRICS i allmänhet) på militär, ekonomisk och politisk nivå, med ett regimskifte i åtanke, är en grundläggande del av USA:s strategi för att upprätthålla dollarn hegemoni. USA:s Mellanösternpolitik är inte främst för att kontrollera olja och gas (USA har egna resurser), utan främst för att skydda petrodollarn, och se till att handel på fossila bränsle-marknaden fortsätter att ske i dollar. Iran har pratat om att vilja handla med sin olja och gas i åratal i annan valuta – och är i skottgluggen.

BRICS har intensifierat sina ansträngningar för att ersätta dollarn. BRICS nya utvecklingsbank från juli 2014 med 21 medlemmar är tänkt som ett alternativ till IMF och Världsbanken. Den kan utfärda en ny valuta i framtiden, vilket kan få katastrofala följder för USA:s ekonomi. Den asiatiska investeringsbanken vill investera i infrastruktur utan att anlita Världsbanken eller Asiatiska utvecklingsbanken. BRICS har ökat inbördes handel i egna valutor. Kinas yuan framhålls som en regional valuta som reserv och för handel. Eurasiska ekonomiska unionen (Ryssland, Vitryssland, Kazakstan, Armenien och snart Kirgizistan) har planer på att inom 3-5 år skapa en gemensam valuta som kallas Altun. Ryssland och Kina har undertecknat omfattande avtal gällande energi och samarbetar militärt. De dumpar amerikanska statsobligationer från sina reserver, och köper stora mängder guld. I november 2014 meddelade Kina en finansiell reformplan, inkluderande omfördelning av valutareserverna till ”att stödja den inhemska ekonomin och utvecklingen av en utomeuropeiska marknad för kinesisk utrustning och varor.”

I februari 2015 meddelade Ryssland ett alternativ till SWIFT-systemet, som svar på Västs hot att koppla bort Ryssland från SWIFT och avslöjanden att NSA övervakar SWIFT-transaktioner. Dessa steg tas för att länderna i syd och öst ska kunna säga till USA ”dollarn är er valuta, och ert problem.”

Men för tillfället är dollarn fortfarande också deras problem. Feds politik skapar problem för utvecklingsländerna. I sex år har Fed har översvämmat världen med 4,5 biljoner dollar (6-8 % av världens BNP) vilket är gratis pengar till banker och investerare och har lovat att hålla räntorna låga. Dollar har flutit in till tillväxtmarknadernas företag. Regeringar i dessa länder har lånat dollar med låg ränta, och globala spekulanter lånar billiga dollar har sedan satsat dem i utvecklingsländer där de får en mycket högre avkastning. Mycket litet av dessa nya dollar har nått den amerikanska reala ekonomin, vilket är anemisk, även om det säkerligen har skjutit den amerikanska aktiemarknaden i höjden.
Enligt uppgifter från Bank of International Settlements (BIS) i början av december var utländska låntagare utanför banker i mitten av 2014 skyldiga 9 biljoner dollar, en ökning med 50% sedan 2008. Av dessa var 5,7 biljoner i tillväxtmarknader.
Investerare och låntagare antog att Fed skulle behålla sin penningpolitik under en lång tid, och obligationer har rullats fram eftersom upplåning i dollar har kostat nästan ingenting. Men Fed fasade ut och slutade sedan med QE förra året. Man pratar om räntehöjningar i år. Detta innebär en ökning av dollarns värde och en försvagning av många andra valutor. Detta medför högre ränte- och kapitalbetalningar och förmodligen färre dollar för låntagare i tillväxtmarknader om de försöker rulla fram sina skulder. Då söker riskbenägna investerare dollar för att täcka sina dollar-satsningar på tillväxtmarknader, vilket ökar efterfrågan och värdet på dollarn. Därtill underblåser euron och yenen en stark dollar.

En starkare dollar betyder att det blir mycket dyrare för företag och regeringar i syd att betala sina dollarskulder. Om internationella spekulanter börjar sälja (företags-)obligationer på tillväxtmarknader tvingas företag där att skaffa dollar för att betala av sina skulder, vilket accelererar dollarns uppgång. Det finns risk för en utförsäljning av tillväxtmarknads-obligationer, vilket leder till förhållanden som i den stora ekonomiska krisen i Sydostasien 1997. Detta medför att kapitalet flyr periferin och rusar tillbaka till USA. Enorma mängder kapital har redan lämnat vissa av dessa länder, och andrahandsmarknaden för nya obligationer börjar torka upp. En uppgång i amerikanska räntor skulle bara sätta olja på elden.

Världsbanken varnade i januari för ”oordnad utveckling av finansiella sårbar.” Enligt Financial Times 6/2 söker sig mycket kapital bort från Kina, och 20 miljarder dollar försvann ur landet i december bara, vilket gör att Kinas finansiella ställning börjar likna förhållanden vid den asiatiska finanskrisen” på 1990-talet. En ökning av amerikanska räntor, även med bara en fjärdedels procent som Fed antyder, skulle förvärra denna utveckling och drabba BRICS och andra utvecklingsländer hårt och medföra att räntor och amorteringar blir dyrare.

Dollar-rallyt beror mindre på förment amerikanska återhämtning och mer på högre global efterfrågan på dollar. Den amerikanska ekonomin håller definitivt inte på att återhämta sig. Enligt Gallups ordförande Jim Clifton stänger för första gången på 35 år fler företag än som startas. Han berättar att den officiella arbetslöshetssiffran på 5,6% är ”vilseledande”, och att endast 44% av amerikaner i arbetsför ålder har ett jobb på minst 30 timmar/vecka med fast lön. Enligt Shadowstats ligger den riktiga amerikanska arbetslösheten på 23,2%. Enligt en undersökning för Fed har 48% av amerikanerna inte 400 dollar i besparingar. Pew Research Center rapporterar att amerikanerna är 40% fattigare än 2007.

Medan en starkare dollar inte skadar USA:s konsumtionsbaserade ekonomin drabba den starkare dollarn och amerikansk stramare penningpolitik utvecklingsländerna hårt.

Detta är viktigt för amerikanska finansiella imperialismen att ekonomiskt undergräva rivaler. Det är helt oacceptabelt att ett land tillskansat sig rätten att bedriva en lössläppt penning-policy i åratal och sedan ändra den till nackdel för i stort sett resten av världen. Dessa åtgärder är förutsägbara, nödvändiga konsekvenser av den kejserliga penningpolitik som förs av USA. Politiken tjänar imperiet. De beledsagar har liknande effekter av mer uppenbara former av ekonomisk imperialism såsom sanktioner. USA bör ställas till svars för denna politik och världen bör skapa en neutral världens reservvaluta.

Den ryska rubeln började falla i juli. De övriga BRICS-valutorna (förutom Kinas flytande yuan) samt utvecklingsländernas valutor började falla förra sommaren, och än mer sedan november. Efter åratal av amerikanska påtryckningar kan Kina tvingas devalvera sin yuan, vilket skulle medföra ytterligare kapitalflykt. IMF och BIS har varnat för risk för massiva betalningsinställningar i tillväxtmarknader. Investerare kan vända sig till euron som infört QE men ECB kan inte leverera dollar, och i själva verket kommer eurons QE att stärka dollarn.

Denna situation skapar uppenbara risker även för kärnekonomier. En stark dollar kommer att drabba amerikanska multinationella bolag med mycket verksamhet utomlands hårt. Även om allt USA behöver göra för att allvarligt skada sina BRICS rivaler är att höja räntan, blir det också kostnader i USA och internationell svårbedömd oro. Världens länder är mycket mer beroende av varandra än 1979 eller 1997, och ekonomierna i ”periferin” utgör nu halva världsekonomin. Det är möjligt att vi nått en punkt där USA helt enkelt inte kan fortsätta att exportera sina kriser ostraffat.

Med en dollarskuld på 5,7 biljoner har BRICS fortfarande en bit kvar innan man kan frigöra sig helt från dollarn. Om BRICS länder går in i en riktig ekonomisk kris tvingas de att agera snabbare för att skapa ett alternativ till dollarn. En mycket bra lösning vore en ny global reservvaluta – som inte skulle ersätta nationella valutor utan bara ta över dollarns orätt hegemoniska roll – som förvaltas av en internationell institution.

Att befria världen från bördan av dollarn, och från varma och kalla krig som utkämpas i dess intresse, kommer naturligtvis inte befria oss från världens sanna sjukdom: kapitalismen. Men det skulle ge lite andrum för alternativ som arbetar mot socialisering av ekonomin, mot socialismen, för att överleva och förhoppningsvis frodas. Dollarns ställning som internationell valuta är ju det enda återstående viktiga sättet på vilket USA är överlägsen andra länder.

Forrige artikkelUSA: Verdensrekord i antall fanger
Neste artikkelHva mener Erna Solberg om konservatives krigshissing?