Auschwitzs befrielse 70 år. Putin får inte vara med. Skrivs historien om?

8
Den Røde Armé frigjør Auschwitz 27. januar 1945
Anders Romelsjö

Idag uppmärksammas över hela världen att 70 år gått sedan Sovjetunionens Röda armé befriade Auschwitz, det största av nazi-Tysklands många koncentrations- och dödsläger. Redan i mitten av år 1944 hade Sovjet befriat och rapporterat från koncentrationslägret Majdanek och med ord och bild rapporterat därifrån, men deras allierade Storbritannien och USA och andra misstrodde uppgifterna. Målgruppen för avrättandet var främst judar, romer, kommunister och t.ex. homosexuella.

Den Røde Armé frigjør Auschwitz  27. januar 1945
Den Røde Armé frigjør Auschwitz 27. januar 1945

Huvudfienden för Hitler-Tyskland var hela tiden Sovjetunionen, som förgäves försökte få en allians med Storbritannien och Frankrike mot Tyskland. Sovjetunionens utrikesminister och höga tjänstemän möttes av förhållandevis lågt placerade tjänstemän i dessa länder i sina förhandlingssträvanden. För att spara tid kände sig Sovjetunionen nödsakad till en icke-angreppspakt med Tyskland i andra hälften av 1945. Eftergiftspolitiken mot Tyskland var det som mer än något annat bidrog till att Tyskland hösten 1939 startade kriget mot Polen. Och nu är Rysslands president Putin ej välkommen att delta i dagens ceremoni enligt massmediarapporter. Polen rapporterar med stöd av Ukraina att det var Ukraina och inte Ryssland som befriade t.ex. Auschwitz, eftersom den var Första Ukrainska armén som kom. Men namnet ”Ukrainska armén” kom av att denna armés huvuduppgift var att befria Ukraina, vilket man gjorde. Majoriteten i denna armé var förutom ryssar. Historierevision eller -förfalskning…

Verksamheten med utrotandet av judar och andra är tyvärr inte mänsklighetens första insatser på detta område. Bland andra påpekade professor emeritus George Klein nyligen i DN att det som främst skilde nazi-Tysklands insatser från andras var den stora omfattningen och den industriellt upplagda, relativt effektiva organisationen i en artikel med den viktiga titeln ”Vi ska minnas Förintelsen som helt begriplig”. Bland andra har Sven Lindqvist i boken ”Döda varenda djävel” rapporterat om utrotningsinsatser av länder som Storbritannien och Frankrike i Afrika, Australien (aboriginer) och Nya Zeeland (maorier) samt i Nord- och Sydamerika (indianer). Jag kom trots skillnaderna plötsligt att tänka på Guantanamo…
DN har idag en artikel med intervjuer med överlevande ”De överlevande berättar att de är rädda att det ska hända igen”..

Under tonåren i slutet av 1950- och i början av 1960-talet fick man i den lilla hemstaden se flera filmer om Andra världskriget och förintelsen. Vi visste vad som hänt, men vi fick ändå en skev bild av kriget.

Historieskrivningen om Andra Världskriget
Osökt associerar jag till detta och vill nedan framföra några uppgifter och bedömningar.
I skolan fick vi lära sig att ”Operation Overlord”, landstigningen i Normandie och insatser av USA, Storbritannien hade avgörande betydelse för krigsutgången. ”Operation Overlord” var en stor militär operation, och bidrog tveklöst till att avkorta kriget och till nazismens besegrande, men ”den avgörande betydelsen” hade det inte.

Wikipedia (som inte är något objektivt sanningsvittne, fast man försöker undvika partiskhet) skriver: ”Operation Overlord anses som en avgörande framgång för de allierade västmakterna i deras krig mot Tyskland. Däremot är det omtvistat hur stor betydelse operationen hade för Tysklands fall – nio av tio tyska soldater som dog i kriget hade vid invasionen redan stupat på östfronten mot Röda armén. Sannolikt var D-dagens viktigaste betydelse istället att det var startpunkten på västmakternas ockupation av västra Tyskland, vilket hindrade vidare framryckning för Röda Armén och sannolik ockupation av Västeuropa under Sovjet. Ett par år senare var järnridån ett faktum, och denna uppdelning av Europa följde i stort sett ockupationsarméernas erövrade områden vid Tredje Rikets kollaps.”

* Vid D-day hade Tyskland 80 % av sina styrkor på östfronten.

I maj 1942 lovade USA:s president Roosevelt Stalin att en andra front skulle öppnas i Europa före årets slut. Men Churchill ville vänta, bl.a. för att se hur kriget gick mellan Tyskland och Ryssland och för att komma in senare mot ett sannolikt försvagat Tyskland. Roosevelt såg snart också fördelen att koncentrera USA:s militära insatser i Asien mot Japan, en lättare fiende, och med prospektet av ökat inflytande för USA i området.

Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa i ett känt uttalande 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen med över 200 divisioner att ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Dr Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 i artikeln ”The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe”).

* Före och under andra världskriget investerade bland annat Ford, General Electric, Standard Oil, Texaco, ITT, IBM, and GM i nazistiska Tyskland.
U.S. investeringar i Tyskland ökade med mer än 48% mellan 1929 och 1940 medan de minskade mycket i övriga Europa.
Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.

Senare år 1942 att de brittiska och amerikanerna ännu inte var redo för en stor operation i Frankrike. Man ville först vinna ubåts-kriget. Men trupper hade framgångsrikt transporterats från Nordamerika till Storbritannien under 1942 och på hösten samma år upplevde amerikanerna inga problem att landsätta en stor truppstyrka i Nordafrika, på samma sida av den visserligen farliga Atlanten.

I verkligheten var det redan möjligt i sommaren 1942 för att landsätta en betydande styrka i Frankrike och att öppna en andra front. Den brittiska armén hade återhämtat sig och stora amerikanska och kanadensiska truppstyrkor fanns de brittiska öarna och var redo för handling. Dessutom var det ingen hemlighet att tyskarna hade relativt få soldater för att försvara tusentals kilometer av Atlantkusten, och dessa trupper var av betydligt sämre kvalitet jämfört med sina krafter på östfronten. På Atlantkusten hade Hitler omkring 60 divisioner medan inte mindre än 260 tyska divisioner stred i öst. De tyska trupperna var inte lika starka 1942 som i juni 1944 då Atlantvallen byggts.

Stalin, som visste att de tyska försvaret i Västeuropa var svagt tryckte på för en landstigning i Frankrike. Churchill upplevde också betydande inhemskt tryck för en andra front. En befrielse från dessa påtryckningar kom genom ett misslyckat, dåligt förberett landstigningsförsök i den franska hamnen i Dieppe i augusti 1942.

Sovjet fick en andra front år 1944, då Stalin inte längre frågade om en sådan tjänst. Efter segrarna vid krigets största slag i Stalingrad och Kursk tågade de sovjetiska trupper obevekligt och segrande mot Berlin ”blev det nödvändigt för amerikanska och engelska strategi”, som två amerikanska historiker (Peter N. Carroll och David W. Noble) har skrivit, ”att landsätta trupper i Frankrike och tåga in i Tyskland för att hålla de mesta av landet borta från Sovjet.” När en andra front äntligen öppnades i Normandie i juni 1944, var det inte gjort för att hjälpa Sovjetunionen, utan för att förhindra att Sovjet från att vinna kriget på egen hand.

Den røde armé inntar Berlin
Den røde armé inntar Berlin

En central lärdom är att eftergiftspolitiken kan få de mest förödande konsekvenser. Detta är mycket aktuellt idag, då världen och massmedia kommit att mer eller mindre acceptera främst USA:s brutala och folkrättsvidriga utrikespolitik i brott mot FN-stadgan och annan internationell rätt. Omfattande protester förekom inför kriget mot Irak för 10 år sedan. Protesterna mot NATO:s bombkrig i Libyen med tiotusentals dödade civila, i Syrien, i Afghanistan är betydligt svagare. Massmedia avstår från kritisk granskning, från försvar av freden och FN-stadgan. Likheten med eftergiftspolitiken mot Hitler är stora. Och resultatet torde inte bli bättre än Andra Världskriget, snarare tvärtom.

KampanjeStøtt oss

8 KOMMENTARER

  1. Dersom en Ukrains front skal ha æren for frigjøringen av Maidanek/Auschwitz, er det også på sin plass at det var Ukrainske ultra-nasjonalister som startet utryddingen av jøder i de tyskokkuperte områdene i juni-juli 1941, tyskerne hadde på det tidspunkt ikke store nok SS-formasjoner, og den regulære tyske hær hadde ikke enda nådd et nivå av brutalitet til å delta.

  2. For øvrig hadde Ukrainerne lang trening i jødemord, POGROM er et ord som stammer herfra, og så sent som 1932 ble 130 000 jøder henrettet og nær en million forvist i de store omveltningen etter den feilslåtte tvangskollectiviserinwgen.

    • 130 000 var nok bare fornavnet i det store sluket i utsulting og henrettelser etter «Den russiske revolusjonen».
      Men Hitler måtte bekjempes fordi… «vinnerne skriver historien».
      Det hele virker en smule forunderlig. – Hvis man tør å spørre.

  3. En god artikkel og nytt interessant stoff.

    «Bland andra har Sven Lindqvist i boken ”Döda varenda djävel” rapporterat om utrotningsinsatser av länder som Storbritannien och Frankrike i Afrika, Australien (aboriginer) och Nya Zeeland (maorier) samt i Nord- och Sydamerika (indianer). Jag kom trots skillnaderna plötsligt att tänka på Guantanamo…»

    «”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”

    «Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.»

  4. «För att spara tid kände sig Sovjetunionen nödsakad till en icke-angreppspakt med Tyskland i andra hälften av 1945.» Hur är det med årtalen … 1939 ska det väl vara?

  5. «Roosevelt såg snart också fördelen att koncentrera USA:s militära insatser i Asien mot Japan, en lättare fiende, och med prospektet av ökat inflytande för USA i området.»

    Noe som er mindre kjent er at USA satte alle sivile japanere i USA i konsentrasjonsleire fra 1942-45, da USA og Japan var i krig. (frykt for femtekolonister?) og kjørte massiv propaganda – i første rekke overfor egne soldater. Der japanere ble fremstilt som udyr og apekatter. En vanlig strategi overfor et land man, og USA spesielt, har tenkt å angripe.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.