oss 100 kroner!
Vi som dagligen konsumerar steigan.no, RT och liknande informationskällor, för att balansera den allt mer hysteriska och förvrängda världsbild som västliga media serverar oss, vi är naturligtvis inte alls förvånade över den förföljelse som nu ökas ytterligare mot RT, framför allt i USA (US imposes new sanctions on Russian state media).
I Europa tog förföljelsen uppenbarligen fart på grund av stora framgångar som RT haft; till exempel i Tyskland. «RT DE förbjöds att sända i Tyskland den 2 februari 2022. Beslutet togs av den tyska medieregulatorn ZAK, som angav att kanalen saknade nödvändiga sändningstillstånd. Detta följde på flera månaders spänningar mellan Tyskland och Ryssland, särskilt efter att YouTube hade blockerat två tyskspråkiga RT-kanaler på grund av desinformation kopplad till covid-19.» Så formuleras skälet officiellt, för inte går det an att erkänna att fler och fler tyskar hämtade information från RT? Det mer generella förbudet i EU presenteras så här «Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande, meddelade att RT och andra ryska statsägda medier skulle förbjudas i EU den 27 februari 2022. Detta beslut togs som en del av sanktionerna mot Ryssland efter dess invasion av Ukraina.» Hennes anförande finns på video EU to ban Russian state media RT and Sputnik. Ordförande Ursula säger att förbudet är till för att stoppa Ryssland från att sprida lögner.
En mycket duktig reporter på RT är Afshin Rattansi. Han leder RT-programmet Going Underground. Varför fick Afshin flytta från London till Dubai? «RT (tidigare känd som Russia Today) förbjöds i Storbritannien den 18 mars 2022. Detta beslut togs av den brittiska medieregulatorn Ofcom, som drog tillbaka RT:s sändningstillstånd på grund av oro över kanalens opartiskhet och dess kopplingar till den ryska staten.» Så lyder den officiella förklaringen i detta fall. Se på denna video hur Piers Morgan med medhjälpare redan för åtta år sedan försökte misskreditera Afshin. Piers Morgan Clashes With RT Presenter About Russia Reporting.
Så är det; det har vi vetat sedan några årtionden. Kan vår överhet inte bemöta fiendens argument, så kallar överheten dem för lögner och förbjuder dem. Den förföljelse som «Den store satan» och hans kumpaner nu allt mer hysteriskt ägnar sig åt, pekar på ett mycket viktigt faktum. Politikerkasten i Väst litar inte på sina undersåtar! Speciellt inte när denna kast förbereder sig på att tillintetgöra Ryssland och den ryska civilisationen.
Det grundläggande skälet till att RT förbjuds i Väst, är detsamma som varför RT har framgångar i det Globala Syd. Skälet heter framgångar för BRICS+, BRI, SCO m.fl. och motgångar för USA, EU, G6 i framförallt det Globala Syd. RT måste förbjudas, eller åtminstone smutskastas, på grund av information om dessa framgångar/motgångar.
Under fliken Africa på RT hittar man en artikel av Vsevolod Sviridov, (biträdande direktör, expert vid Centrum för afrikanska studier, Higher School of Economics, Moskva) den skrevs den 11:e September. China makes its move in Africa. Should the West be worried?
«Peking har en konservativ ekonomisk agenda i sina relationer med [den afrikanska] kontinenten, samtidigt som man får allt svårare att undvika en politisk konfrontation med väst.
Det nionde forumet om samarbete mellan Kina och Afrika (FOCAC) och FOCAC-toppmötet som hölls i Peking den 4–6 september markerade en viktig fas i Afrikas relationer med sina globala partner efter Covid. Kina är den sista stora partnern som håller ett toppmöte med afrikanska nationer efter pandemins slut. Toppmöten om Afrika hölls av EU och USA 2022 och av Ryssland 2023. Pandemin, i kombination med ökande globala spänningar, makroekonomiska förändringar och en rad kriser, underströk Afrikas växande roll i den globala ekonomin och politiken – något som Kina, som har genomgått stora förändringar (både internt och externt) till följd av pandemin, är väl medvetet om.
Det är tydligt att relationen mellan Kina och Afrika är på väg in i en ny fas. Kina är inte längre bara en prioriterad ekonomisk partner för Afrika, som det var under de två första decennierna av 2000-talet. Landet har blivit en viktig politisk och militär allierad för många afrikanska länder. Detta framgår tydligt av Kinas ökande roll när det gäller att utbilda afrikanska statstjänstemän och dela med sig av expertis till dem, liksom av flera initiativ som tillkännagavs vid toppmötet, inklusive militärtekniskt samarbete: utbildningsprogram för officerare, minröjningsinsatser och över 100 miljoner dollar som Kina kommer att tillhandahålla för att stödja de afrikanska nationernas väpnade styrkor.
På den politiska arenan går dock Peking mycket försiktigt fram, och de ovan nämnda initiativen bör ses som ett första trevande försök snarare än en systematisk strategi.
Samtidigt som Kina strävar efter att undvika politisk konfrontation med väst i Afrika och till och med har ett nära samarbete med väst i vissa frågor, blir det allt svårare att göra det. Washington är fast beslutet att föra en konfrontationspolitik med Peking i Afrika – detta framgår både av USA:s retorik och dess strategiska dokument.
En ’skilsmässa’ mellan Kina och västvärlden är nästan oundviklig. Detta innebär att kinesiska företag kan förlora kontrakt med västerländska företag, och inte kommer att ha tillgång till infrastrukturer för transport och logistik. Följaktligen kommer Kina att behöva utveckla en egen övergripande strategi för Afrika, antingen självständigt eller i samarbete med andra globala maktcentra.
Ett viktigt tecken på den växande konfrontationen mellan USA och Kina i Afrika var undertecknandet av ett trilateralt samförståndsavtal mellan Kina, Tanzania och Zambia om återuppbyggnaden av Tanzania-Zambia-järnvägen (TAZARA), som ursprungligen byggdes av Kina på 1970-talet. Om TAZARA utvidgas, elektrifieras och moderniseras har den potential att bli ett lönsamt alternativ till ett av de viktigaste amerikanska investeringsprojekten i regionen: Lobitokorridoren, som syftar till att förbättra logistikinfrastrukturen för export av mineraler (koppar och kobolt) från Demokratiska republiken Kongo och Zambia, genom att modernisera järnvägen från DR Kongo till den angolanska hamnen Lobito.
I inlandsregioner som östra Kongo spelar transportinfrastrukturen en avgörande roll i processen för mineralutvinning. Med tanke på regionens brist på järnvägs- och vägnät, kan till och med en enda icke-elektrifierad järnvägslinje, som leder till en hamn i Atlanten eller Indiska Oceanen, avsevärt öka driften av gruvsektorn, och permanent knyta utvinnings- och bearbetningsregionerna till specifika marknader.
Det verkar som om Kinas initiativ är mer lovande jämfört med USA:s, särskilt eftersom kinesiska företag kontrollerar stora gruvor både i Demokratiska republiken Kongo och i Zambia. Detta ger dem en klar fördel i arbetet med kinesiska operatörer och utrustning, vilket underlättar exporten av mineraler via östafrikanska hamnar. Sammantaget tyder detta på att Östafrika kommer att behålla sin roll som ekonomisk ledare på kontinenten och en av de mest integrerade och snabbast utvecklande regionerna för import.
Höjdpunkten på toppmötet var Kinas löfte att ge 50 miljarder dollar till afrikanska länder under de kommande tre åren (fram till 2027). Denna siffra är ett eko av det åtagande på 55 miljarder dollar till Kina som USA gjorde (på tre år) vid toppmötet mellan USA och Afrika 2022 och det åtagande på 170 miljarder dollar som EU lovade att tillhandahålla under sju år redan 2021. Följaktligen avsätter ledande globala aktörer cirka 15–20 miljarder dollar årligen till Afrika.
Under de senaste åren har det skett en märkbar ökning av sådana löften. Nästan alla nationer är ivriga att lova Afrika något – till exempel har Italien lovat 1 miljard dollar årligen. Dessa stora paket av så kallat ’finansiellt stöd’ har dock ofta inte mycket gemensamt med faktiskt stöd, eftersom det vanligtvis rör sig om kommersiella lån eller företagsinvesteringar. Dessutom används en betydande del av dessa medel i givarländerna (t.ex. för upphandling och produktion av varor), vilket innebär att de på ett minimalt sätt bidrar till den ekonomiska tillväxten i de afrikanska länderna.
När det gäller Kina kommer landet att ge omkring 11 miljarder dollar i genuint bistånd. Det är ett betydande belopp som kommer att användas för att utveckla hälso- och sjukvården och jordbruket i Afrika. Ytterligare 30 miljarder dollar kommer i form av lån (ungefär 10 miljarder dollar per år) och ytterligare 10 miljarder dollar som investeringar.
Den övergripande budgetramen gör det möjligt för oss att dra vissa slutsatser, även om det är viktigt att notera att metoden för att beräkna dessa siffror är oklar, och att gränsen mellan lån, humanitärt bistånd och investeringar fortfarande är suddig. När det gäller investeringar (i genomsnitt cirka 3 miljarder dollar per år) planerar Peking att behålla sina tidigare aktivitetsnivåer – under de senaste åren har Kinas utländska direktinvesteringar (FDI) varierat från 2 miljarder dollar till 5 miljarder dollar årligen. Finansiellt och humanitärt bistånd kan nästan fördubblas (från nuvarande 1,5 miljarder till 2 miljarder dollar per år) samtidigt som utlåningen förväntas återgå till nivåerna före pandemin (vilket fortfarande skulle vara lägre än toppåren 2012–2018).
Kinas ekonomiska plan för Afrika verkar vara ganska konservativ. Det är ingen överraskning att skuldfrågor stod i centrum under toppmötet. Under covid-19-pandemin försämrades den makroekonomiska stabiliteten i de afrikanska länderna, vilket ledde till svårigheter med skuldåterbetalningar, och tvingade Afrika att inleda processer för skuldomstrukturering med stöd av IMF och G20. Från och med 2020 ledde en kombination av interna och externa faktorer till att Kina minskade sin utlåning till afrikanska länder avsevärt – från cirka 10–15 miljarder dollar ner till 2–3 miljarder dollar. Denna minskade finansiering har lett till ekonomiska reformer i flera afrikanska länder (t.ex. Ghana, Kenya och Nigeria), som har gått mot en strängare skatte- och penningpolitik. Även om löften om att öka utlåningen kan verka som goda nyheter för afrikanska nationer, är det troligt att en stor del av denna finansiering kommer att gå till räntebetalningar på befintliga åtaganden och skuldomstrukturering, eftersom Kina vill se till att dess lån betalas tillbaka.
Trots Kinas försiktiga inställning till Afrika kommer dess interaktion med kontinenten att utvecklas som ett resultat av externa och interna förändringar, vilka påverkar både Afrika och Kina. Afrika kommer successivt att bli mer industrialiserat och kommer att minska importen, samtidigt som efterfrågan på investeringar och lokal produktion kommer att öka. Kina kommer att stå inför demografiska utmaningar och dess arbetskraft kommer att minska. Detta kan uppmuntra till bilateralt samarbete eftersom vissa produktionsanläggningar kan komma att flytta från Kina till Afrika. Detta kommer med största sannolikhet att beröra östafrikanska länder som Etiopien och Tanzania, med tanke på Kinas nuvarande investeringar i deras energi- och transportinfrastruktur. Dessutom, med Afrikas befolkning på uppgång och Kinas befolkning minskande, förväntas Peking locka till sig fler afrikanska migrantarbetare för att hjälpa till att lösa bristen på arbetskraft.»
Är denna artikel intressant? Verkar den vara trovärdig? Har vår västliga överhet anledning att vilja hindra läsning av den? Ja, ja och ja!
Dagen efter ovanstående artikel publicerades, kom följande på artikel på RT: US lacks resources for Africa. I den kan man bland annat läsa:
«USA:s utrikesdepartement har inte tillräckligt med personal eller ekonomiska resurser för att främja Washingtons intressen och utrikespolitik i Afrika, har statssekreterare för politiska frågor John Basssagt. Den högre tjänstemannen gjorde kommentarerna under en utfrågning i representanthusets utrikesutskott på onsdagen för att diskutera vikten av att motverka Kinas inflytande i Afrika och de växande terrorhoten på kontinenten. ’Vi har inte tillräckliga resurser för att dra nytta av alla de möjligheter vi har över hela kontinenten, och för att få rätt balans mellan det viktiga arbete som vi måste göra för att svara på och hjälpa till att hantera det breda spektrumet av kriser på kontinenten, och också för att dra nytta av proaktiva möjligheter att fördjupa relationerna’ sa Bass.
Han svarade på en fråga om huruvida utrikesdepartementet hade tillräckligt med finansiering och personal för att fullt ut engagera sig i afrikanska länder, samt hur lämpliga resurser påverkar Washingtons förmåga att positionera sig som den föredragna partnern på kontinenten. ’När jag talar om otillräckliga resurser är det både på den programmatiska sidan när det gäller utländska biståndssystem, och hur vi kan använda det, och även på den operativa sidan, där vi gräver oss upp ur ett hål som vi har upplevt under de senaste fem till tio åren, särskilt vår förmåga att fullt ut bemanna våra beskickningar utomlands. Det hålet påverkade våra ambassader i Afrika oproportionerligt’, sade diplomaten.»
Är denna artikel intressant? Verkar den vara trovärdig? Har vår västliga överhet anledning att vilja hindra läsning av den? Ja, ja och ja!
Samma dag kunde man också på RT läsa artikeln Russia increasing wheat exports to Africa. Där står det bland annat:
«Veteexporten från Rysslands Krasnodar-region till 25 afrikanska länder ökade med 14,4 % mellan januari och september 2024, och uppgick till totalt 14,8 miljoner ton, rapporterade Center of Grain Quality Assurance på onsdagen. Regeringsorganet sa att de fem största afrikanska importörerna av ryskt vete i volym var Egypten (6,8 miljoner ton), Algeriet (1,3 miljoner ton), Kenya (1,2 miljoner ton), Libyen (1,0 miljoner ton) och Sudan (0,6 miljoner ton).
Mellan den 25 och 31 augusti skickades de första leveranserna av ryskt vete från årets skörd från hamnarna i Krasnodarregionen till Demokratiska republiken Kongo och Eritrea. Det först nämnda landet fick 17,2 tusen ton, medan det senare fick 31,5 tusen ton. ’I år återupptogs vetetransporterna till Gambia, Djibouti och Etiopien’, meddelade centrets presstjänst.
Enligt uttalandet genomgår vetet rigorösa kvalitets- och säkerhetsbedömningar på laboratorier, innan det exporteras. Testerna omfattar giftiga ämnen som bly, kadmium, arsenik, kvicksilver, mykotoxiner och andra föroreningar.»
Är denna artikel intressant? Verkar den vara trovärdig? Har vår västliga överhet anledning att vilja hindra läsning av den? Ja, ja och ja!
Om man så går tillbaka i tiden, till Norges nationaldag, hittar man en annan artikel av Vsevolod Sviridov Dirty tactics: How the US tries to break China’s soft power in Africa. I den står det:
«I april publicerade Africa Center for Strategic Studies (ACSS) artikeln ‘China’s Strategy to Shape Africa’s Media Space’ av forskarassistenten Paul Nantulya. Författaren försöker avslöja Kinas mediestrategi i Afrika. Kritiken mot Kina på ACSS´ hemsida är inte förvånande, eftersom centret etablerades inom USA:s försvarsdepartementet och främjar åsikter och agenda hos officiella amerikanska strukturer. Med andra ord, genom organisationer som ACSS ägnar sig USA åt samma aktiviteter som de beskyller Kina för.
Artikeln noterar att de kinesiska investeringarna i det afrikanska medieutrymmet har ökat kraftigt under de senaste åren, och att landet har för avsikt att etablera en långsiktig institutionell närvaro på den afrikanska medie- och kommunikationsmarknaden. Detta framgår tydligt av det faktum att den statsägda nyhetsbyrån Xinhua har 37 kontor över hela Afrika, den kinesiska leverantören av satellit-TV-tjänster StarTimes har blivit den näst största aktören på den strategiskt viktiga afrikanska marknaden, Kina finansierar och stöder afrikanska medier, och kinesiska nyhetsbyråer talar väl om den styrande politiska eliten i de afrikanska länder som har vänskapliga relationer med Kina.
Enligt artikelförfattaren spelar det kinesiska kommunistpartiet (KKP) en viktig roll i att stödja och finansiera Kinas initiativ, och genom detta får KKP chansen att sprida sin ’propaganda’ och påverka unga människors sinnen.
Förutom den finansiella komponenten och expansionen av sin ’fysiska’ medienärvaro, finns en annan viktig aspekt av Kinas mediestrategi i Afrika personalutbildning: landet är aktivt involverat i att utbilda både studenter och mediearbetare genom professionella utvecklingsprogram, utbyten och praktikplatser. Paul Nantulya varnar: ’Inbäddningen av KKP-medier i afrikanska medieekosystem riskerar att snedvrida Afrikas informationsutrymmen.’
En sådan artikel är helt i linje med USA:s globala utrikespolitik och dess ’kamp mot desinformation’. Det är knappast förvånande att ACSS ser Kina och Ryssland som de främsta källorna till ’desinformation’. ACSS publicerar regelbundet artiklar och anordnar evenemang för att bekämpa desinformation i Afrika – under 2023 publicerade den sju sådana, och fem andra har dykt upp sedan början av 2024. De inkluderar artiklar med titeln ’Kartläggning av en våg av desinformation i Afrika’ (om Kinas och Rysslands desinformationskampanjer i Afrika), ’Spårning av rysk inblandning för att få demokratin att spåra ur i Afrika’, ’Kinas inflytande på afrikanska medier’, ’Ingripa för att undergräva demokratin i Afrika: Rysslands spelbok för inflytande’ och så vidare.
I dessa artiklar blandas allmänna uttalanden om demokratiska värden med offentligt tillgänglig statistik, och även om de kan tyckas triviala, är de en del av ett systematiskt tillvägagångssätt. Sedan 2022 har bekämpning av desinformation varit ett av målen för Biden-administrationens ’USA:s strategi gentemot Afrika’, där det står: ’Vi kommer att utöka programmeringen av digital demokrati, försvara oss mot digital auktoritarianism, slå tillbaka mot desinformation, bekämpa könsbaserade trakasserier och övergrepp på nätet, och fastställa standarder för ansvarsfullt beteende i cyberrymden.’ USA:s utrikesdepartement får finansiering för att bekämpa Kinas ’ondskefulla handlingar’ i Afrika (inklusive desinformation) och den USA-stödda statsstrukturen (African Center for Strategic Studies) är aktivt engagerad i att främja USA:s agenda.
Afrikas medieutrymme domineras fortfarande av västkontrollerade medier som BBC, CNN, CNBC, France 24, Euronews (Africanews), Africa Report / Jeune Afrique, etc. De har ett betydande inflytande på den regionala agendan och trenderna, har tillgång till insiderinformation och använder samma metoder som Kina: utbildar personal, skapar Afrika-orienterade medier, öppnar ytterligare kontor och investerar i infrastruktur för informations- och kommunikationsteknik. Den enda skillnaden är att västerländska medier har gjort detta i över ett sekel. Så i själva verket liknar USA:s tillvägagångssätt det välkända talesättet: ’Den som først er fisen var, den er fisens rette far’.
Under de senaste åren har dock de afrikanska mediernas roll (liksom dess kvalitet) ökat kraftigt. Afrikas medieutrymme blir allt mer suveränt, och stora inflytelserika medier har dykt upp som inte är beroende av den externt påtvingade handlingsplanen. Dessa inkluderar tidningar som The East African (Kenya), The Herald (Zimbabwe), The Punch (Nigeria), etc. Icke-västerländska maktcentra – som Kina, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Ryssland och Indien – spelar en viktig roll i denna utveckling. Medier från dessa länder bevakar afrikanska evenemang och delar med sig av sina yrkeserfarenheter till afrikanska kollegor. Som en följd av detta blir det allt svårare för västvärlden att konkurrera med alternativa informationskällor och påverka handlingsplanen. Paul Nantoluas artikel liknar USA:s försök att kontrollera TikTok eller Israels förbud mot Al Jazeera, eftersom media och olika kommunikationskanaler numera också har blivit en arena för global konfrontation.
Ett av huvudmålen för USA:s politik i Afrika är att motsätta sig Kinas och Rysslands inflytande. Ryssland bör dock inte betrakta sin närvaro i Afrika som ett tecken på den växande konfrontationen med USA och det kollektiva väst. Rysslands politik i Afrika är självförsörjande, oavsett vilken ståndpunkt Washington eller Paris har, och bör i första hand vara inriktad på den afrikanska publikens behov. Ryska medier bör svara på USA:s påtryckningar genom att utöka sin publik, förbättra kvaliteten på publicerat material och sändningsmaterial, locka till sig välrenommerade afrikanska författare och experter och utöka TV- och radiosändningar i Afrika.»
Är denna artikel intressant? Verkar den vara trovärdig? Har vår västliga överhet anledning att vilja hindra läsning av den? Ja, ja och JAAA!
För att avsluta denna exempelsamling, som utgår från läget i Afrika, läser vi i RT den 14:e september Africa sees through the West’s false narratives.
«Västmakterna kan inte utöva det inflytande de en gång hade på den afrikanska kontinenten, har Libyens tidigare informationsminister Moussa Ibrahim sagt. Afrikaner håller på att vakna upp till västvärldens neokolonialistiska handlingsplan, sade han i en intervju med RT på fredagen.»…..«Detta kommer efter att Washington infört ännu en omgång sanktioner mot den ryska nyhetskanalen och dess moderbolag. Chefen för utrikesdepartementets Global Engagement Center (GEC), James Rubin, anklagade RT för att underminera det internationella stödet till Ukraina.»…..«Anledningen till att medierna i USA håller på att tappa greppet i Afrika, är det sätt på vilket de skildrar verkligheten i det Globala Syd, jämfört med hur RT skildrar den, förklarade Ibrahim, verkställande sekreterare för African Legacy Foundation.»
När det politiska greppet, det ekonomiska greppet, det diplomatiska greppet, ja till och med det kulturella greppet om det Globala Syd alltmer förloras, då är det självklart att USA-imperialismen med alla sina vasaller blir desperata, när även deras starkaste grepp, greppet om informationen, löses upp även det.
