Kan tettere bånd mellom Kina og USA spille til Irans fordel?

Journalisten Fan Chen, som arbetar på South China Morning Post, har skrivit en mycket intressant – och för många kontroversiell artikel. Hur kan bättre samarbete (band) mellan USA och Kina vara till fördel för Iran? Hur är ett sådant samarbete ens möjligt? Den dokumentation som säger att USA i sista hand egentligen är ute efter att «stoppa Kina» är ju väldigt tydlig. Den nuvarande presidenten i USA är också påtagligt tvetydig i både handling och uttalanden. Har inte kineserna fattat allt detta?

För oss som regelbundet lyssnar på Transition Protocol är frågan om Kinas roll, när det gäller kriget mellan USA och Iran, liksom det nu pågående kriget mellan Jemens Asar Allah-regering och Saudiarabien, ständigt i fokus. Flera av diskussionsdeltagarna på denna kanal, till exempel Pepe Escobar, Larry Johnson och Vijay Prashad går nämligen ofta in på Kinas roll och synpunkter på detta/dessa krig. I avsnittet The Economy At The End Of The World framhålls att både Pepe Escobar och Larry Johnson anser att «Kina är vinnaren». Men de framhåller också, att det är Kinas syn på hurpolitiken i Västasien bör bedrivas som är vinnaren, det vill säga ungefär den linje som FN-regler säger att jordens alla stater bör arbeta efter.

När nu även forskare från Iran hävdar att förbindelserna mellan USA och Kina «innebär fler möjligheter än hot», måste vi naturligtvis titta närmare på artikeln.

Fan Chen skriver «Donald Trump och Xi förväntas mötas ytterligare två gånger i år, vilket skapar möjligheter till dialog trots Irans rädsla för att landet kan reduceras till ett förhandlingskort i stormaktskonkurrensen, säger observatörer.» Men hon specificerar inte vilka i Irans ledning det är som hyser rädsla, eller vilka observatörerna är. Artikeln pekar dock också på, att den iranska statsledningen inte har ett tydligt gemensamt synsätt på vilken roll Kina kan ha för att fortsatta samtal mellan Xi Jinping och Donald Trump skall gynna Iran.

Trots att Kina, efter förhandlingar i Peking den 6–10 mars 2023, fick länderna Iran och Saudiarabien att komma överens om att återuppta diplomatiska förbindelser och öppna sina ambassader igen efter flera års konflikt, så kvarstår uppenbarligen tveksamhet i den iranska statsledningen – åtminstone i delar av den. Är det egendomligt? Inte alls. Dels är tre år ingen lång tid för att skapa förtroende. Dels bygger den iranska statsledningen sin övergripande politik till stora delar på religion, shiavarianten av islam. Denna regering har därför, bland annat enligt noggranna redogörelser av Alastair Crook, en mycket hög moralisk standard, som har gjort att befolkningen är mycket väl samlad runt sina ledare och kring den strategi som denna regering har i sin försvarskamp mot USA-imperialismen. Politikerkasten i väst fattar naturligtvis inte detta. Den moral som präglar denna kast gör det mycket svårt.

Men det är också så, att Iran också är ett klassamhälle, och även om nu både arbetarklass, bönder, och nationell bourgeoisie är enade i kampen, kommer nya motsättningar att kräva lösningar längre fram. Man kan säga att Iran idag, precis som Kina en gång, befinner sig i en nydemokratisk revolution. En nationell befrielsekamp pågår. Samma sak gäller för Asar Allah-regeringen i Jemen.

Kina har genomgått denna nydemokratiska revolution och befinner sig i en form av socialistisk marknadsekonomi. Därför är man från kinesisk sida intresserad av att bedriva handel med andra länder, för man har lärt sig, att det endast är genom fredliga handelskontakter, som Kina kan fortsätta utveckla landet och minska kvarvarande ojämlikheter. Att det är, så har Kinas president Xi Jinping flera gånger framhållit. Att det är så, har många kommentatorer och analytiker, bland annat de ovan uppräknade, klart förstått.

Självklart är det också så, att eftersom Kina av idag har jordens näst största befolkning och en ekonomi som utvecklats med rekordfart till att bli världens kanske starkaste ekonomi, så inser en del makthavare inom det nordamerikanska imperiet – till exempel dess president – att Kina måste behandlas annorlunda än vad Imperiet har vant sig vid.

Detta gör att Kina, utifrån den strategiska analys som det socialistiska Kina utgår från (dialektisk och historisk materialism, DHM) inser att Imperiet bör behandlas som en jämlike. Därför har man inga problem med MAGA. Därför är frågan om ett eventuellt G2 (Er forslag om en G2 noe som kan fremme verdensfred?) inget problem, man tolkar det enligt sin analys.

Denna analys säger också att det enorma kaos som Imperiet idag skapar, det måste behandlas ytterst försiktigt. Risken för att Imperiet självt eller dess förlängda arm Israel, plötsligt tar till kärnvapen i sin dödskamp finns hela tiden i bakgrunden. Det inser analytikerna på Transition Protocol, liksom flera pensionerade höga militärer från USA – Douglas McGregor, Daniel Davies och Larry Wilkerson till exempel. Dessa tre pensionerade militärer utgår från praktiken – de utgår endast från hur Kina handlar, inte från DHM. Ändå har de bättre förstått läget, jämfört med många som kallar sig socialister eller kommunister.

Bertil Carlman

Bättre förbindelser mellan Peking och Washington innebär fler möjligheter än hot, säger iransk forskare.

How closer China-US ties – and more Xi-Trump summits – could work in Iran’s favour

Kina och USA – Irans viktigaste partner och dess främsta motståndare – fann en starkare gemensam grund om Teheran vid Washington-toppmötet förra månaden, och ytterligare diplomati med statschefer kan enligt analytiker gynna Iran.

Iran stod på dagordningen när USA:s och Kinas presidenter möttes i Peking i maj och återigen i Washington i september.

Det fanns ingen direkt hänvisning till Teheran i Pekings uttalande efter toppmötet i maj, men efter mötet i september var Kina mer specifikt och sade att de och USA var överens om att Iran måste upprätthålla sitt åtagande att inte utveckla kärnvapen.

I en åttapunktsöverenskommelse kom de två makterna också överens om att inget land eller organisation ska införa tullar på internationella vattenvägar, enligt det kinesiska utrikesdepartementet.

Den kinesiska statliga nyhetsbyrån Xinhua rapporterade också att Xi Jinping i Washington sade att Kina hoppades att USA och Iran skulle lösa sin konflikt genom dialog, vilket fick Irans president Masoud Pezeshkian att tacka i ett inlägg på sociala medier.

Donald Trump och Xi förväntas mötas ytterligare två gånger i år, vilket skapar möjligheter till dialog trots Irans rädsla för att landet kan reduceras till ett förhandlingskort i stormaktskonkurrensen, säger observatörer.

Niu Xinchun, chef för Kina-Arab Research Institute vid Ningxia-universitetet, sade att förändringen i Kinas uttalanden mellan de två toppmötena visade att Peking och Washington hade «byggt upp större allians kring Iran än tidigare». «Detta visar att utbytena mellan de två nationerna ökar och att deras konsensus växer», sade han.

En mer stabil relation mellan USA och Kina var «utan tvekan fördelaktig» för Iran, eftersom den gav Teheran en ytterligare och «potentiellt mycket effektivare» kanal för att kommunicera med och påverka Washington, sade Niu.

Iran har förlitat sig på regionala makter som Pakistan och Qatar för att kommunicera med USA. Ryssland hade också erbjudit sig att medla, men dess ansträngda band med Washington gjorde landet dåligt lämningstätt för en effektiv diplomatisk bro, sade Niu.

«Å andra sidan hyser Iran en oro som är typisk för mindre makter – rädslan för att slutligen användas som förhandlingskort i stormaktsaffärer,» sade han och tillade, att detta var anledningen till att Teheran skickade sin högsta diplomat till Peking för samtal bara dagar före Xis resa till USA.

Under diskussionerna med sin iranske motsvarighet, Abbas Araghchi, bekräftade Kinas utrikesminister Wang Yi Pekings stöd för Teheran, krävde en politisk lösning med Washington och varnade för regionala spänningar som sprider sig till Jemen.

Araghchi besökte också Peking i maj, strax före Trumps statsbesök i Kina.

Xi och Trump förväntas mötas ytterligare två gånger i år – en gång på APEC i Shenzhen [18-19 november 2026. Det gäller det 33:e APEC Economic LeadersMeeting], och igen på G20 i Miami i december.

Med konflikten i Mellanöstern redan inne på sin sjunde månad och utan slut i sikte, är det troligt att det kommer att bli ett återkommande ämne mellan Xi och Trump.

Ali Salehian, seniorforskare vid Teheran-baserade Governance and Policy Think Tank, sade att Iran inte behövde få panik över ett närmare samarbete mellan USA och Kina, och hänvisade till Pekings konsekventa hållning i sin Mellanöstern-politik och Teherans motståndskraft att stå emot politiska skiften.

Salehian såg också «mer möjlighet än hot» för Iran i förbättrade diplomatiska relationer mellan USA och Kina. «Vi ser möjligheter – liknande den medlingsroll Kina spelade mellan Iran och Saudiarabien,» sade han.

Salehian sade att Teheran hade försökt fördjupa de strategiska banden med Peking, en ståndpunkt som sannolikt inte kommer att förändras inom den närmaste framtiden.

Peking skulle också kunna bli en ekonomisk «stabilitetsankare» för Mellanöstern, men behövde gå bortom sin «vänta-och-se»-strategi genom att vara proaktiv i regionala frågor och omsätta ideal som «multipolaritet» och «solidaritet i det globala syd» till handling.

Jesse Marks, grundare av ’Rihla Research and Advisory’, en Washington-baserad konsultfirma med fokus på Mellanöstern, sade att iranska myndigheter skulle vara skeptiska till förbättrade sino-amerikanska relationer men att det fanns förtroende i Teheran för att «Peking inte kommer att överge dem politiskt».

Han noterade att det fanns en grundläggande intern konflikt mellan Irans diplomatiska klass och landets mäktigaste militära gren, Islamiska revolutionsgardet.

«Båda sidor förstår att Kina sannolikt inte kommer att hjälpa Trump-administrationen att avsluta kriget, men den större frågan är den interna kampen för att identifiera en tydlig, enad iransk stat i kontakten med USA,» sade Marks.

Diplomatiska ansträngningar mellan Iran och USA har stannat av sedan Trump avvisade ett iranskt förslag – som förmedlades via Qatar – om att återöppna Hormuzsundet och avsluta konflikten.

Dessutom rapporteras Washington förbereda sig för att skicka ett tredje hangarfartyg till regionen och Trump har hotat att återuppta militära åtgärder efter mellanårsvalet i november.

I Teheran har Irans främsta diplomat sagt att landet är «redo för verklig diplomati» men skulle förbli orubbligt även i ett «apokalyptiskt krig».

Enligt Marks hade Peking den «legitimitet och ekonomiska tyngd» som var avgörande för Irans återuppbyggnad och globala återintegrering efter kriget, en roll som andra makter, som Ryssland, inte lätt kunde efterlikna.

Marks sade dock att även om varmare band mellan Xi och Trump skulle kunna förbättra samordningen kring Irans kärnenergiprogram, var det mycket osannolikt att detta skulle förändra de regionala realiteterna i grunden eftersom Kina «inte var en viktig aktör i Mellanösterns säkerhet».

«Irans rigiditet inför förhandlingar om vapenvila sker på bekostnad av kinesiska energiintressen i Hormuz. Så kinesiska ledare måste balansera hur det uppmuntrar Iran att återvända till förhandlingsbordet, utan att underminera deras position när de väl sitter vid bordet.»

Jodie Wen, forskare vid Tsinghuauniversitetes ’Centre for International Security and Strategy’ med specialisering på Mellanöstern, sade att Kinas försiktiga inställning till regionen undvek amerikansk hårdhänt intervention och var ett medvetet strategiskt val snarare än en spegling av begränsad kapacitet.

Hon sade att Kina och USA förblev de avgörande aktörerna i Iran-frågan, eftersom både europeiska och regionala aktörer hade begränsat inflytande och kapacitet.

«Betydelsen av toppmötet mellan USA och Kina ligger i den positiva signal det sänder – nämligen att när Washington och Peking bygger en grund av strategisk stabilitet kan regionala spänningar börja lätta.»

---

Fan Chen började på South China Morning Post 2024. Hon har rapporterat från Kambodja, Nepal och Tjeckien. Hennes arbete har publicerats i Reuters, Newsweek och Southern People Weekly. Hon har två journalistexamen, från Columbia Journalism School och New York University.

---

Les også:

Kina har ikke noe prosjekt om å frelse verden