oss 150 kroner!
I artikeln Hvem takler papirtigeren? står det «Vi som är flitiga åskådare, och anser att vi kan berätta för andra – mindre flitiga och kanske felinformerade åskådare – måste hålla huvudet kallt och inse att våra kunskaper av olika skäl är begränsade. Gör vi inte det riskerar vi att förvränga den viktiga berättelsen, det viktiga narrativet.»
Det handlade då om de emellanåt övermaga synpunkterna på den ryska utrikespolitiken. Nu har turen kommit till Kinas utrikespolitik.
Alla de ekonomer, pensionerade militärer och CIA-analytiker från USA med flera, som vi med stor behållning regelbundet lyssnar på, de är alla överens om, att det är Kina som det döende imperiet i sista hand ser som sin utmanare. Det är inte märkligt. Kina är en civilisationsstat på 1,4 miljarder invånare. Kina har en flertusenårig historia och har på egen hand och på rekordkort tid lyckats utveckla landet, från att ha varit ett av jordens fattigaste till att bli vad det är idag, en stabil och förutsägbar stat som är en av jordens mäktigaste, inte bara ekonomiskt utan även på många andra viktiga områden – inte minst det diplomatiska. Det är främst på det området som många av oss välvilliga ibland visar allvarliga kunskapsbrister.
Kinas president Xi Jinping skakar hand med USA:s president Donald Trump efter ett besök i Zhongnanhai-trädgården i Peking i maj. Man hoppades att deras toppmöte skulle bidra till att minska handelsspänningarna mellan de två supermakterna. Foto: AP
Men först till varför Kina från USA:s sida ses som det största hotet. Det finns många och lätt tillgängliga artiklar om detta. Det räcker nog med ett exempel från South China Morning Post US must act quickly to counter China’s growing tech progress, lawmakers told. Den är skriven av Mark Magnier i New York. Så här inleder han sin artikel:
«Kina är ett existentiellt hot mot USA, och Washington måste bromsa den kinesiska utvecklingen och accelerera USA:s tekniska framsteg, annars hamnar de långt efter den asiatiska jätten, sa vittnen till lagstiftarna vid ett rundabordssamtal med kongressen på tisdagen. Bland de möjliga strategier som behövs för att motverka Pekings växande framgångar, sa analytiker, fanns att utöka Silicon shield – ett försök att ta bort Kina från leveranskedjorna för halvledare – till drönare och andra viktiga tekniker; drastiskt minska USA:s byråkrati; fokusera mer på framväxande tekniker som kvantmekanik; och motverka Kinas aggressiva försök att skapa globala standarder.»
Vittnena vid samtalen med kongressen liksom ’analytikerna’, lever naturligtvis i uppfattningen att USA nu på 2000-talet har samma förmåga som 1950-talet. De har inte lyssnat på ekonomer som Michael Hudson eller pensionerade militärer och CIA-analytiker från USA, som dag ut och dag in beskriver den enorma skillnaden mellan 2000-talet och 1950-talet.
Piero Tozzi, senior Kina-direktör vid ’American First Policy Institute’ säger enligt artikeln att «Kina är en systemrival. Landet försöker utmana och ersätta USA som garant för den amerikanskledda efterkrigsordningen, och det gör de på flera fronter.» «Vi ser hur de försöka sätta standarder inom teknikens område. Det gäller även inom telekommunikation, vilket är anledningen till att det är viktigt att vinna den tävlingen. Vi ser dem till och med försöka återställa standarderna när det gäller mänskliga rättigheter.»
Men Mark Magnier påpekar också i artikeln att «Peking har upprepade gånger hävdat i FN och på andra håll, att det är en mänsklig rättighet att lyfta människor ur fattigdom, i nivå med mer konventionella tolkningar.» Ett lika viktigt påpekande är att «Panelen om artificiell intelligens och konkurrens mellan USA och Kina, som sammankallades av en underkommitté till den mycket inflytelserika kommittén för övervakning och regeringsreform i representanthuset, hölls samtidigt som konkurrensen mellan USA och Kina intensifieras, trots USA:s president Donald Trumps och Kinas president Xi Jinpings försök att stabilisera relationerna vid deras toppmöte i Peking i maj.» (Min markering) Hur många av oss välvilliga bryr sig om de två presidenternas försök att stabilisera relationerna? Kommentarerna från de flesta välvilliga går i stället ut på att, ’kineserna inte fattar att USA aldrig går att lita på’.
Men om det nu är så, att det döende desperata imperiet ser Kina som sitt största hot, då måste man noga överväga varje steg som tas, så att ödesdigra konsekvenser undviks. Det krävs ett oerhört avancerat strategiskt handlande. Kunskaper därom har man i både Iran och Ryssland samt framförallt i Kina. Det kan vi förstå av de senaste par årens geopolitiska händelser.
I artikeln A Long and Glorious Journey Towards Our Dreams från oktober 2022 skriver Xi Jinping «Precis som Kina inte kan utvecklas isolerat behöver världen Kina för sin utveckling. Genom fyra decennier av obevekliga ansträngningar för att reformera och öppna upp, har vi skapat de två enastående framgångarna med snabb ekonomisk tillväxt och social stabilitet. Den kinesiska ekonomin har stor motståndskraft, potential och flexibilitet. Dess starka grunder bidrar till en långsiktig utveckling och kommer att förbli oförändrade. Kina kommer att bli mer och mer öppet. Vi kommer att hålla fast vid engagemang för djupare allsidiga reformer, bredare öppning och högkvalitativ utveckling. Ett välmående Kina kommer att skapa fler möjligheter för världen.»
De möjligheter för världen som Xi här skriver om, syftar troligen främst på BRI och andra ekonomiska åtaganden. Men eftersom det hänt mycket sedan oktober 2022, har vi kunnat se hur dessa åtaganden vuxit, till exempel genom de fyra Globala Initiativen, borttagandet av alla tullar från afrikanska länder, ett ständig påpekande om FN:s roll och fler diplomatiska aktiviteter – bland annat. Samtidigt ser nog de som vill behålla det nordamerikanska imperiets position, att det som kan «skapa fler möjligheter för världen» kommer att skapa sämre utrymme för dem.
Vad menar då Xi Jinping med den kinesiska ekonomins «starka grunder»? Här kommer vi naturligtvis i slutändan in på det kinesiska kommunistpartiets roll i den kinesiska staten. Många av oss välvilliga har inte tillräckligt satt sig in i den. Det går att göra, bara man har lite tid och någon studievana. Naturligtvis måste man också tycka att det är viktigt. Vi kan till exempel läsa Xis rapport till KKP:s 20:e nationella kongress, också i oktober 2022.
I boken ’The governance of China’ femte delen, upptar rapporten 79 sidor. Men den finns också på nätet: UPHOLD SOCIALISM WITH CHINESE CHARACTERISTICS AND STRIVE IN UNITY TO BUILD A MODERN SOCIALIST COUNTRY IN ALL RESPECTS.
I rapporten finner vi följande korta förklaring. «Kinesiska kommunister är mycket medvetna om att endast genom att integrera marxismens grundläggande principer med Kinas verklighet och det bästa av dess traditionella kultur, och endast genom att tillämpa dialektisk och historisk materialism, kan vi ge korrekta svar på de viktigaste frågorna som tiden ställt och upptäckt genom praktik, och därmed säkerställa att marxismen alltid behåller sin kraft och vitalitet.»Detta är Kinas utgångspunkt för det nu pågående viktiga samarbetet med Iran och Ryssland. Ryssland har sin utgångspunkt och Iran sin – av förmodligen mer religiös/moralisk karaktär. Trots flera negativa antydningar från många av oss välvilligas sida, kan jag inte se annat än att alla de tre staterna mycket klart behandlar varandra som jämbördiga parter. Vad enskilda oppositionella, entreprenörer, ekonomer eller andra gör och anser i de tre staterna är en annan sak. I detta är Kina annorlunda. Det beror i sin tur på att demokratin där fungerar annorlunda. Det har beskrivits bland annat i serien @Demokrati-diktatur. I första avsnittet refereras till Jenny Cleggs artikel China’s democracy: how the National People’s Congress works, och den är översatt till svenska.
Det är alltså så, att utifrån tre olika staters erfarenheter måste de kämpa mot samma mål. Allt måste göras för att världen inte helt exploderar på grund av det döende imperiets alltmer desperata, oförutsägbara och våldsamma kamp för sin överlevnad – som just imperium. Att denna kamp redan på kort sikt kan totalt förändra till exempel livsmedelssituationen över hela jorden, får vi som lever i imperiets vasallstater inte veta så mycket om, men det finns de som informerar om det, till exempel Pepe Escobar och Larry Johnson. Det gjorde de här BREAKING: LARRY & PEPE -China’s 72-HOUR Ultimatum to the US -Fix the Iran DEAL by Monday Or It’s WAR den 18:e juli. Larry hänvisar med emfas till vad den ryske utrikesminisen S. Lavrov skall ha sagt «Det går inte att förhandla med USA» Pepes och Larrys rapport är tydlig.
Ur kinesisk synvinkel, är talet om att det inte går att förhandla med USA-imperialismen, inte något som leder framåt. Det är många, även erfarna personer som ambassadör Chas Freeman som framför att förhandlingar är omöjliga: No Negotiation is Possible with the Dying Empire. Även om kanske både Iran och Ryssland dragit denna slutsats så har man i Kina inte dragit den. Det rapporterar Pepe om.
Kanske kan en artikel i South China Morning Post sprida ljus över hur man nu från Kinas sida, trots tidigare visad ovilja ändå vill gå vidare för att dämpa effekterna av den våldsamma dödskamp som USA-imperiet för. Artikeln heter Formal China-US G2 framework key to ‘guarantee’ world peace: top Beijing adviser och är skriven av Orange Wangden 11:e juli. Artikeln inleds med följande ord «Ett ’institutionaliserat’ G2-ramverk mellan Kina och USA skulle kunna erbjuda en ’strukturell garanti’ för global fred i en värld som är präglad av kriser, har en högprofilerad rådgivare till Peking sagt.»
Ett G2 vid sidan av G7 och G20!? Är det ett klart tecken på att Kina nu i samarbete med USA-imperiet kan tänka sig att dela in jorden i två imperiesfärer, en för var och en av jordens två mäktigaste ekonomier – en för USA och en för Kina? Professor John Mearscheimer kommer att ta det som ett bevis på sin uppfattning.
Låt oss närmare studera artikeln och se vad den ger.
Den «högprofilerade rådgivaren till Peking» heter Zheng Yongnian. I artikeln presenteras han som en framstående kinesisk statsvetare vilken anser att «världen står inför fyra sammanflätade utmaningar – geopolitiska konflikter, alltmer ’religiösa’ samhällen, obalanser i den globala ekonomin och försvagningen av det FN-centrerade styrsystemet.» Detta kallar han ’modernitetskris’. Vad det skall betyda är inte helt klart. Men att man från Kinas sida på senare tid ständigt framhåller «försvagningen av det FN-centrerade styrsystemet» är säkert en del av ’modernitetskrisen’.
Hur skall då arbetet med att hantera denna kris gå till? Naturligtvis måste problemet först mer noggrant identifieras. Zang menar till exempel att «En angelägen fråga är hur man kan ta sig bortom USA:s eller Europeiska unionens bilaterala handelstvister med Peking, för att åter få balans på den globala ekonomin genom att låta alla tre sidor samarbeta». Verkar inte detta bara vara en from förhoppning? Samarbetet inom USA/NATO/EU-sfären är ju enormt kaotiskt för närvarande, och kaos ökar för var dag. USA:s president är den störste kaosspridaren, och han verkar trivas med det.
Ett något udda exempel är hans uppträdande i samband med fotbolls-VM. Det har lett till att norska fotbollsförbundets (NFF) ordförande Lise Klaveness förbereder en anmälan till Fifas etiska kommitté om upphävandet av Folarin Baloguns avstängning i VM. Lise K. säger till ’The Times’ att «Vi vet alla att den här domen påverkades av yttre krafter och inte gick rätt till rent processuellt. Vår ledare inom Fifa (ordförande Gianni Infantino) måste kunna säga att detta var ett misstag.» Alla vet namnet på de «yttre krafterna.»
Ändå menar Zheng Yongnian (dekan för institutionen för offentlig politik vid ’Chinese University of Hong Kong’, Shenzhen) att det går «att låta alla tre sidor samarbeta.» Men han är inte bara optimist har är också en mycket kunnig realist som «varnar för att även om det ekonomiskt kan vara ’möjligt’ för USA och Europa att upprätta samarbetsmekanismer för global utveckling med Kina, skulle djupa geopolitiska, ideologiska och strukturella skillnader göra detta ’mycket svårt’ att uppnå.» Vidare hävdar han att «Kina och USA båda kan anta en strategi med ’öppen källkod’ för internationell utveckling, där de kan tillämpa sina strategier på regioner där de har en tydlig komparativ fördel.
I detta scenario skulle USA kombinera sina avancerade teknologier med tillverkningskraften från utvecklade ekonomier som Japan och Europa, medan Kina främst skulle fokusera sina ansträngningar på det globala syd.» «Det måste påpekas att denna process är med öppen källkod och kommer inte att leda till det många fruktar – en värld med två centra eller två marknader.»
I artikeln står det sedan att Zheng Y. «hävdade att Kina och USA skulle förbli öppna för varandras sfärer, med talang och kapital som flödade åt båda hållen baserat på marknads- och kostnadsaspekter. Som bevis hänvisade han till att 2025 års Nobelpristagare i kemi, Omar Yaghis, nyligen flyttade från USA till en heltidsanställning vid Tsinghua-universitetet i Peking.» För oss mindre kunniga i diplomatins och det avancerade fredsarbetet för att utveckla en ny världsordning, utan att världen helt exploderar, för oss verkar detta näst intill omöjligt. Men det är ju så man handlar numer från Kinas sida.
I det pågående politiska spelet, eller kriget om man så vill, mellan USA och Iran, är det tydligt att kinesisk diplomati finns i bakgrunden och utövar stort inflytande. Två artiklar belyser det bra.
I en artikel på GT Chinese Foreign Minister urges early resumption of talks on Gulf tensions; Iran thanks China for peace efforts kan vi till exempel läsa «Under ett möte med Irans utrikesminister Seyed Abbas Araghchi i Kirgizistan på fredagen, uppmanade Kinas utrikesminister Wang Yi till ett snabbt återupptagande av dialog och förhandlingar mellan de berörda parterna och en korrekt hantering av frågor som rör Hormuzsundet. Araghchi tackade Kina för att konsekvent främja fred och dialog och uttryckte hopp om att landet skulle fortsätta att bidra till att minska de regionala spänningarna…Wang sa att Kina är djupt bekymrat över den förnyade eskaleringen av spänningarna i Mellanöstern och Gulfregionen. Samförståndsavtalet som undertecknades för mer än en månad sedan, var ett värdefullt resultat av medlingsinsatser från flera parter och återspeglade det iranska folkets och folken i regionens strävanden efter fred och stabilitet, sade han och betonade att de framsteg som uppnåtts genom dialog inte bör överges. ’När dörren till förhandlingar väl är öppnad, bör den inte stängas, och så länge det finns hopp om fred bör det inte ges upp.’»
I en artikel på CGTN, också från den 25:e juli, Chinese FM Wang Yi meets Pakistani counterpart kan vi läsa «Pakistans nyckelroll i att underlätta det samförståndsavtal som nåtts mellan USA och Iran, det uppskattar Kina mycket, sade Wang och tillade att Kina kommer att fortsätta att starkt stödja Pakistan i dess ansträngningar att medla, främja alla parters återgång till dialog och förhandlingar och uppnå en varaktigt vapenvila.»
Om vi så återgår till Orange Wangs artikel i SCMP ser vi följande «’Om det politiska förtroendet förbättras kommer de två ekonomierna inte att separera utan bli ännu mer ömsesidigt beroende,’ tillade han [Zheng Yongnian] och pekade på betydelsen av de många mötena mellan kinesiska och amerikanska ledare i år. Zheng upprepade att en de facto ’Grupp av två (G2)’-struktur hade vuxit fram mellan Kina och USA, och att om den bilaterala relationen hanterades effektivt kunde världen till stor del undvika större oro. ’När denna G2-ram är institutionaliserad kommer den inte bara att främja global utveckling och hjälpa till att ombalansera världsekonomin, utan den kommer också att fördjupa samarbetet mellan de två länderna och därigenom ge en strukturell garanti för världsfreden,’ sade han.»
’Om’…’om’…«och därigenom ge en strukturell garanti för världsfreden»! Tveksamheter i mängd. Vi får inte heller glömma att USA:s president redan föreslagit något liknande – och Kinas reaktion. Artikeln i SCMP tar upp det «Trump lanserade idén om ett G2-landskap mellan USA och Kina inför sitt möte med Xi vid sidan av Apec-toppmötet i Busan, Sydkorea, i oktober förra året, och pekade på ett ’duopol’ för att hantera globala angelägenheter som världens ledande supermakter. Kina uttryckte då ovilja att acceptera konceptet och betonade att man inte skulle tro på ’logiken att världen kan styras av [några få] stora länder’».
I september skall Kinas president Xi Jinping träffa USA:s president Donald Trump i USA. Det skall bli mycket spännande att följa vad mötet mellan de två presidenterna kommer att resultera i.Bertil Carlman
