oss 150 kroner!
Ett inlägg av Kathleen H. gjorde stort intryck. Hon skrev under rubriken Fordommer «mot» kjærlighet. Tankar och känslor som på ett eller annat sätt har med kärlek att göra har vi varje dag, mer eller mindre medvetet. Samma sak är det med känslan för kollektivet, med känslan av vilka ’vi’ egentligen är – vi till skillnad från dem; de där.
Redaktionen presenterar Kathleens artikel med orden «Det er ikke ofte vi skriver om kjærlighet. Men hva skal vi med et samfunn uten kjærlighet?» Frågan kan ingen rimligen ha någon invändning mot, men hur är det med påståendet? Om man söker på ordet kjærlighet så får man 225 träffar. De tolv första träffarna är på artiklar som chefredaktörn själv skrivit. Är det ofta? Oavsett vilket så tänker säkert den stora majoriteten av oss människor på kärlek oftare än vi inser. Men då kommer frågan om vad som menas med ’vi’. Vilka är vi? Vi som hyser kärlek för varandra? Låt oss tänka efter!
Häromdagen hade RT ett inslag från Venezuela. (RT News – January 26 2026 (17:00 MSK) Vid 13:13) Det började med att visa på det hat som det döende imperiet har visavi det venezuelanska folket. Det visades upp i form av resonemang som USA:s utrikesminister Marco Rubio förde fram. Det hat som han visar bygger på lögner. Så är det mycket ofta med hat.
Det är samma hat som årets fredspristagare har mot folket i det land, Venezuela, som hon kallar sitt fosterland. Det är ingen överdrift. Hon har öppet bett imperiet om att invadera hennes hemland för att kuva dess folk. Hon har öppet velat ge sitt fredspris till presidenten i det land som lät kidnappa det venezuelanska folkets president, Nicolas Maduro och hans maka.
Det är samma hat som den norska nobelkommittén hyser, som medvetet gav ett fredspris till en krigshetsare. Nja, nobelkommittén kanske inte hatar, men den tvekar inte att böja sig för den hatiska vilja som det döende imperiet med kraft sprider över världen. Det som den norska nobelkommittén saknar är förmåga att förstå vad kärlek är, vad empati är, ja till och med vad verklig fred innebär. Men den är inte ensam om denna allvarliga känslomässiga brist.
På samma sätt som vi måste våga tala om kärlek måste vi våga peka ut de som hotar kärleken med sitt hat. RT-journalisten Murad Gazdiev gör det. Han visar med filmklipp hur USA-imperiet hatar «collectivos»i Venezuela och anklagar dem för allt som imperiet självt ägnar sig åt, och som alltmer blir omöjligt att dölja – bland annat eftersom RT-journalisterna ständigt sprider berättelser som står vanligt folk nära. Alltså åker ett reporterteam till Caracas för att prata med «collectivos» och de människor som de engagerar sig för.
«Collectivos» framställer mat och delar ut den till fattiga. USA fördömer dem som djävlar, mördare och kommunister, säger reportern.
RT-teamet visar upp det dagliga arbete som «collectivos» gör; att hjälpa de allra fattigaste.
«Collectivos» organiserar och leder olika kulturutövningar för fattiga venezuelaner.
Ungdomen är Venezuelas framtid säger en medlem i «collectivos». Olika grupper hjälper barn och tar inget betalt för hjälpen.
Vi är alla «collectivos» säger en kvinna som prisar dem för den hjälp de ger till familjer i området.
Den som tillhör «collectivos» visar sin kärlek till sitt fosterland. Så beskriver en medlem sitt uppdrag.
Vad visar då SvT (Sveriges television) av detta mycket intressanta arbete som «collectivos» ägnar sig åt? Ingenting. SvT ägnar sig i stället åt att svartmåla Iran så att ’vi’, svenska medborgare, inte skall visa empati, än mindre kärlek, till Irans folk när det döende imperiet förbereder sig på att ännu en gång krossa ett självständigt land. SvT, liksom de svenska tidningarna SvD, DN m.fl. nämner inte ens att folkmördarstaten Israel är ivrig påhejare av brottet. Sveriges television och den svenska presskåren hyser samma känslor som norska nobelkommittén, och saknar samma känslor.
RT-teamet visar med sitt inslag att i Venezuela så vet folket vilka ’vi’ är. Vi, det är människor som hyser kärlek till och arbetar för landets framtid, för landets barn och för landets fattiga. Vi, det är människor som kämpar mot imperiets hat, och mot de krafter som har «allvarliga känslomässiga brister».
«Spørsmålet er hva som skjer med et samfunn når kjærlighet blir gjort til noe mistenkelig.» Så avslutar Kathleen sin artikel. I Sverige ser vi dagligen vad som sker. Den svenska politikerkasten arbetar hårt med sitt stöd till hatets krafter. Sverige är med i både NATO och EU. Det kostar både pengar och energi. Därför finns det mindre och mindre kvar till välfärdsstaten. Därför försämras omsorgen om Sveriges framtid – barnen. Därför «ökar självskadebeteendet markant hos tonårsflickor». Därför vill politikerkasten att även barn kan sättas i fängelse. Förmodligen är Första Korintierbrevet 13:4-7 okänd för svensk överhet:
«Kjærligheten er tålmodig, er velvillig. Kjærligheten misunner ikke. Kjærligheten skryter ikke, den blåser seg ikke opp. Den gjør ikke noe usømmelig, søker ikke sitt eget, blir ikke bitter, gjemmer ikke på det onde. Den gleder seg ikke over urett, men gleder seg ved sannhet. Den utholder alt, tror alt, håper alt, tåler alt».
Det finns många skäl till att hellre se på RT än SvT. Det finns lika många skäl till att hellre läsa nättidningen steigan.no än SvD eller DN.
Bertil Carlman
RT News – January 26 2026 (17:00 MSK) — RT News (Vid 13:13)
Kommentar
Bertil Carlman utfordrer redaktøren av steigan.no og han er jo viden kjent for å være en moderat og vennlig mann og siden han også forvalter et historisk fransiskanerkloster (Convento Cappuccini Tolfa) kan han jo ikke være dårligere enn artikkelforfatteren, men henvise til Frans av Assisis bønn (som riktignok ikke ble skrevet av Frans, men svært mye seinere):
Herre gjør meg til redskap for din fred!
La meg bringe kjærlighet der hatet rår.
La meg bringe forlatelse der urett er begått.
La meg skape enighet der uenighet rår.
La meg bringe tro der tvilen rår.
La meg bringe sannhet der villfarelse rår.
La meg bringe lys der mørket ruger.
La meg bringe glede der sorg og tyngsel rår!
Red.
