oss 150 kroner!
I april 1976, bara några månader före sin död, skall Mao personligen ha utnämnt Hua Guofeng till sin efterträdare «Med dig som ansvarig känner jag att jag kan koppla av» lär Mao ha sagt om Hua. Deng Xiaoping påpekar åtminstone ett par gånger, att denna utnämning som Mao gör av sin efterträdare, är ett utslag av feodalt tänkande. I oktober samma år, då alltså Hua Guofeng var ledare i KKP arresteras de fyras gäng. Hua ger också uttryck för feodalt, eller åtminstone icke-materialistisk tänkande, ett tänkande som ger uttryck för idoldyrkan.
I artikeln The ’two Whatevers’ Do not Accord With Marxism från maj 1977, säger Deng «För några dagar sedan, när två ledande kamrater från partiets centralkommittés kansli kom för att träffa mig, sa jag till dem att «De to enhver» är oacceptabla. Om denna princip vore korrekt, skulle det inte finnas något rättfärdigande för min rehabilitering, inte heller något för påståendet att massornas aktiviteter på Himmelska fridens torg 1976 var rimliga. Vi kan inte mekaniskt tillämpa vad kamrat Mao Zedong sa om en viss fråga på en annan fråga, vad han sa på en viss plats på en annan plats, vad han sa vid en viss tidpunkt på en annan tidpunkt, eller vad han sa under särskilda omständigheter på andra omständigheter. Kamrat Mao Zedong själv sa upprepade gånger, att några av hans egna uttalanden var felaktiga. Han sa att ingen kan undvika att göra misstag i sitt arbete, försåvitt han inte gör något alls. Han sa också att Marx, Engels, Lenin och Stalin alla hade gjort misstag – varför korrigerade de annars sina egna manuskript gång på gång?» Kritiken riktades mot Hua Guofeng, som två år efter det att han ’personligen’ blivit utnämnd av Mao fick avgå, då partiets ledningsmajoritet var mer inriktad på de ekonomiska reformer som Kina var i stort behov av.
Det är inte konstigt i ett land som ännu är plägat av feodala idéer, men det ligger inte heller i det nya Kinas intresse, att en betydelsefull ledare blir föremål för i det närmaste religiös idoldyrkan. Redan 1960 skriver Deng Xiaoping i artikeln Correctly Disseminate Mao Zedong Thought:
«Jag har diskuterat spridningen av ’Mao Zedongs tänkande’ i Shandong och Tianjin, och senare diskuterat ämnet med andra kamrater i de centrala ledande organen. Igår nämnde jag denna fråga för ordförande Mao, och han höll med om följande åsikter. För det första är det största problemet för närvarande att Mao Zedongs tänkande har blivit vulgariserat. Varje framgång tillskrivs Mao Zedongs tänkande. Till exempel, när en butik har en större affärsvolym, säger folk att det är en utveckling av Mao Zedongs tänkande, och Mao Zedongs tankar sägs till och med vara tillämpliga på bordtennis. För det andra säger folk lite om marxismen-leninismen. Denna tendens kan hittas i varierande grad i mer än ett par tidningar.
Vem behöver vi för att ställa denna fråga? För Mao Zedongs tänkande, om vi förstår det rätt, involverar två aspekter: den ena, att upprätthålla och värna om marxismen-leninismen, och den andra, att utveckla marxismen-leninismen. Mao Zedongs tänkande och marxismen-leninism är en och samma sak. Mao Zedongs tänkande håller sig inte bara till marxismen-leninismens universella sanning, utan tillför också mycket nytt innehåll till marxismen-leninismens skattkammare. Därför bör vi inte separera Mao Zedongs tänkande från marxismen-leninismen som om de två vore olika saker. När vi sprider Mao Zedongs tänkande måste vi följa centralkommitténs direktiv och fästa lika stor vikt vid att «studera marxismen-leninismen» som att «studera kamrat Mao Zedongs verk». Naturligtvis kan vi nämna Mao Zedongs tänkande ensamt, men vi bör aldrig glömma den grundläggande läran, marxismen-leninismen.»
I denna grundläggande lära finns frågan om förhållandet mellan demokrati och diktatur. Mao skrev om det flera gånger, till exempel i tidigare refererade ’Om ny demokrati’.
Även Deng behandlade frågan om demokrati och diktatur, bland annat i ett anförande från slutet av 1980 Implement the Policy of Readjustment, Ensure Stability and Unity. «Ända sedan Folkrepubliken grundades – med undantag för ’Kulturrevolutionen’ som var ett decennium av inhemsk oro – har vi fortsatt att utöva diktatur över alla slags fientliga krafter, kontrarevolutionärer och brottslingar som allvarligt äventyrar den allmänna ordningen. Vi har aldrig visat dem någon nåd. Detta leder oss till frågan om hur man ska förstå och utöva folkets demokratiska diktatur. Kamrat Mao Zedong sa en gång att folkets demokratiska diktatur innebär kombinationen av demokrati bland folket med diktatur över reaktionärerna. Detta är i grunden proletariatets diktatur. Men i vårt land är termen ’folkets demokratiska diktatur’ mer lämpad för verkligheten. Folkets demokratiska rättigheter trampades på när Lin Biao och ’de fyras gäng’ var vid makten. Sedan ’de fyras gäng’ fallit, och särskilt sedan elfte centralkommitténs tredje plenarsession, har vi strävat efter att främja demokratin. Men mycket återstår att göra, och vi bör fortsätta våra ansträngningar. Som jag nämnde tidigare bör vi vara fast beslutna att systematiskt driva fram en reformering av våra olika politiska och ekonomiska system. Det allmänna målet med dessa reformer är att säkerställa demokratin och utveckla den både inom partiet och bland folket.»
«Marxistisk teori och objektiv verklighet har gång på gång lärt oss, att endast när folket, som utgör den överväldigande majoriteten, åtnjuter en hög grad av demokrati kan diktatur effektivt utövas över den lilla minoritet som är våra fiender. Vi har också lärt oss, att endast när diktatur utövas över denna lilla fientliga minoritet kan den överväldigande majoritetens – hela folkets – demokratiska rättigheter garanteras fullt ut. Under nuvarande omständigheter är det därför fullständig i överensstämmelse med folkets önskan, och den socialistiska moderniseringens behov att använda statsapparatens repressiva makt för att attackera de kontrarevolutionära sabotörerna, antiparti- och antisocialistiska element och brottslingarna som gjort sig skyldiga till allvarliga brott och att splittra deras led i den sociala stabilitetens intresse.»(Vad beträffar kulturrevolutionen hänvisar jag till The Cultural Revolution: Mao’s Radical Campaign and Its Lasting Impact on China och när det gäller ’de fyras gäng’ hänvisar jag till en artikel hos ’Alpha History’: The Gang of Four).
År 1992 har reformarbete kommit en bra bit på väg och flera av de utvecklingshämmande kontroverserna hade lösts på ett för framtiden positivt sätt. Men var KKP fortfarande den verkliga garanten för demokrati åt det arbetande folket och en diktatorisk spärr mot de borgerliga idéer som självklart bland annat följde i spåret av politiken att «öppna upp» visavi omvärlden? Och bara tre år före Kina upplevde de händelser som hos oss i väst beskrivs som Massakern på Himmelska fridens torg 1989? I The Diplomat skriver Wu Wei i juni 2015 artikeln Why China’s Political Reforms Failed.
«Skottlossningen den 4 juni 1989 i Kina signalerade ett misslyckande för de politiska reformer som det kinesiska kommunistpartiets politbyrå eftersträvade under 1980-talet. Detta misslyckande var ingen tillfällighet – det var ett resultat av en komplex konkurrens mellan olika fraktioner inom KKP. När det gäller frågan om politiska reformer var Deng och Zhao dock inte helt synkroniserade. Deng hoppades kunna reformera det befintliga systemet och göra det mer effektivt utan att helt omkullkasta det. Zhao, som var den verkliga ledaren för den politiska reformrörelsen, försökte förändra det sätt på vilket partiet utövade makten, med slutmålet att etablera en demokrati. Under beskydd av Dengs vision genomförde Zhao ett djärvt experiment – att försöka omvandla Kinas starkt centraliserade politiska system till en modern konstitutionell demokrati. Skillnaderna i Dengs och Zhaos mål ledde så småningom till att Deng slutade stödja Zhao och kastade in sin tyngd hos de konservativa för att döda politiska reformer. I början av sommaren 1989 trodde Deng att Zhao försökte använda demokratiprotesterna för att driva på för fler politiska reformer, vilket skulle äventyra enpartistyret i Kina.»
The Diplomat önskade alltså att skotten den 4:e juni skulle leda till en reformering av partisystemet i Kina så att landet skulle kunna bli ’en modern konstitutionell demokrati’. Majoriteten av jordens länder vet idag genom bitter erfarenhet vad det är för sorts demokrati som Wu Wei vill se i Kina. Det är den borgerliga demokrati som för det arbetande kinesiska folket också skulle innebära diktatur, kapitalets makt.
Nu finns det emellertid forskare, även i väst, som ger en helt annan, och på fakta betydligt bättre grundad redogörelse för händelserna på ’himmelska fridens torg’. På ’the Duran’ har Matthew Ehretskrivit artikeln: How China’s Gorbachev Was Flushed in 1989.
«Medan andra länder var upptagna med att låta Soros armador av Open Society-stiftelser infiltrera dem på alla nivåer, hade Kina vett nog att se den onda agendan för vad den var. Och när en färgrevolution försöktes på Himmelska fridens torg av samma organ som inledde en ny tidsålder, våldtäkt av Sovjetunionen och nedmontering av västerländsk representativ demokrati, förlorade Kina ingen tid på att avlägsna Soros högra hand i Kina 1989. en man som hade lyckats nå toppen av den politiska makten som generalsekreterare för det kinesiska kommunistpartiet och förmodad arvtagare till den åldrande Deng Xiaoping. Soros man hette Zhao Ziyang, och under 1980-talet hade västerländsk press redan vant sig vid att kalla honom ’Kinas Gorbatjov’.»
I sin postumt publicerade självbiografi skrev Zhao att han under denna tid önskade att «Kina skulle anta en fri press, frihet att organisera sig, ett oberoende rättsväsende och en parlamentarisk flerpartidemokrati» Zhao uppger också att han då krävde «privatisering av statligt ägda företag, separation av parti och stat och allmänna marknadsekonomiska reformer». Zhao önskade alltså införa en borgerlig demokrati, den form av demokrati som i grundläggande frågor skulle innebära diktatur över det kinesiska folket.
Även Torkil Lauesen har skrivit insiktsfullt om Kina. Det gör han i boken The Long Transition Towards Socialism and the End of Capitalism. Efter att också ha gått igenom händelserna på Himmelska Fridens Torg och Dengs comeback, skriver Torkil «Efter Dengs död 1997 fortsatte Jiang Zemin i hans fotspår. I december 2001 gick Kina med i Världshandelsorganisationen (WTO). Kinas inträde sågs i väst som en bekräftelse på Margaret Thatchers påstående att «det inte finns något alternativ» till den nya nyliberala ordningen under USA:s hegemoni. Kinas andel av världens totala varuexport var 1,8 procent år 1990. År 2012 hade den stigit till 11,1 procent, vilket motsvarar 2,02 biljoner dollar. Sedan 2010 har Kina varit världens största exportör av varor.» (sid. 250) Denna oerhört snabba ekonomiska utveckling, i en globalt sett kapitalistisk miljö, fick naturligtvis många olika konsekvenser.
Torkil redogör för en del av dem under rubriken ’Klasskamp i Kina under Deng’ «Klasskampen i Kina, som Mao oavbrutet påpekade, är långt ifrån över. Kommunistpartiet kanske inte förnekar detta, men de tonar definitivt ner det och betonar vikten av ett «harmoniskt samhälle». När privata företag återinfördes i Kina skedde en förskjutning mot höger. Det var inte bara affärsmän som skapade pengar, utan även korrupta partitjänstemän som samarbetade med kapitalet…… Eftersom Dengs politik skapade ojämlikhet, försämrade arbetsförhållanden och miljöförstöring, satte klasskampen i Kina press på kommunistpartiet att ändra kurs…… I vissa storskaliga «massincidenter», en term som används av den kinesiska regeringen för att beskriva sociala protester – inklusive strejker, sittdemonstrationer, marscher och upplopp – ockuperade tiotusentals människor lokala myndigheter i dagar.»
Efter det gör Torkil en ’Evaluering av eran under Deng’. (sid. 253) «Ur ett rent ekonomiskt perspektiv var Dengs politik en framgång. Nya industriella jobb har skapats för 400 miljoner människor (ungefär Europas befolkning). Kinas ekonomi har blivit mångsidig och högt utvecklad…… Ur ett rent socialistiskt perspektiv har Dengs politik en mer tvivelaktig meritlista. Det nya kapitalistiska systemet legitimerades av Kinas kommunistiska parti 1992, när det beslutade att dess medlemmar skulle tillåtas bli chefer för privata företag.……När det gäller ekonomin förändrades Kina under Dengs epok, från att vara ett av världens mest jämlika länder till ett av världens mest ojämlika länder……Om vi tar det globala perspektivet på Dengs strategi gentemot nyliberalism, var det ett rationellt val – att böja sig för trycket från den kapitalistiska offensiven utan att bryta partiets makt, som hade hänt i Sovjetunionen, och använda nyliberalismens dynamiska kraft mot sig själv, genom att först låta det utveckla Kinas produktivkrafter, och sedan vända sig bort från nyliberalismen, genom att använda tekniska framsteg för att utveckla förutsättningarna för socialism i Kina. Men för att förhindra att kapitalismen uppnådde en totalitet var det nödvändigt att hantera denna process noggrant. Deng var medveten om denna balans.»
Efter bland annat resonemang och jämförelse med utvecklingen i Sovjetunionen, skriver Torkil i sin bok (sid. 255) «Kommunistpartiets status i Kina skiljer sig mycket från Sovjetunionens senare år. Det är mycket mer förankrat i befolkningen. Med 98 miljoner medlemmar är det organiserat i 5,1 miljoner stadskommittéer och landsbygdsråd, och partiet har befolkningens respekt. Omkring 89 procent av de kinesiska respondenterna litade på regeringen år 2022, vilket var förstaplatsen bland 28 undersökta länder år 2022. I genomsnitt visade cirka 51 procent av de svarande förtroende för sin regering globalt.» Eric Zuesse har också skrivit om denna opinionsundersökning. To achieve democracy, we must have no elections är hans ironiska namn på artikeln.
«Vetenskapliga studier har vid det här laget slutgiltigt bevisat att USA endast styrs av sina miljardärer, INTE alls av sina väljare. Dessutom visade en stor internationell opinionsundersökning som jämförde andelen svarande i vart och ett av de enskilda länderna andelen svarande som svarade «Ja» på frågan «Representerar din regering dig eller inte?», att i USA och allierade länder var procentandelen som svarade «Ja» mycket lägre än för det genomsnittliga landet, och att alla 11 av de lägst rankade (eller mest diktatoriska) länderna på den listan var i gruppen USA och allierade. Dessutom visar en «NATO-ansluten opinionsundersökning i 53 länder att de flesta kineser anser att deras land är en demokrati». Natos opinionsundersökning visade att 83 procent av invånarna i Kina svarade «Ja» till «Mitt land är demokratiskt». Kina fick plats nummer 1 av de 53 nationerna. Det är vad den Nato-anslutna opinionsundersökningen kom fram till. (Av någon anledning offentliggjorde de det inte.)» Vi kan nog utgå från att den stora majoriteten av de tillfrågade, oavsett land, inte tänkte närmare på vilken typ av demokrati deras land hade, borgerlig demokrati eller proletär demokrati.
Undersökningen gjordes alltså 2022 och då är ’Deng-eran’ över sedan tio år, och vi har kommit in i ’Xi-eran’. Det hade varit intressant att veta vad opinionssiffrorna skulle ha varit under de år som beskrivs i boken Dying for an iPhone: Apple, Foxconn, and the Lives of China’s Workers.
Jiang Zemin (1989 – 2002) och även Hu Jintao (2002–2012), var i stort sett ledare för en politik, som gick i Deng´s anda. Denna politik skulle kunna definieras under parollen «Handle, men ikke bli sett».Torkil menar att Dengs politik också skulle kunna definieras under parollen «Låt några bli rika först», jämfört med parollen «Tjäna folket!» på Mao Zedongs tid. Men när Kina fick en ny toppledare 2013, blev det åter ett skifte i politikens focus. Eftersom Kina nu på avgörande områden närmade sig USA i styrka, uppmärksammades det med ny oro av politikerkasten i USA. Den nya ledaren, Xi Jinping, fick i uppdrag att formulera en väldigt tydlig utrikespolitik. Globalt sett blev Kina väldigt synligt.
Dette er del tre i en serie på fire.
Artiklene har emneknappen @Demokrati-diktatur.
