oss 100 kroner!
Bertil Carlman har oversatt denne artikkelen av Scott Ritter og i presentasjonen gjør han noen kritiske vurderinger av den tidligere våpeninspektørens rolle og nylige forfatterskap. Carlman gjør også noen vurderinger av andre kritikere og analytikere som ofte er å se i de frie mediekanalene, ikke minst Glenn Diesen, Alexander Mercouris og Alastair Crooke. – Red.
För de som studerar nättidningen steigan.no är Scott Ritter, enligt Wikipedia ”en amerikansk författare, före detta underrättelseofficer för United States Marine Corps, tidigare vapeninspektör i FN:s specialkommission (UNSCOM) och dömd sexförbrytare.”, ingen ny bekantskap. Med hänsyn till hur W. behandlar fakta kring personer som är misshagliga för myndigheterna i USA, bör vi nog vara åtminstone ifrågasättande när det gäller den sista benämningen. Som jag vet om, har t.ex Jimmy Dore, Max Blumenthal, Aaron Maté med flera, av W. utsatts för lögnaktiga påståenden.
Eftersom Scott är en mycket anlitad gäst hos många bloggare, har stora kunskaper i många ämnen förutom de som berör hans profession, har lätt för att både tala och skriva, har en examen, BA, i Sovjetunionens historia och är oerhört kritisk till USA:s nuvarande politik, kan man lugnt påstå, att när han emellanåt kallar sig själv ”En enkel marinsoldat”, så stämmer det inte. Om man också vet att han är gift med en kvinna från Georgien är det inte konstigt att han skriver artiklar som nedanstående. Men det är kanske lämpligt att först också framföra ett par mer kritiska tankar, eller åtminstone funderingar.
I ett avsnitt av Dialogue Works med Nima Alkhorshid blir Scott, som han ofta blir, väldigt emotionell och klumpar nästan ihop hela det tyska folket som ett folk av nazister. I ett avsnitt av Ask The Inspector från den 6.2 i år, får han frågan om han står fast vid sina kritiska synpunkter om Gonzalo Lira. Det gör han. Vi var nog flera som tyckte att det var märkligt att Gonzalo kunde sitta i en lägenhet i Charkov, och utan större problem ha ett antal ”rundabordssamtal”, i vilka stark kritik riktades mot Kievregimen. Men eftersom mycket eftertänksamma analytiker som Alexander Mercouris, och f.d. CIA-analytikern Larry Johnson inte tog upp problemet, fick det bero för min del. I början av Rysslands ’SMO’ var Scott Ritter ofta hos The Duran för samtal. Det är han inte längre. Scotts artikel ger ett allmänt intryck av att sedan Vladimir Putin, under mycket stor pompa och ståt, installerats som president i Ryssland för ytterligare en period, så har ny Ryssland på något vis blivit pånyttfött. Det sätt som segerdagen firades på i Ryssland för några dagar sedan förstärker det intrycket. Den 11.5 hade Glenn Diesen, Alexander Mercouris och Alastair Crooke ett mycket intressant samtal. Speciellt den kunnige, erfarne och eftertänksamme Alastairs resonemang om hur Ryssland nu drar sig undan även ”den anglo-amerikanska” kultursfären var mycket givande, och helt i linje med Scotts funderingar. Vid 1:05 säger Alastair, som bor i Italien och ofta besöker Ryssland (fritt transkriberat och översatt):
”Efter att ha kommit tillbaka från Ryssland ser man att planeringen och utvecklingen går hela vägen; över till Sibirien och Ural. Det finns planer på 20 år, på 40 år. Det är inte bara tal om nya vägar och tåg … det är frågan om en slags uppvaknande jätte. Det händer för att det (Ryssland) är så stort, så mångsidigt, och plötsligt sker en slags förändring.
Folk var väldigt desorienterade efter perestrojkan under den där hemska perioden av nyliberalism. Och plötsligt, paradoxalt nog, har kriget i Ukraina gett Ryssland en skjuts mot att «vara sig själv» på detta nya sätt, och hitta var det är i världen och vara bekväm med själva situationen. Ryssland har ordnat upp den interna situationen. Visst finns det fortfarande spänningar och sånt, men alla förstår nu, att det finns en sorts gräns. «Håll dig inom din gräns så mår du bra». Gå inte över din gräns för det inbjuder problem. Så du har fortfarande liberalerna och de konservativa, men de; ja, jag kan inte säga att de har blivit såta vänner (no. veldig nære venner), men de håller sig till sina gränser och saken går väldigt starkt framåt.”
Bertil Carlman
(The Changed Russian är en mer kalejdoskopisk film, fem minuter, med samma tema.)
Möt den nya chefen … Han är inte densamma som den gamla chefen
Scott Ritter 10.5 Meet the New Boss…He’s not the same as the Old Boss (substack.com)
Vladimir Putin svors in för sin femte mandatperiod som Rysslands president. Mainstream västerländska ryska «experter» utmålar Putin som en korrupt envåldshärskare som styr över ett misslyckat system och en misslyckad nation. Deras «verklighet» kunde inte vara längre från sanningen.
I sin recension av Catherine Beltons bok ’Putin’s People’ i The Atlantic den 27 juli 2020, drog Anne Applebaum slutsatsen att Vladimir Putin och hans kumpaner efter att den förre blivit omvald som Rysslands president våren 2018 så hade det «återigen skapats ett förkalkat, auktoritärt politiskt system i Ryssland», inklusive «en korrupt ekonomi som avskräcker från innovation och entreprenörskap». Åratal av Putins presidentskap, noterade Applebaum, hade lämnat Ryssland utblottat. «I stället för att uppleva det välstånd och den politiska dynamik som fortfarande verkade möjligt på 90-talet», förklarade den Pulitzerprisbelönade författaren, «är Ryssland återigen utarmat och apatiskt. Men», avslutade hon, «Putin och hans folk blomstrar – och det var det viktigaste målet hela tiden.»
Applebaum är en mycket eftertraktad talare om Ryssland efter det kalla kriget, där hon specialiserat sig på att plocka isär Rysslands sovjetiska förflutna samtidigt som hon beklagar Vladimir Putins maktövertagande, som hon i slutet av 1990-talet karaktäriserar som en envåldshärskare. Till Applebaums försvar ska sägas att hon inte är ensam om detta. I själva verket befinner hon sig i sällskap med före detta ambassadörer (Michael McFaul), nationella säkerhetsexperter (Fiona Hill och Angela Stent) och underrättelseofficerare (Andrea Kendall-Taylor), Steven L. Hall och John Sipher), som alla har använt sina rysktyngda meritförteckningar för att nästla sig in i vad som passerar som en nationell dialog i mainstream-media om Rysslands sanna natur och dess ledarskap, och vad det betyder för USA och dess europeiska allierade.
Utan undantag har rollfigurerna ovan upprepat Applebaums sammanfattning av Putins arv och framtid som Rysslands ledare. Det finns dock en viktig skillnad – medan Applebaum har varit en observatör av ryska händelser, var de andra alla aktörer i spelet, aktiva deltagare i utformningen och genomförandet av USA:s Rysslandspolitik under perioden omedelbart efter Sovjetunionens kollaps. De hjälpte till att sprida en politik som syftade till att utnyttja ryska politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga svagheter till USA:s egen fördel, och när Putins oväntade assimilering till det ryska presidentskapet hotade att omintetgöra allt som de hade åstadkommit under decenniet av förödande styre under Boris Jeltsin, arbetade samma aktörer aktivt för att underminera Ryssland i hopp om att störta Putin.
En analytiker som talar om 1990-talets katastrofala decennium i termer av «välstånd och politisk dynamik» kan inte beskrivas som en rysk «expert», utan snarare som en antirysk propagandist. Detsamma måste sägas om alla som jämför det sociala och ekonomiska tillståndet i Ryssland omkring 1999 med Ryssland 2020, och väljer att beskriva det nuvarande tillståndet i termer av apatisk utarmning. Det faktum att Applebaum och kompani formulerar Rysslands nuvarande ekonomiska situation som korrupt och saknande innovation och entreprenörskap, kan förklara varför de alla har fått 100 % fel när de förespråkade införandet av hårda ekonomiska sanktioner mot Ryssland (i efterdyningarna av den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022), i tron att den ryska ekonomin skulle kollapsa. I stället fick de bevittna dess överlevnad, återupplivande och explosiva expansion. Det finns två ord som beskriver den ryska ekonomiska miljön idag – innovation och entreprenörskap. Det faktum att dessa ord inte finns med i dessa före detta «experters» lexikon när de beskriver den ryska ekonomiska verkligheten idag, säger mycket om detta kollektivs okunnighet.
Applebaum och hennes gelikar förstår alltför väl att rötterna till rysk politisk korruption och förkalkning – de byggde detta system under ledning av den tidigare presidenten Boris Jeltsin och gifte ihop det med ett ekonomiskt system som såg pensionärer rånas medan rövarbaroner frodades. Den ryska oligarkklassen var barnmorska för dagens ryska «experter». De söker förklara Ryssland för en amerikansk publik, en publik som är infekterad med sjukdomen russofobi, och som dessa experter hjälper till att fånga in i huvudfåran. Äktenskapet mellan ryska oligarker och rysk politisk makt var en del av en övergripande USA-driven plan. Den syftade till att förstöra, inte återuppliva, den ryska nationen. Det var det [som var det] levande förkroppsligandet av samhällelig förkalkning. Och när Vladimir Putins maktövertagande hotade att riva upp deras storslagna plan, vände sig dessa experter mot honom och projicerade sina synder på den nye presidenten på klassiskt Orwellskt manér, vände på manuset så att upp var ner, vänster var höger och höger var fel.
Applebaum-klassen av tidigare ryska «experter» kan aldrig säga sanningen om Ryssland, eftersom det skulle kräva att de ärligt reflekterade över sina egna fel när det gällde att förstöra Ryssland till att börja med; och försöka hålla det förstört under de kommande decennierna. De har byggt karriärer och skapat sinekurer baserade på dessa lögner, och deras existens beror på deras förmåga att upprätthålla berättandet av dessa lögner för allmänheten i USA.
Det Ryssland som Vladimir Putin ärvde från Boris Jeltsin var en i grunden trasig nation. Oligarkklassen nästlade sig in i själva strukturen i det ryska ekonomiska och politiska samhället, och det ryska folket hade tappat tron på dess egen historia och dess egen kultur, och det sökte istället en västerländsk lycka som krävde att de förnekade sig själva på altaret av förmodad västerländsk kulturell överlägsenhet. En nation som är så långt borta från sin sanna natur är nästan omöjlig att styra – ingen politiker skulle kunna överleva den chockterapi som krävs för att ändra kurs. Putin var tvungen att prioritera de delar av Ryssland som behövde åtgärdas först, vilket tvingade honom att hålla för näsan inför den röta som tills vidare måste lämnas kvar, eftersom den gav det ramverk som höll ihop det som passerade för att vara Ryssland.
Under årens lopp har Putin kunnat nagga oligarkklassens korruption i kanten, reparera den skada som orsakats av årtionden av försummelse och långsamt uppmuntra den läkningsprocess som är nödvändig för att återuppliva den ryska nationen och det ryska folket. Men den kvarvarande fläcken från Jeltsinåren satt fortfarande kvar på den ryska kroppen, infektionen var för djup för att kunna rensas ut utan att omintetgöra mycket av de landvinningar som hade uppnåtts när det gällde samhällsföryngring. Västs svar på den ryska invasionen av Ukraina gav dock Putin ett oväntat uppsving i detta avseende. Först flydde hundratusentals politiska motståndare, anhängare till Aleksej Navalnyj, ut ur landet. För det andra sanktionerade Väst oligarkklassen, lamslog dem ekonomiskt och försvagade dem när det gällde det inflytande de kunde utöva i Ryssland. Och slutligen drev Väst på för en nästan total skilsmässa med Ryssland ekonomiskt. Därmed drogs kontakten ur för en politiskt mäktig klass av ryska affärsmän som hade blivit oupplösligt sammanflätade med den västerländska affärseliten.
Kort sagt, den västerländska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina, influerad av Anne Applebaum och hennes gelikar, slog tillbaka dramatiskt. Sanktionerna från Väst förstörde inte bara den ryska oligarkklassens och affärselitens politiska livskraft, utan slog också tillbaka mot Väst i ett klassiskt bakslag, som har lamslagit den europeiska ekonomin. Vladimir Putin kunde använda behovet av att stärka den ryska försvarsekonomin för att driva den typ av innovationer och entreprenörskap som av Applebaum et. al. påstods inte existera i dagens Ryssland.
Kriget mot Ukraina och det kollektiva Väst åstadkom också något annat – det väckte en slumrande känsla av patriotism hos det ryska folket. Denna patriotiska väckelse har lett till att ryssar förälskat sig i Ryssland och återupptäckt sin kultur, sin historia, sin religion och sina värderingar. Vladimir Putin har varit den drivande kraften för den ryska förnyelsen, och han har byggt vidare på denna nya känsla av nationell stolthet för att omdefiniera Rysslands roll på den internationella arenan; en stor nation med en unik kultur som är kapabel till självförsörjning, och som sådan aldrig mer är beroende av Väst för någonting. Detta nya Ryssland kan stå på egna ben och skydda sig mot varje fiende som kan dyka upp.
Smolket i glädjebägaren för denna nuvarande verklighet är dock i vilken grad Ryssland har blivit beroende av Vladimir Putins ledarskap. Putin vann omvalet genom att säkra 88 procent av rösterna med ett valdeltagande på 77 procent bland de röstberättigade. Detta är ett mandat för den typ av förändring som Putin tidigare inte kunde överväga av rädsla för att slita sönder det ryska civila och ekonomiska samhället. Med oligarkklassen och den västvänliga ekonomiska eliten effektivt kastrerade av sanktioner, kan Putin genomföra genomgripande ekonomiska reformer, som syftar till att återuppliva den ryska ekonomin baserat på den massiva återinvestering av resurser, vilka tidigare hade tagits ut ur Ryssland.
Kriget mot Ukraina har frigjort Putin på ett annat, ett kanske ännu viktigare, sätt. Den kvardröjande rötan från Jeltsinåren, i form av regionala politiker som var mer bekymrade över sina egna rikedomar, än de var över det ryska kollektivet, existerade fortfarande, och var till antal fortfarande en formidabel makt. Genom att vända kriget mot Ukraina från att vara ett krig mellan två slaviska broderfolk, som många ryssar motsatte sig, till en existentiell kamp med det kollektiva Väst för att kunna överleva, har Putin utnyttjat en pool av patriotism, vars like inte har setts sedan andra världskriget. Rysk patriotism är nu direkt kopplad till stöd för, och tjänstgöring i, den särskilda militära operationen. Vladimir Putin har dragit nytta av denna nya patriotism och det mandat som hans valseger gav för att omdefiniera den moderna ryska politiska klassen. Genom att göra det, har det satts igång den typ av strukturella förändringar, som är nödvändiga för att Ryssland ska kunna fortsätta att växa och frodas i en post-Putin-era.
«Det sägs ofta här», sa president Putin i sitt installationstal, «att statschefen i Ryssland svarar och alltid kommer att svara för allt. Så är det fortfarande. Men även om jag i dag har en djup medvetenhet om mitt eget personliga ansvar, vill jag ändå betona, att Rysslands framgång och välstånd inte kan och inte bör bero på en enda person eller ett politiskt parti eller en politisk kraft. Vi behöver en bred bas för att utveckla demokratin i vårt land och för att fortsätta de förändringar som vi har påbörjat. Det är min övertygelse», fortsatte han, «att ett moget civilt samhälle är den bästa garantin för att denna utveckling kommer att fortsätta. Endast fria människor i ett fritt land kan bli verkligt framgångsrika. Detta är grunden för både ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet i Ryssland. Vi kommer att göra allt vi kan för att se till att alla här kan förverkliga sina talanger och förmågor, för att se till att ett genuint flerpartisystem utvecklas och att den personliga friheten stärks.”
Det «förkalkade, auktoritära politiska system» som Anne Applebaum fördömde, är bara ett påhitt av hennes fantasi, och av dem som, liksom hon, har kommit att hata allt som har med Ryssland att göra och som Vladimir Putin har återuppbyggt från ruinerna av Jeltsins årtionde. Hon och hennes ryska «expertkollegor» har missuppfattat Ryssland och dess ledarskap, och kommer att fortsätta att göra det framöver. Förhoppningsvis kommer de ansvariga att förstå det pris som har betalats för att sätta tilltro till en sådan snedvriden analys, och börja lyssna på bedömningarna från dem som försöker förstå Rysslands verklighet som den är, och inte den fiktion som läggs fram av dem som är låsta i det förflutnas misslyckade politik. Endast på detta sätt kan den russofoba sjukdom, som har gripit tag i den amerikanska allmänhetens psyke, övervinnas. Och när den tiden kommer – och den kommer att komma – kan vi alla inse verkligheten av vad Vladimir Putin redan har åstadkommit och uppskatta det som vi för närvarande ser har påbörjats.
