oss 100 kroner!
John Bellamy Foster (JBF) kom år 2022 ut med boken ‘Capitalism in the Anthropocene(1) – ecological ruin or ecological revolution.’ Redan i titeln anar man att JBF har ett marxistiskt perspektiv. Antingen eller; ödeläggelse eller revolution. Om man sedan på baksidan av boken läser att Vijay Prashad har en kort presentation av JBF, blir det perspektivet fastslaget. Vijay skriver nämligen: ”JBF har återvänt till ett seriöst och uppriktigt engagemang i naturen. Han är skicklig på att navigera i den senaste vetenskapliga litteraturen, eftersom han är väl bekant med den enorma mängden marxistisk teori.”Boken är utgiven på förlaget Monthly Review Press. Monthly Review är också en tidskrift vars redaktör JBF numera är. Monthly Review finns också på nätet.
Baksidestexten fortsätter: ”Under de senaste 11.700 åren, under vilken civilisationen utvecklades, har jorden funnits inom det som geologer kallar holocen. Nu säger vetenskapen att den holocena epoken i den geologiska tidsskalan har upphört och ersatts av en ny farligare antropocen epok, som började omkring år 1950. Uppkomsten av denna antropocena epok kännetecknas av en ’antropogen spricka’(2) i de biologiska cyklerna på jorden, vilket skapar en förändrad verklighet, där mänskliga aktiviteter nu är den huvudsakliga geologiska kraft som påverkar jorden som helhet, och som samtidigt framkallar en existentiell kris för världens befolkning.
I denna omfattande studie berättar John Bellamy Foster för oss, att ett globaliserat system av kapitalackumulation har fått mänskligheten att smutsa ner sitt eget bo(3). Resultatet är en planetarisk nödsituation, som hotar alla nuvarande och framtida generationer, vilket ifrågasätter civilisationens fortsättning och i slutändan själva mänsklighetens överlevnad. Endast genom att ta itu med de sociala aspekterna av den nuvarande planetariska nödsituationen, utforska de teoretiska, historiska och praktiska dimensionerna av kapitalismens förändring av den planetariska miljön, är det möjligt att utveckla de ekologiska och sociala resurserna för en ny resa av hopp”.
Boken är en sammanställning av artiklar som JBF tidigare publicerat i Monthly Review, några också tillsammans med andra författare. Naturligtvis gör det att boken är full av upprepningar.
När Vijay Prashad skriver ”Han är skicklig på att navigera i den senaste vetenskapliga litteraturen, eftersom han är väl bekant med den enorma mängden marxistisk teori” stämmer det verkligen. Boken innehåller mängder av referenser. Referenserna till Marx´ arbeten upptar en hel sida till exempel.
Redan första raderna i introduktionen av boken slår an tonen «Kapitalisme er et system som iboende og uoppløselig ødelegger sitt eget reir, og det har nå blitt utvidet til selve planeten. Omfanget av problemet som dette utgjør for menneskeheten som helhet og for alle fremtidige generasjoner trosser nesten fantasien» Jag fantiserar så här «När skall de krig som USA-imperialismen tillsammans med sina vasaller nu för mot framför allt de länder som utmanar dess position som världshärskare, när skall de upphöra? Vad och vem kommer att sätta stopp för dem? Kommer ett slut på dessa krig att leda till ett slut på kapitalismen? Hur kommer jordens folk att samverka när krigen fått ett slut? Har FN då fått en rättvisare sammansättning, eller har en ny global samverkansorganisation skapats? Hur lång tid kommer det att ta?» Ja så många fantasier kan man få redan i bokens introduktion. JBF resonerar också i inledningen om varifrån begreppet kapitalism kommer, och hur det av ekonomer som Milton Fiedman och politiker som Margaret Thatcher likställts med frihet. Alla som är emot kapitalismen är då enligt dem för totalitära system. Enligt ’Anthropocene Working Group of the International Union of Geological Sciences’ så började det som idag kallas för den antropocena epoken vid andra världskrigets slut eller någon gång på 1950-talet. JBF fortsätter «Eftersom varje geologisk epok är indelad i geologiska tidsåldrar, kan den första tidsåldern av den antropocena epoken hänvisas till som den kapitalinska tidsåldern, som beskriver dess sociala ursprung, och som nu dominerar bland de stratigrafiska indikatorerna för geologisk förändring. Att beteckna nutiden som en speciell tidsålder under den antropocena epoken är att peka på den tillfälliga, historiska karaktären av den geologiska tidsålder som vi nu lever i. Det i sin tur kommer att leda antingen till en ny geologisk (och social) tidsålder, som stabiliserar det mänskliga förhållandet till jorden, här hänvisad till som kommunian, eller till en slutantropocen utrotningshändelse, som resulterar i förstörelsen av all civilisation och möjligen av mänskligheten själv.» Det känns lite ovant att på detta sätt införa kapitalismen och kommunismen i geologiska sammanhang. Men kommunian eller slutanthropocen påminner en hel del om Rosa Luxemburgs ”Socialism eller barbari”.
Ett mycket viktigt begrepp i dessa sammanhang är biosfære. Begreppen atmosfär och stratosfär har använts länge, men om biosfär skriver JBF «Även om begreppet biosfär länge förknippades med sovjetisk vetenskap och dialektiska tankeformer, och därför länge hölls på armlängds avstånd, blev begreppet biosfär allmänt accepterat i USA, och alltmer integrerat i västerländsk vetenskap med början på 1970-talet, som en resultatet av den växande planetära miljökrisen.»
JBF påpekar att visserligen har naturvetenskaperna spelat en viktig roll för vår förståelse av det allvarliga ekologiska läget på hela jorden, men detta allvarliga läge har sin rot i sociala förhållanden, som i sin tur kommer ur de produktionsförhållanden som nu dominerar, och det är kapitalismen. Naturligtvis kommer aldrig våra politikerklasser i Väst att erkänna det. De har alla, även socialdemokrater, sedan några årtionden stenhårt bundit upp sig kring kapitalismen, och precis som Milton Fiedman och Margaret Thatcher likställde kapitalismen med frihet, så likställer de den med demokrati. Det är naturligtvis under förutsättning att kapitalismen är i länderna i Väst och inte i det Globala Syd, och framför allt inte i Ryssland. Våra politikerklasser i Väst, och deras språkrör i bland annat journalistkåren, har stora svårigheter att få logik i detta.
JBF skriver följande i slutet av inledningen: «Om kapitalismen, som Lukács kritiskt observerade, har blivit en slags alienerad ’andra natur’ för dem som fångats i dess grepp, vad som då måste sättas på plats, som kulturteoretikern Edward Said en gång förklarade, är inte en återgång till ’första naturen’ utan snarare en strävan efter en revolutionär ’tredje natur’, en natur som representerar en ny materiell-kulturell verklighet, vilken är rotad i ett samhälle som styrs av de associerade producenterna som rationellt kan styra sin produktion, och därmed sin metabolism [ämnesomsättning] med jorden, för att främja sin egen fria och fulla utveckling, samtidigt som jorden bibehålls för framtida generationer. Detta är det tjugoförsta århundradets kamp.»
När vi idag ser de krig med vilka kapitalismen ödelägger inte bara länder med deras innevånare, utan också stora delar av jordens natur, en natur som också är grund för människornas levebröd, ja då kan man undra hur lång tid det kommer att ta innan den revolutionära ’tredje naturen’ kan komma på plats. Ja, kommer inte ödeläggelsen att ha blivit för stor, för att det skall kunna ske?
Egentligen är JBFs bok nu tillräckligt väl presenterad. Resterande 450 sidor text är indelade i tre huvudavdelningar och sammanlagt 22 ’kapitel’. Huvudavdelningarna är The planetary rift, Ecology as critique och The future of History. Bokens budskap grundar sig på gedigna fakta och detta budskap kan sammanfattas med bokens slutord «Under de svåra förhållandena som råder under den antropocena epoken, finns det inget svar för den mänskliga världen som inte tar itu med de tredubbla hoten från kapitalism, kolonialism och imperialism. I denna mening går historien, snarare än att ha kommit till ett slut, som den rådande ideologin hävdar, idag in i sin mest avgörande fas. Hundratals miljoner människor har nu aktivt gått med i kampen för en värld av materiell jämlikhet och ekologisk hållbarhet, vilket är den grundläggande innebörden av socialism och historiens framtid i vår tid. Trots detta kommer mänsklighetens globala revolt under det tjugoförsta århundradet att visa sig «oemotståndlig och oåterkallelig», och därmed lyckas mot alla odds, endast om den tar formen av ett mer enat, revolutionärt mänskligt subjekt, som kommer från «Jordens fördömda”, ett miljöproletariat. Det är dags att lämna det brinnande huset.»
Man skulle kunna tro att Kinas president Xi Jinping studerat JBF:s bok, för den sjunde februari 2023 höll han ett tal till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, där följande text fanns med «För det fjärde, moderniseringen av harmoni mellan mänskligheten och naturen. Att respektera, anpassa sig till och skydda naturen och att främja harmoni mellan människor och natur, är utmärkande drag för kinesisk modernisering. Sedan de moderna tidernas tillkomst, har västerländsk modernisering, typiskt sett, inneburit ett skede av hänsynslös plundring av naturresurser och förstörelse av miljön. Samtidigt som det har skapat enormt materiellt välstånd, har det ofta orsakat allvarliga problem som miljöföroreningar och utarmning av resurser. På grund av sin allvarliga brist på per capita-andel av energi och resurser, kommer Kina att möta växande begränsningar vad gäller energi, resurser och miljö när landets utveckling accelererar. Detta innebär att Kina inte kan följa de vägar som västerländsk moderniserings slagit in på.
I sin strävan efter modernisering är Kina engagerad i hållbar utveckling. Under ledning av policyn att prioritera resursbevarande, miljöskydd och att låta naturen återställa sig själv, strävar Kina konsekvent efter sund utveckling med förbättrad produktion, högre levnadsstandard och hälsosamma ekosystem. Det öppnar upp breda möjligheter för att förverkliga en hållbar utveckling av den kinesiska nationen. Vi bör omfamna och agera enligt principen att ’klara vatten och frodiga berg’ är ovärderliga tillgångar, och vi bör vidta välkoordinerade åtgärder för att bevara och förbättra berg, vatten, skogar, jordbruksmarker, gräsmarker och öknar. Vi bör prioritera ekologiskt skydd, bevara resurserna och använda dem effektivt, och sträva efter grön och koldioxidsnål utveckling. Vi bör påskynda övergången till en grön utvecklingsmodell, förbättra mångfalden, stabiliteten och hållbarheten i våra ekosystem och arbeta både aktivt och försiktigt mot målen som är att uppnå maximala koldioxidutsläpp [2030] och koldioxidneutralitet [2060]. Vi bör möjliggöra högkvalitativ utveckling med högkvalitativa ekosystem.» Visst talar Xi Jinping här egentligen om den ’kapitalinska’ tidsåldern och om hur han önskar att Kina kan arbeta efter att komma in i ’kommunian’? Kanske har JBF på något ställe i sin bok, som Xi har i talet ovan, med uttrycket respekt för naturen, men uttrycket «främja harmoni mellan människor och natur» är definitivt inte med, det är typiskt österländskt, och det kontrasterar bra mot den kapitalistiska rovdrift vi nästan dagligen hör talas om eller ser med egna ögon, även i Skandinavien.
Eftersom Kina idag utvecklar sin ekonomi i en mindre hetsig, mer eftertänksam hastighet kan det vara bra att se på vad som sades till exempel år 2009 (Fjorton år tidigare). Dåvarande partisekreteraren i Guangdongprovinsen, Wang Yang, säger i ett samtal(4) att när Deng Xiaoping tog på sig ansvaret för att administrera staten, och «eftersom Kinas ekonomi var på randen av kollaps, var högsta prioritet att tillhandahålla mat och försörjning åt det kinesiska folket – och då var det snabbaste sättet att utvecklas också det bästa sättet. Och eftersom Kina inte hade den teknik, de medel eller de talanger som en marknadsekonomi kräver, var det snabbaste sättet att öppna sig mot omvärlden.» På så vis kom Guangdong snart att «bli verkstad för Hong Kong. Inte mycket skicklighet krävdes för tillverkning, bearbetning och montering.» Men 30 år senare påpekar Wang Yang att «även om Guangdongs historiska landvinningar inte kan förnekas, kommer nackdelarna med denna modell gradvis fram. För det första försummas kostnaderna för resurser, miljön och arbetarnas hälsa av den snabba tillväxten. Snabb tillväxt har orsakat miljöskador: luftkvaliteten är nästan oacceptabelt dålig och obehandlat vatten kan inte drickas. För det andra är denna modell alltför beroende av internationell efterfrågan, som i den nuvarande krisen hotar vår ekonomi.» Kan vi hoppas på att till exempel Niger, Burkina Faso och Mali, med hjälp från bland andra Ryssland och Kina, och med verktyg som BRI, lyckas utveckla sina ekonomier utan att först tvingas gå igenom det som Wang Yang beskriver, och som i stort kom att gälla för hela Kina från slutet av 1970-talet och fram till ungefär 2012 när Xi Jinping blev statschef?
Det finns en viktig sak som JBF inte behandlar i sin bok, men som däremot Einar Flydal tar upp i en artikel nyligen «Den tause våren 2024»: Ny metastudie om insekter og elektromagnetisk stråling. Men han är inte ensam, det finns bland annat flera artiklar på steigan.no om riskerna och eventuella miljöproblem med den elektromagnetiska strålningen. Jag liksom många, många bilägare med mig har kunnat konstatera att vi sedan cirka 40 år tillbaka inte lika ofta behöver torka bort den smet av döda insekter, som brukade komma på bilens framruta i början av högsommaren. Jag har också kunnat konstatera att de lärkor (lerke) som brukade häcka både norr och söder om min tomt sedan mitten av 1980-talet inte gör det längre. Ladusvalorna (låvesvalene) slutade häcka i ladugården öster om mitt hus 2020, trots att antalet kor, som drar till sig flugor, inte har minskat på fälten runt omkring i byn. I Kina, där man nu med hög hastighet ökar den elektromagnetiska strålningen, bland annat med utbyggnad av 5G och introduktion av 6G, har man stora problem med t.ex. fruktodlingarna på grund av bristen på bin. I sydvästra Kina handpollinerar man äppelodlingarpå många ställen.
Ja vad är viktigt och vad är mindre viktigt när det gäller hoten mot vårt fortsatta liv på jorden? Och kanske ännu viktigare, vad är sant och vad är lögn när det gäller hoten mot vårt fortsatta liv på jorden? En sak är absolut säker. USA-imperialismen måste stoppas! Ayatollah Khomeini skapade på sin tid den bästa dysfemismen för USA-imperialismen som jag känner till الشيطان العظيم. (Den store satan).
Har du 1 time og 20 minutter til overs, og vil se hva klimaalarmistene driver med, kan du se følgende film, Climate the Movie: Excellent New Documentary About the Absurdity Behind Climate Alarmism.
Noter.
1 Anthropo- syftar på människa, man. Sinanthropus pekingensis skulle på svenska bli Kinamannen från Peking. Den arten är numer omklassificerad, se länk.
2 En spricka genererad, framkallad, av människan.
3 Det finns ett uttryck för detta ”Kacka i eget bo” (no. ”Drit i ditt eget rede”)
4 Robert Lawrence Kuhn: ”How China´s leaders think” (2011)
