oss 100 kroner!
(I denna omfattande intervju diskuterar John Bellamy Foster, redaktör för den i USA baserade socialistiska tidskriften Monthly Review och professor emeritus i sociologi vid University of Oregon, ekologisk marxism, med Jia Keqing, en forskare vid Academy of Marxism vid den kinesiska akademin för samhällsvetenskaper. Ö.a.)
Jia Keqing: John Bellamy Foster, tack för att du tog dig tid för den här intervjun. Du är en ledande teoretiker inom samtida ekologiska marxism. Under de senaste åren har du publicerat ett stort antal verk om marxism, särskilt ekologisk marxism. Kan du ge oss en översikt av det aktuella läget för forskning kring den ekologiska marxismen världen över? Vilka är till exempel representativa forskare och representativa tidskrifter?
John Bellamy Foster: I Kina används termen ekologisk marxism flitigt, men i de flesta diskussioner utanför Asien är termen ekosocialism vanligare. Jag använder båda termerna, tillsammans med marxistisk ekologi. För närvarande är det ekosocialism som den faktiska rörelsen på marken kallas i Väst. Ändå är termen ekologisk marxism användbar ibland eftersom inte alla ekosocialistiska strömningar är tydligt marxistiska. En del självutnämnda ekosocialister har till och med en mer socialdemokratisk inställning. Ekosocialismen har alltså en komplicerad historia.
Under 1980-talet och i början av 1990-talet kom många av de mest framstående ekosocialisterna, personer som Ted Benton, André Gorz, James O’Connor och Joel Kovel, från den marxistiska och nya vänstertraditionen, men de var mycket kritiska mot Karl Marx och den klassiska marxistiska traditionen som helhet. De ansåg de var vad som kallades Promethean (som stod för en extrem industrialistisk och extrem produktivistisk position) och för att vara anti-ekologisk. Huvudinriktningen var således en eklektisk kombination av traditionella marxistiska ståndpunkter om arbete och klass, med en grön teori som i första hand var etisk till sin natur. Detta innebar också i vissa fall försök att gifta ihop Marx med andra figurer, som Thomas Malthus (felaktigt betraktad som en miljöfigur) eller Karl Polanyi, som tillhandahöll en mer socialdemokratisk politisk ekonomi, ibland karakteriserad som mer miljömässig än Marx analys. Enligt Benton hade Marx (i motsats till Malthus) misslyckats med att erkänna miljöns gränser. Enligt O’Connor och Joan Martínez-Alier hade Marx förkastat ekologisk ekonomi så som den presenterades av den ukrainske marxisten Sergej Podolinskij – även om senare forskning visade att detta var felaktigt. I fallet med Kovel var Marx största misslyckande att förneka naturens egenvärde. Mycket av detta färgades av reaktionerna på Sovjetunionens fall och försöken att distansera ekosocialismen från de marxistiska kärntraditionerna.
Från och med slutet av 1990-talet utmanades dessa åsikter av andra ekosocialister som utvecklade en tradition av marxistisk ekologi, som främst hade sina rötter i att gräva fram Marx egen ekologiska kritik. I centrum för detta stod Marx begreppsbildning kring den ekologiska krisen, känd som teorin om metabolisk spricka, och förhållandet mellan detta och hans ekonomiska värdeteori. Paul Burkett och jag spelade en ledande roll i denna rekonstruktion av den klassiska marxistiska ekologin hos Marx och Friedrich Engels – Burkett i hans ’Marx och naturen’, jag i ’Marx’ Ekologi’. Under de senaste två decennierna har inte bara vår kunskap om Marx ekologi expanderat enormt, utan detta har utvidgats till en kritik av samtida kapitalistisk ekologisk förstörelse i verk av sådana personer som Kohei Saito, Fred Magdoff, Andreas Malm, Brett Clark, Richard York, Ian Angus, Hannah Holleman, Del Weston, Eamonn Slater, Stefano Longo, Rebecca Clausen, Brian Napoletano, Nicolas Graham, Camilla Royle, Mauricio Betancourt, Martin Empson, Jason Hickel, Chris Williams och en mängd andra. Ariel Salleh har kommit fram till en analys av metabolt värde som integrerar metabolisk riftanalys med ekofeministisk teori. Jason W. Moore utvecklade ett världsekologiskt synsätt som växte fram ur metabolisk riftanalys, men som så småningom drogs till posthumanism. Salvatore Engel-Di Mauro har skrivit om socialistiska stater och miljön.
Utanför den engelskspråkiga världen har Michael Löwy gjort viktiga arbeten i Frankrike, Daniel Tanuro i Belgien, Christian Stache i Tyskland, Saito och Ryuji Sasaki i Japan, Martínez-Alier och Carles Soriano i Spanien, Ricardo Dobrovolski i Brasilien, Eduardo Gudynas i Uruguay och Vishwas Satgar i Sydafrika. Faktum är att ekosocialismen och den ekologiska marxismen nu har spridit sig över hela världen och påverkat sociala rörelser, såsom de jordlösas rörelse i Brasilien, till den grad att det är omöjligt att spåra allt. Jag är också medveten om att det pågår ett enormt arbete med ekologisk marxism i Kina, och jag har utvecklat kontakter med många tänkare, även om jag inte är i stånd att sammanfatta trenderna där. Det enda större verk som jag är mer bekant med, är av en kinesisk ekologisk marxist Chen Xueming, och det heter ’The Ecological Crisis and the Logic of Capital (2017)’.
Erkännandet av den marxistiska ekologins betydelse fortsätter att växa. Tre stora verk inom ekosocialism, Malms Fossil Capital (2016), Saitos Karl Marx’s Ecosocialism (2017) och min The Return of Nature (2020), har fått det prestigefyllda ’Isaac and Tamara Deutscher Memorial Prize.’
När det gäller tidskrifter är det väldigt få som i första hand är inriktade på ekosocialism. ’Capitalism Nature Socialism’, som grundades av O’Connor och nu redigeras av Engel Di-Mauro, intar en unik plats. Andra tidskrifter som regelbundet publicerat viktiga ekosocialistiska artiklar är ’Monthly Review’, där jag är redaktör, ’Historical Materialism’, där Malm sitter i redaktionen, och ’International Socialism’, särskilt när Royle var redaktör. Men ekosocialistiska artiklar förekommer i de flesta socialistiska tidskrifter såväl som i akademiska publikationer. Den viktigaste ekosocialistiska webbsidan är ’Climate & Capitalism’, redigerad av Angus.
JK: Enligt din åsikt är förhållandet mellan människan och jorden vårt mest grundläggande materiella förhållande, eftersom jorden utgör grunden för livets överlevnad och utveckling. Hur ser du på relationen mellan människan och andra arter i jordgemenskapen? Föredrar du antropocentrism eller ekocentrism? Har icke-mänskliga arter ett egenvärde oberoende av människor, eller är de bara instrumentella?
JBF: Förhållandet till jorden är, som du säger, vårt mest grundläggande förhållande, grunden för människans överlevnad och för livet i allmänhet. Detta är grundläggande för en materialistisk och kritisk-realistisk världsbild, och det måste vara vår utgångspunkt. Det är därför viktigt att förkasta en antropocentrism som baseras på mänsklig undantagsism, och som hävdar att antropogena mål kan eftersträvas oberoende av den naturliga-materiella värld vi lever i. Ett sådant synsätt är ovetenskapligt, etiskt osunt och oekologiskt. I den bemärkelsen måste vi vara ekocentriska och erkänna, som Marx hävdade, att mänskligheten är «en del» av naturen, och som grund för vår egen existens måste vi ha en kontinuerlig dialog med den. En samevolutionär och hållbar relation till naturen, med jorden, är därför nödvändig. Ekocentrism i denna mening innebär att förneka den radikala separationen mellan mänskligheten och det mänskliga samhället från vad Marx kallade «naturens universella metabolism».
Inget av detta betyder att vi måste förfalla till vissa irrationella åsikter, som ibland förknippas med ekocentrism. Till exempel, enligt vad som kallas «den nya materialismen», i själva verket ett återupplivande av vitalismen som är populär bland vissa grenar av den akademiska vänstern i USA, så sägs Marx vara «antropocentrisk» i det att han inte insåg, att allt som existerar – en sten, en kolbit, ett moln, en mikrob, en blomma, en chokladkaka, en uppsättning plastdinosaurier – är «icke-mänskliga personer» på samma ontologiska plan som människor. Så påstår faktiskt figurer som Timothy Morton och Jane Bennett. Morton säger att Marx genom att vägra se kolet förbrukas i en tillverkningsprocess som en «icke-mänsklig person» uppvisade sin påstådda antropocentrism. Att fortsätta längs dessa extrema, vitalistiska («nymaterialistiska») linjer är naturligtvis att sjunka ner i absurditet.
Faktum är att Marx ibland kritiseras av tänkare som Morton för att vara «antropocentrisk» bara för att fokusera på alienationen av den mänskliga arten – som om man genom att ta itu med den mänskliga existensen och den mänskliga alienationen från naturen i en kritik av klassamhället, därmed förnekar existensen av andra, icke-mänskliga varelser. Sanningen är dock att Marx var starkt kritisk till den cartesianska mekanistiska separationen mellan människor och djur, och han försvarade den darwinistiska evolutionen och betonade den mänskliga samevolutionära relationen till den naturliga världen. Han betonade också den nära samhörigheten, i termer av intelligens, mellan icke-mänskliga djurarter och människor, och han kritiserade den brutalitet mot icke-mänskliga djur som uppstod inom den kapitalistiska produktionen. Genom hela sitt arbete betonade han den ekologiska nödvändigheten av en humanisering av naturen och en naturalisering av mänskligheten, det vill säga ett ekologiskt sammanförande som överskred både alienationen av naturen och alienationen av arbetet.
Vissa ekosocialister, som Kovel, har anklagat Marx och marxismen för att ha misslyckats med att införliva naturens egenvärde. Här stöter vi dock på problem, för även om vi kan erkänna andra entiteter/varelser och deras rätt att existera, är det vi kallar värderingar en mänsklig egenskap, en distinktion som vi själva gör. Definitioner av egenvärde tenderar att gå i cirklar, när försök görs att separera det från våra egna bedömningar. Marx närmade sig detta genom sitt begrepp om naturliga-materiella bruksvärden, det vill säga i termer av en materialistisk syn på mänskligheten och produktionen som inkluderade den kvalitativa aspekten – och nödvändigheten – av vad naturen tillhandahåller. Han menade också att vi förhåller oss till naturen inte bara genom vår produktion utan också sinnligt, och genom våra föreställningar om skönhet, det vill säga estetiskt. Jag skrev om Marx ekologiska estetik och dess relation till egenvärde i inledningen till boken ’Marx and the Earth’, som jag skrivit tillsammans med Paul Burkett. Det är i vår estetik som vi mest sinnligt knyter an till naturen som helhet. En av Xi Jinpings mest briljanta insikter, i linje med både traditionell kinesisk civilisation och marxismen, var att inse att begreppet ekologisk civilisation inte var tillräckligt, och att det behövde kompletteras med en föreställning om «det vackra Kina». Det vill säga, vår estetiska relation till naturen, och därmed naturens egenvärde. Han såg det som så viktig att den behövde betonas separat.
JK: Du har med massor av fakta återupprättat Marx som ekolog, särskilt genom teorin om metabolisk klyfta. Idag har Marx ekologiska teori blivit grunden för utvecklingen av ekologisk socialism. Du sade att en materialistisk historiesyn inte har någon mening om den inte är kopplad till en materialistisk syn på naturen. Kan du förklara detta lite mer i detalj?
JBF: Marx och Engels hänvisade till sina bidrag till den historiska och sociala analysen som den materialistiska historieuppfattningen, som betraktades som en motsvarighet till den materialistiska naturuppfattningen. Den materialistiska naturuppfattningen var grundläggande för all materialistisk filosofi, som i den västerländska traditionen går tillbaka till de gamla grekerna. Marx var naturligtvis expert på den antika materialismen och hade skrivit sin doktorsavhandling (inklusive hans sju epikureiska anteckningsböcker som han utvecklade som förberedelse för sin avhandling) om Epikuros antika materialistiska filosofi. Den materialistiska naturuppfattningen, som den kom till uttryck hos Epikuros (och Lucretius), var den främsta intellektuella grunden för 1600-talets vetenskapliga revolution i Europa, och var förknippad med tänkare som Francis Bacon, René Descartes, Pierre Gassendi och Thomas Hobbes. När Marx introducerade sin materialistiska historieuppfattning, med fokus på den mänskliga sociala praktiken, utvecklade han den i överensstämmelse med den materialistiska naturuppfattningen, utan vilken den historiska materialismen skulle berövas alla verkliga grundvalar. Som ett resultat av detta dyker naturvetenskapliga begrepp upp i hela Kapitalet. Förståelsen av detta dialektiska förhållande mellan den materialistiska naturuppfattningen och den materialistiska historieuppfattningen är avgörande för både den marxistiska ekologin och marxismen i allmänhet.
JK: Du refererar ofta till begreppet «naturkapital» i dina verk. Har det samma innebörd som «ekologiskt kapital»? Var står detta begrepp i din kritiska analys av kapitalismen?
JBF: Jag gav en historisk behandling av begreppet naturkapital i två artiklar som jag skrev om «finansialiseringen av naturen» för Monthly Review: «Nature as a Mode of Accumulation: Capitalism and the Financialization of the Earth» (mars 2022) och «The Defense of Nature: Resisting the Financialization of the Earth« (april 2022). I dessa artiklar förklarade jag hur begreppet naturkapital ursprungligen användes av radikala motståndare till den kapitalistiska ekonomiska värdeförmeringen av naturen, inklusive Marx och Engels i ’Den tyska ideologin’. Det gjordes i början av 1800-talet för att hänvisa till naturliga bruksvärden. Denna användning fortsatte att dominera under 1970-talet och i början av 1980-talet, och den kan ses i arbeten av de ekologiska ekonomerna E. F. Schumacher och Herman Daly. Men under de senaste decennierna har den neoklassiska miljöekonomin förvandlat begreppet till sin motsats och ändrat det från ett begrepp baserat på bruksvärde till ett baserat på bytesvärde, och därmed helt integrerat det med den kapitalistiska ekonomin.
Från att ha varit ett kritiskt begrepp, som stod i motsättning till att se naturen som en vara, vändes begreppet naturkapital upp och ner till sin raka motsats, och hela naturen underkastades den kapitalistiska marknadens villkor. Naturkapitalet blev då det underliggande begreppet ur vilket den nuvarande kategorin ekosystemtjänster utvecklades, och genom vilket finansialisering av naturen för närvarande främjas. I detta avseende är termen ekologiskt kapital bara en ersättning för naturkapital, sett i termer av bytesvärde. För att förstå betydelsen av detta skifte i analysen, och varför det är nödvändigt att bekämpa dessa tendenser rekommenderar jag att man läser de artiklar som nämns ovan, och särskilt den om ”The Defense of Nature: Resisting the Financializaton of the Earth”. (Det är värt att notera, att även om Marx ursprungligen använde termen naturkapital, insåg han det sätt på vilket begreppet kunde förvrängas under kapitalismen och övergick i Kapitalet till distinktionen mellan «jordmateria» [terre-matiére] och «jordkapital» [terre-kapital].)
JK: Betydelsen av ekologiska frågor har blivit mer och mer allmänt erkänd, och klasskampen har alltid spelat en viktig roll i klassisk marxistisk teori. Tror du att den ekologiska krisen och den ekologiska kampen idag har gått bortom den traditionella klasskrisen och kampen? Kanske skulle det vara mest idealiskt att kombinera den ekologiska krisen och kampen med den traditionella klasskrisen och kampen, men de två aspekterna verkar inte alltid sammanfalla.
JBF: Mitt sätt att se på dessa saker skiljer sig något från vänsterns gängse syn, och det är närmare besläktat med den klassiska historiska materialismen. Det du här refererar till som den traditionella synen, är när man ser ekonomisk och ekologisk kamp som vitt skilda från varandra, där klasskamp likställs med ekonomisk kamp i snäv bemärkelse. Detta återspeglar på sätt och vis den alienerade verkligheten i det samtida kapitalistiska samhället, men det var definitivt inte det sätt på vilket Marx och Engels närmade sig frågan om klass. Det verk som på många sätt lade grunden för hela den historiska materialismens paradigm var Engels’ ”Arbetarklassens läge i England”, som publicerades 1845. Detta verk introducerade först begreppet den industriella revolutionen, erkände produktionens klassbas och exploateringsfenomenet, och det introducerade också begreppet om den industriella reservarmén av arbetslösa och undersysselsatta. Den var delvis en produkt av Engels’ egen kritik av den politiska ekonomin i «Konturerna till en kritik av den politiska ekonomin», skriven 1843, och som påverkade Marx när han skrev de ekonomiska och filosofiska manuskripten. Men ’Arbetarklassens villkor’ var också ett banbrytande epidemiologiskt verk som undersökte sjukdomens etiologi under kapitalismen, och han hävdade att borgerliga produktionsförhållanden främjade «socialt mord». Därför började Engels inte sin analys med utsugningen av fabriksarbetarna och förhållandena på arbetsplatserna, även om detta upptar en del av boken, utan snarare med den kapitalistiska staden, bostadsförhållandena, luft- och vattenföroreningarna, spridningen av sjukdomar och sjukdomar av alla slag och arbetarklassens mycket högre dödlighet. I denna mening var hans arbete lika mycket eller mer ekologiskt än det var ekonomiskt.
Arbetarklassens kamp i början av 1800-talet var en produkt av alla deras levnadsvillkor, inte bara fabriksförhållandena, även om det var deras förmåga att stoppa produktionen som var grunden för deras klassmakt. Engels skrev sin bok strax efter det att de så kallade Plug Plots upploppen hade ägt rum i norra England, i närheten av Manchester där han bodde. För Marx och Engels var arbetarklassens kamp inte begränsad till strejker och strider mellan arbetare på deras arbetsplatser, utan var också uppenbar i hela arbetarklassens materiella existens. Den historiska materialismen har alltför ofta reducerats till vad vi skulle kunna kalla historisk ekonomism, och utelämnat större områden av livet, inte bara den större miljön utan också betingelserna för den sociala reproduktionen i hushållet. Jag skulle också vilja hävda, att det är först när klasskampen sträcker sig till hela den materiella grunden för dess existens, inklusive arbetsplatsen, miljön (både den byggda och den naturliga) och villkoren för den sociala reproduktionen, som den verkligen är revolutionär. Detta kan också tillämpas på bondekampen (som Marx och Engels också erkände), men på ett annat sätt som återspeglar de olika klassförhållandena. Här är det tydligt att mark och natur alltid är en fråga, tillsammans med kontrollen av själva arbetet. Jag tror att karaktären hos vår tids klasskamp är att föra samman dessa materiella kamper igen på en högre nivå, så att striderna om arbete och miljö i allt högre grad kommer att bli en materiell kamp.
JK: Du tror att den viktigaste kraften i dagens ekologiska revolution är miljöproletariatet. Hur skiljer sig denna klass från det traditionella proletariatet? Du tror också att arbetarklassens kamp i de utvecklade länderna inte är lika stark som arbetarklassens i de mindre utvecklade länderna, eftersom de förra är de som indirekt gynnas av det globala imperialistiska systemet. Men proletariatet i det Globala Syd kan också dra nytta av de arbetstillfällen, inkomster och andra möjligheter som detta system för med sig. Har de i själva verket visat sig vara mer revolutionära än proletariatet i Norr ?
JBF: Föreställningen om miljöproletariatet är i själva verket ett försök att komma tillbaka till både den klassiska historisk-materialistiska föreställningen om proletariatet i Marx och Engels tänkande, och också ett sätt att utveckla en föreställning om planetproletariatet som är anpassad till vår tid. Grundtanken är att människan är beroende av de materiella villkoren för sin existens och sin kamp för att utveckla sina mänskliga förmågor i det sammanhanget. Men dessa materiella betingelser är inte snävt ekonomiska utan är också ekologiska/miljömässiga, och därmed mer allomfattande. Det som är involverat i klasskampen idag är inte bara kamp på arbetsplatsen, även om detta som alltid är centrum för arbetarklassens makt, utan också kamp över hela miljön. Det blir allt svårare att skilja de ekonomiska och miljömässiga betingelserna för den materiella tillvaron. Om det råder brist på mat eller vatten för befolkningen i det Globala Syd idag, beror det då främst på ekonomiska eller ekologiska faktorer? Faktum är att sådana problem blir mer och mer sammanflätade med tanke på kapitalets strukturella kris och den kombinerade ekonomiska och ekologiska krisen och katastrofen.
Det ekonomiska proletariatet har ofta begränsats av fackföreningarnas logik och kampen för löner och förmåner. Miljöproletariatet, som helt enkelt är ett sätt att referera till proletariatet i termer av hela komplexiteten i dess materiella existens, är intresserat av arbetsrelationer men också hela skalan av materiella livsvillkor. En sådan enhetlig ståndpunkt är med nödvändighet mer revolutionär och mer kapabel att ta itu med tidens problem. Den sanna revolutionära kampen, som István Mészáros hävdade, krävde en omvandling av hela systemet för social metabolisk reproduktion, som för närvarande på ett alienerat sätt domineras av kapitalet. Att tala om ett miljöproletariat är alltså att tala om ett bredare proletariat, om att miljö- och ekonomiska angelägenheter, mellan proletärer, bönder och ursprungsbefolkningar möts. Det innebär att ta itu med frågor om social reproduktion under kapitalismen, som har lett till extremt könsbaserat förtryck av kvinnor. Vi kan redan se ett bredare miljöproletärt medvetande växa fram på platser över hela världen, särskilt i det Globala Syd, där förhållandena är allvarligare – särskilt på platser där socialismen håller på att utvecklas. Utvecklingen av ett miljöproletärt medvetande kommer att avgöra befolkningarnas förmåga att svara på den tid av planetarisk kris som vi redan står inför. Denna kamp är oundviklig och håller redan på att uppstå.
När det gäller frågan om arbetarnas mer revolutionära karaktär i det Globala Syd kan det inte råda minsta tvivel. Det är arbetarna i det kapitalistiska systemets periferi som står inför imperialismens vassa egg. Hela 1900-talet och de två första decennierna av 2000-talet vittnar om den revolutionära kampen på varje kontinent i det Globala Syd. Revolutioner har varit ett kontinuerligt inslag i den monopolkapitalistiska eran, även om de i stort sett är frånvarande i kärnan av det kapitalistiska samhället i det Globala Nord/Väst. Alla dessa revolutioner har naturligtvis inte lyckats. De har i samtliga fall konfronterats av kontrarevolutionens krafter – under tiden efter andra världskriget huvudsakligen representerad av Förenta staterna, uppbackade av de andra imperialistiska makterna. Icke desto mindre är det proletariatet/bönderna i det Globala Syd som ständigt har gått i spetsen, och där man följaktligen ser de mest radikala miljöproletära kamperna idag. När det gäller förståelsen av hela denna utveckling är en av mina favoritböcker, även om den nu är föråldrad, L. S. Stavrianos’ ”The Global Rift: A History of the Third World.”
JK: Kapitalismen kan, på grund av sin profitlogik, i slutändan bara dömas till undergång. Du säger till och med, att det har blivit lättare att föreställa sig kapitalismens slut än att föreställa sig världens undergång. Men är inte det för optimistiskt? Även om, som du sa, världen har fallit in i katastrofkapitalismens era, som manifesteras av global ekologisk kris, global epidemisk kris och ändlös världsekonomisk kris, verkar kapitalismens kraft idag fortfarande vara stark.
JBF: Jag har tidigare sagt (se diskussionen om detta i «The Planetary Rift” i novembernumret 2021 av Monthly Review) att vi nu rör oss bort från den «kapitalistiska realismens» hegemoni, det vill säga den uppfattning som Fredric Jameson kritiskt formulerade för tjugo år sedan: «det är lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång». Jag antydde första gången i mars 2020, när covid-19-pandemin började, att detta nu höll på att vändas. I detta avseende vände jag på Jamesons berömda uttalande och sade: «Det har plötsligt blivit lättare att föreställa sig kapitalismens slut än världens undergång.» Vad jag menade var, att inför de kriser och katastrofer som växer fram i vår tid – såsom ekonomisk stagnation och finansialisering (inklusive finanskrisen 2008), covid-19, klimatförändringar, återuppståndelsen av fascistiska rörelser runt om i världen och början på ett nytt kallt krig – blir befolkningar överallt alltmer medvetna om att kapitalismen har misslyckats. Den allmänna kollapsen av vad som hade verkat vara en stabil samhällsordning ses mer och mer i termer av kapitalismens strukturella kris, och inte bara i termer av ankomsten av en dystopisk eller apokalyptisk framtid.
Än en gång kommer medvetandet om vad Marx kallade den «tragiska bristen», representerat av kapitalismens alienerade samhälle, i förgrunden i medvetandet hos människor överallt, vilket leder till växande krav på att övervinna de existerande sociala förhållandena och det existerande produktionssättet. Detta är inte överdrivet optimistiskt, eftersom det sker runt omkring oss, även om slutresultatet av kampen om kapitalismen är långt ifrån säkert. Bernie Sanders nya bok heter “It’s OK to Be Angry about Capitalism”. Detta representerar en stor förändring från vad Jameson syftade på för tjugo år sedan.
JK: Har den globala ekologiska rörelsen under de senaste åren, enligt din forskning, hållit tillbaka den ekologiska imperialismen i de västliga utvecklade länderna? Har det Globala Nords ekologiska skuld till det Globala Syd minskat? Vilka är hindren?
JBF: Den globala miljörörelsen, som idag växer mycket snabbt, har gjort en enorm skillnad när det gäller att stå emot och bromsa den kapitalistiska ångvälten. Men den ekologiska skulden till det Globala Syd kan knappast sägas ha minskat, eftersom den ekologiska imperialismen utvidgas även i samband med den planetära ekologiska nödsituationen.
För att få en uppfattning om problemets omfattning kan vi titta på vad vi är skyldiga det Globala Syd i form av den globala koldioxidbudgeten. Vetenskapen har fastställt en global koldioxidbudget baserad på ett mål på 350 ppm koldioxid i atmosfären. När koldioxidbudgeten väl hade fastställts var det möjligt att fastställa vad den skäliga andelen koldioxidutsläpp per capita skulle vara för varje land. Som Jason Hickel visade i en viktig studie i ’Lancet Planetary Health’ i september 2020, kan vi, om vi subtraherar ländernas faktiska utsläpp från deras skäliga andel, sedan avgöra vilka länder som i sina historiska utsläpp har genererat över- eller överskottsutsläpp. Vad Hickel kunde fastställa baserat på data från 2014 var att 40 procent av alla överskott av koldioxid i världen som tillfördes atmosfären kunde tillskrivas USA och 92 procent de rika länderna i det Globala Nord. Samtidigt hade både Kina och Indien noll överskottsutsläpp. De överskjutande utsläppen från länderna i det Globala Nord utgör en enorm ekologisk skuld i form av en klimatskuld till det Globala Syd.
Detta tar naturligtvis inte hänsyn till alla andra sätt, på vilka det Globala Nord under de senaste fem århundradena eller mer har genererat en ekologisk skuld till det Globala Syd. Och ändå utvidgar de rika länderna, snarare än att hjälpa de fattiga länderna, sin övergripande ekologiska imperialism, något som Hannah Holleman, Brett Clark och jag tog upp i en artikel med titeln «Imperialism in the Anthropocene« i Monthly Review i juli-augusti 2019.
JK: En del forskare anser att den socialistiska utvecklingsmodellen också är föremål för ekonomisk rationalitet och inte kan undvika den ekologiska förstörelsen. James O’Connor säger till exempel att samma systematiska kraft är lika effektiv i öst som i väst. Vad tycker du om detta? Vilka är fördelarna med socialism för att övervinna den ekologiska krisen?
JBF: Jag känner inte till något ställe där O’Connor sa att samma systematiska krafter gällde i både öst och väst, även om han kan ha sagt det någonstans. För honom skulle öst utan tvekan i första hand ha syftat på Sovjetunionen/Ryssland. O’Connor såg de förhållanden som rådde i samhällen av sovjetisk typ som helt annorlunda än den västerländska kapitalismen, även om det fanns en hel del överlappning när det gällde teknologi, betoning på industrialisering, etc. Hans analys i detta avseende var mycket sofistikerad, och den är värd att läsa idag, särskilt hans introduktion till del 3 om «Socialism och natur» i hans bok ’Natural Causes’. Socialismen uppstår ur kapitalismen och är därför till sin natur infekterad av många av dess motsättningar. Världsekonomin som helhet är kapitalistisk, vilket innebär att socialistiska länder måste navigera sig fram genom alla slags yttre motsättningar som påtvingas dem, inte minst av alla imperialistiska påtryckningar. Men det som skiljer mellan socialistiska (eller postrevolutionära) och kapitalistiska länder är de sociala produktionsförhållandena, som öppnar upp för alla möjliga nya möjligheter. Kina, till exempel, har, trots att det är behäftat med ekologiska problem, kunnat utveckla metoder för ekologisk förvaltning och planering som skulle vara otänkbara i det Globala Nord/Väst.
JK: Även om Kina har de största årliga koldioxidutsläppen i världen idag, används mycket av det för att producera råvaror för västerländsk konsumtion, och Kinas historiska koldioxidutsläpp och utsläpp per capita är mycket lägre än de i utvecklade länder i Europa och USA. Ändå har Kina gjort det klart att man vill följa en väg mot ekologisk civilisation och har lagt fram en färdplan för koldioxidtoppar och koldioxidneutralitet. Du anser också att Kinas ansträngningar att bygga en ekologisk civilisation är revolutionerande. Vad anser du att Kina bör betona för att ta itu med den ekologiska krisen och bygga en ekologisk civilisation?
JBF: Kinas sätt att bygga en ekologisk civilisation skiljer sig radikalt från allt som finns i väst/det globala nord. Xi har gjort det klart att målet är att förändra hela «utvecklingsmodellen och livsstilen. [Detta innebär] att skapa en sund ekonomisk struktur som underlättar en grön, koldioxidsnål och cirkulär utveckling … främjar en genomgripande övergång till miljövänlig ekonomisk och social utveckling» som «grundläggande lösningar på Kinas miljöproblem». (Se hans tal «Uppnå modernisering grundad på harmoni mellan människa och natur», 30 april 2021.) Detta ger häpnadsväckande resultat. Till exempel var Kinas nyligen utökade vegetativa marktäcke mellan 2000 och 2017, enligt U.S. National Aeronautics and Space Administration (NASA), en fjärdedel av planetens totala. Den fjortonde femårsplanen (2021–25) gör en minskning av koldioxidutsläppen till en prioritet, och Kina planerar att nå sin topp i sina koldioxidutsläpp före 2030 under sin femtonde femårsplan (2026–30) och att nå nettonollutsläpp till 2060. Kina har blivit världsledande inom grön teknik och produktion.
Den stora frågan är fortfarande kolet. Även om andelen koleldade kraftverk i Kinas energiförbrukning har sjunkit från 70 procent till cirka 56 procent, har Kina under de senaste två åren ökat sin kolbrytning och byggt nya koleldade kraftverk. Den totala kolförbrukningen har nått nya rekord, trots att denna konsumtion har varit relativt oförändrad under det senaste decenniet. Vissa har tolkat detta som att Kina backar från sina mål att nå en topp för koldioxidutsläppen och uppnå koldioxidneutralitet. Verkligheten är dock mycket mer komplex än så, eftersom Peking försöker balansera energistabilitet och energisäkerhet med lägre nivåer av föroreningar och koldioxidutsläpp. Brist på energi i vissa regioner och nya problem med energisäkerheten ledde till att regeringen utvecklade en ny roll för kol – som enligt dess uppfattning var förenlig med den långsiktiga utfasningen av kolförbrukningen och den slutliga elimineringen av oförminskad kolkapacitet (som saknar avskiljning och bindning av koldioxid). Kolkraftproduktion ses som avgörande för att stödja elnätet i hela landet, även när en snabb övergång görs till alternativ energi. Koleldade kraftverk, när de väl är byggda, kan utformas för att köras med lägre kapacitet under normala omständigheter, medan kapacitetsutnyttjandet kan ökas vid behov för att stabilisera energiproduktionen. Det finns därför ett fokus på att använda kol som reservkapacitet. På så sätt skulle en ökning av antalet koleldade kraftverk i Kina faktiskt kunna stödja en övergång från kol. Nya kraftverk är också utformade för att ersätta tidigare kolkraftverk som är mindre effektiva (vilket främst påverkar minskningen av föroreningar). Eftersom Kina planerar att nå toppen av koldioxidutsläppen under nästa femårsplan, från 2026 till 2030, kommer det att bli nödvändigt för landet att vidta kraftfulla åtgärder för att plana ut och minska sina kolutsläpp under detta decennium.
En stor faktor i Kinas fortsatta beroende av kol har att göra med energisäkerhet, inte bara ekonomi. Kol är det enda fossila bränsle som Kina har i överflöd. I och med att USA inledde ett nytt kallt krig mot Kina under Donald Trump-administrationen, som har drivits framåt och intensifierats under Joe Biden-administrationen, har energisäkerhet blivit en större fråga för Kina. Som Xi uttryckte det i ett tal i oktober 2021 måste Kina «hålla energimatskålen i sina egna händer». I detta avseende är Peking mycket medvetet om imperialismens hela historia och hur västmakterna hade infört sanktioner mot landet under århundradet av västerländska «kanonbåtsinterventioner» som genomdrev ojämlika fördrag, något som slutade först med den kinesiska revolutionen.
Det är viktigt att komma ihåg att även om Kina är den största utsläpparen av koldioxid i atmosfären i dag, är dess nationella ansvar för det övergripande problemet mycket mindre än det som gäller för länderna i det Globala Nord, som är de största koldioxidskuldstagarna per capita. Som Hickel visade, och som nämns ovan, hade Kina, enligt 2014 års data, noll historiska utsläpp (per capita), medan USA stod för 40 procent av världens totala utsläpp.
JK: En del forskare hävdar att Kinas betoning på ekologisk civilisation har lite att göra med ekologisk marxism, utan huvudsakligen har sina rötter i traditionell kinesisk kultur, som kan spåras tillbaka till idén om «enhet mellan natur och människa» för tusentals år sedan. Du verkar inte hålla med om det. Vilken roll anser du att den ekologiska marxismen spelar i byggandet av den ekologiska civilisationen i Kina?
JBF: Jag tog upp detta i min artikel «Ecological Civilization, Ecological Revolution«, ursprungligen ett föredrag till en grupp kinesiska forskare, som publicerades i oktobernumret 2022 av Monthly Review. I det föredraget bemötte jag Jeremy Lent, som hävdade att den ekologiska civilisationen växte fram helt och hållet ur traditionella kinesiska värderingar och inte hade något att göra med ekologisk marxism. Som svar påpekade jag att begreppet ekologisk civilisation hade sitt ursprung inom marxismen själv i Sovjetunionen under dess sista decennier, och det hade antagits vid den tiden av kinesiska ekologiska marxister, bara för att utvecklas ytterligare under de senaste tre decennierna i Kina. Försöken att skilja den från marxismen var därför historiskt inkorrekta.
Men jag argumenterade också för att begreppet ekologisk civilisation utvecklades i Kina som en del av en ekologisk marxism med kinesiska särdrag, som bygger på Kinas egen folkligt revolutionära tradition och därmed på traditionell kinesisk kultur. Snarare än att betrakta den ekologiska marxismen och den kinesiska kulturens traditioner som helt enkelt separata, till och med antagonistiska, återspeglar detta synsätt deras nära släktskap i många avseenden, där ekologiska överväganden gäller.
Mitt sätt att tänka på detta var starkt influerat av den store marxistiske vetenskapsmannen och ledande västerländska sinologen Joseph Needham, huvudförfattaren till den massiva flervolymsboken ’Science and Civilization in China’. Jag skrev om Needham i min bok ’The Return of Nature’. Det finns en intressant populär biografi om honom av Simon Winchester med titeln ’The Man Who Loved China’. I motsats till Lent, som betecknar den västerländska kulturen och vetenskapen som inriktad från första början till direkt dominans och expropriering av naturen, betonade Needham hur vetenskaplig humanism och organisk naturalism i väst uppstod ur den antika epikureiska materialismen, som hade ett djupgående inflytande på Marx tänkande. Epikurismen och daoismen hade en viss likhet. «Lucretius», skrev han, «talade samma språk [i detta avseende] som taoisterna.» Det taoistiska begreppet wu wei eller icke-handling handlade inte om passivitet, utan om att undvika handlingar som var «i strid med naturen». Centralt för taoismen är uppfattningen om «produktion utan ägande, handling utan självhävdelse, utveckling utan dominans». Allt detta hade en naturlig samhörighet med den dialektiska materialismen. «Organisk naturalism», anmärkte Needham i Within the Four Seas, «var Kinas philosophia perrenis.» Kinesiska tänkare kan därför se den marxistiska dialektiska materialismen som en återkomst av deras «egen philosophia perennis som är integrerad med den moderna vetenskapen, och som äntligen har kommit hem».
Mitt eget tänkande har påverkats starkt av P. J. Laskas ’The Original Wisdom of the Dao De Jing: A New Translation and Commentary.’ Där läser vi:
De härskande husen drar för mycket, spannmålsmagasinen är tomma och åkrarna är övervuxna med ogräs. Vid hovet bär de rikt designade sidenkläder, bär vapen, frossar i mat och dryck och har ett överflöd av rikedomar och ägodelar.
Detta kallas «rövarskryt».
Det är sannerligen inte Vägen!
Här är det värt att nämna att Marx inte var omedveten om österländsk filosofi och hade ett stort intresse för buddhismen. Den store indiske marxistiske forskaren Pradip Baksi har utforskat Marx intresse för det buddhistiska begreppet intighet.
JK: De utvecklade kapitalistiska länderna är också engagerade i en praktisk kamp för mänsklighetens hållbara utveckling. Du har nämnt att Cooperation Jackson i Mississippi är engagerad i ett revolutionärt projekt som en del av att bygga ekosocialism. Kan du berätta något om den här organisationens eller andra liknande organisationers verksamhet?
JBF: I vårt specialnummer av Monthly Review om «Socialism and Ecological Survival« i juli–augusti 2022 var vi bekymrade över frågor om hur samhällen kan organisera sig på en ekosocialistisk grund för överlevnad, med tanke på att miljöförstöringen nu accelererar på grund av klimatförändringarna. En sådan samhällsorganisation som Brett Clark och jag tittade på i vår introduktion till frågan var Cooperation Jackson. Snarare än att vara ett sätt på vilket staten eller kapitalet är engagerade i kampen för hållbar utveckling i ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, är Cooperation Jackson en revolutionär ekosocialistisk federation av kooperativ, som leds av och till stor del är inriktad på behoven hos afroamerikanska och latinamerikanska samhällen som uppstår ur de mest rasförtryckta befolkningarna i landet och inom arbetarklassen. De betonar hållbarhet, social rättvisa och en rättvis omställning med hänsyn till miljön såväl som kollektiva behov, och de inspirerades ursprungligen av Mondragon-experimentet i Spanien. Vi betraktar Cooperation Jackson som en av många organisationer inom det kapitalistiska samhällets porer som uppstår ur arbetarklassens och förtryckta frontlinjesamhällen, och som representerar en väg framåt för miljöproletariatet i vilddjurets mage. [Uttrycket “the belly of the beast” används ibland mer generellt för att beskriva att man befinner sig i den värsta, mest centrala delen av något obehagligt eller skadligt ö.a.] Även om sådana rörelser för närvarande är små, utgör de öar av revolutionärt hopp och handling som förebådar en alternativ framtid.
JK: I en serie verk har du beskrivit det skrämmande scenariot med en nukleär vinter. Om ett kärnvapenkrig skulle inträffa skulle den globala temperaturen kunna sjunka dramatiskt, med förödande konsekvenser för livet på jorden. Sedan det rysk-ukrainska kriget bröt ut har världen vänt sin uppmärksamhet mot möjligheten till krig mellan kärnvapenmakter, vilket innebär ett skifte från koldioxidutrotning till kärnvapenutrotning. Hur ser du på risken för ett kärnvapenkrig?
JBF: Det är inte så mycket ett problem med «ett skifte från koldioxidutrotning till kärnkraftsutrotning», utan snarare ett problem med två möjliga utrotningar av mänskligheten som vi står inför, och som är nära besläktade. Accelererande klimatförändringar eller global uppvärmning är ett resultat av utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären som leder till stigande globala medeltemperaturer. Ett globalt termonukleärt utbyte, genom att framkalla rök och sot i atmosfären och därigenom generera nukleär vinter, verkar i motsatt riktning, men praktiskt taget över en natt. Båda processerna kom att förstås nästan samtidigt av klimatforskare i Sovjetunionen och USA. I dag står vi alltså inför hotet om två utrotningar. Klimatförändringarnas destabilisering av världsmiljön har på vissa sätt, ironiskt nog, påskyndat konkurrensen om energiresurser globalt, intensifierat konflikten mellan de nukleära supermakterna och därmed risken för en nukleär vinter.
När Ukrainakriget hettade till 2022 stod det klart för mig att den viktigaste frågan för mänskligheten som helhet i denna konflikt var att det farligaste proxykriget som någonsin ägt rum var att sätta kärnvapensupermakterna på randen till ett globalt termonukleärt utbyte. Icke desto mindre förstod man inte de verkliga farorna med detta ens inom vänstern, eftersom de flesta människor hade slutat bry sig om planering av kärnvapenkrig efter 1991 och Sovjetunionens upplösning, och för länge sedan satt sin tilltro till ”ömsesidig garanterad förstörelse” (MAD) som ett slags absolut avskräckning.
Med inspiration från E. P. Thompson, den store engelske marxistiske historikern och ledaren för den europeiska rörelsen för kärnvapennedrustnings på 1980-talet, som hade skrivit en uppsats om «Notes on Exterminism» som handlade om farorna med kärnvapenkrig (och miljöförstöring), skrev jag en artikel i majnumret 2022 av Monthly Review om ”’Notes on Exterminism’ for the Twenty-First Century Ecology and Peace Movements”. Artikeln var uppbyggd kring två teman. För det första har klimatvetenskaplig forskning under detta århundrade ytterligare bekräftat den nukleära vinteranalys som utvecklades på 1980-talet, och som indikerade att massiva bränder som uppstår i hundra städer på grund av ett termonukleärt utbyte skulle resultera i att så mycket rök och sot skulle tillföras atmosfären, att solstrålningen skulle blockeras, och den globala medeltemperaturen skulle sjunka så mycket att den inom några år skulle döda nästan hela mänskligheten på jorden. För det andra hade debatten om kärnvapenutveckling i USA efter Sovjetunionens fall lett till en seger för maximalisterna över minimalisterna, vilket resulterade i en samordnad strävan efter motkraftsvapen som var utformade för att ge USA «kärnvapenöverlägsenhet» eller förstaslagsförmåga – genom halshuggning av kärnvapnen på andra sidan innan de kunde avfyras, och att man plockade bort det som återstod av anti-ballistiska missilsystem – även i förhållande till stora kärnvapenmakter som Ryssland och Kina.
År 2007 tillkännagav USA:s utrikes- och militäretablissemang, att USA:s globala «kärnvapenöverlägsenhet» var på väg att uppnås. Detta betydde att USA:s strategiska kärnvapenhållning inte längre begränsades av begreppet MAD, utan snarare sågs i termer av kärnvapenöverlägsenhet eller förstaslagsförmåga – en farlig illusion, men en som i allt högre grad drev Washingtons politik. Detta ledde till en ny militär aggressivitet under de senaste åren, särskilt inför USA:s minskande hegemoni. Till exempel anser USA att Kinas atomubåtsflotta inte kan överleva vid ett amerikanskt första anfall, eftersom Kina ännu inte har kunnat minska ljudnivån på sina ubåtar tillräckligt för att undvika upptäckt (även om dess prestationer i detta avseende under de senaste åren har varit anmärkningsvärda). Ryska och kinesiska missilsilos blir alltmer sårbara för mer exakta missilmål, även av icke-nukleära missiler. Allt detta har uppmuntrat till ökad amerikansk krigföring, som länge begränsades av MAD. Washington driver världen på ett farligt vis mot kärnvapenkrig i sina försök att minska sin minskande hegemoni, särskilt på grund av Kinas uppgång – och för att uppnå sitt (omöjliga) mål om en USA-dominerad unipolär värld. Det behöver inte sägas att Ryssland och Kina har vidtagit åtgärder som svar, såsom utveckling av hypersoniska missiler. Som en konsekvens av allt detta är återupplivandet av världsfredsrörelsen en angelägen uppgift.
JK: Vi noterar att du nyligen samarbetade med andra forskare på en ny bok, Washington’s New Cold War: A Socialist Perspective. Kan du berätta något om den?
JBF: Den boken, publicerad av Monthly Review Press tillsammans med Tricontinental Institute for Social Research, består av tre essäer: essän om “’Notes on Exterminism’ for the Twenty-First-Century Ecology and Peace Movements” av mig, som nämns ovan, och två essäer, skrivna om det nya kalla kriget, som vi först publicerade i Guancha i Kina och sedan på MR Online: John Ross «Vad är det som driver USA till ökad militär aggression?« och Deborah Veneziales ”Vem leder USA till krig?” Vijay Prashad skrev en introduktion till boken.
Essäerna i boken skildrar USA:s roll som skapare av ett nytt kallt krig. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har USA, enligt Congressional Records Office, genomfört fler militära interventioner/krig i andra länder än under hela sin tidigare historia. Landet har utvidgat Nato så att det nu omfattar nästan alla före detta Warszawapaktsnationer och regioner i före detta Sovjetunionen. Denna expansion har lett till det nuvarande Ukrainakriget. Samtidigt har Washington deklarerat att Kina är dess främsta säkerhetshot, på grund av den utmaning som Kinas tillväxt utgör för den «internationella regelbaserade ordningen» eller de USA-baserade globala maktinstitutionerna (och triaden USA/Kanada, Europa och Japan).
USA hotar för närvarande Folkrepubliken Kina angående Taiwan, som är internationellt erkänt – även av USA – som en del av Kina, men med ett annat system, i enlighet med principen om ett Kina. Pekings långsiktiga mål att återförena befolkningen på båda sidor av Taiwansundet, i enlighet med politiken för ett Kina, har förvrängts av Washington till ett fall av överhängande aggression från Peking och en potentiell causus belli. Pekings egen ståndpunkt är att detta är en intern angelägenhet inom Kina självt. Under Biden-administrationen fyrdubblas de amerikanska militära styrkorna som är stationerade i Taiwan. USA har för närvarande fyrahundra militärbaser som omger Kina i vad som ofta kallas en gigantisk snara.
I samband med USA:s minskande ekonomiska hegemoni insisterar Washington på en unipolär värld, främjar militära block riktade mot Kina och Ryssland, och förkastar den faktiska multipolära utvecklingen av världen i stort, genom utvecklingen av BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika). Den amerikanska dollarns roll som den internationella reservvalutan används som vapen för att sanktionera både Ryssland och Kina, tillsammans med alla andra nationer som har utmanat USA:s dominans, medan triaden fortsätter att försöka utöva sin imperialistiska dominans över alla tre kontinenterna i det globala syd. Världen står därför på randen till ett tredje världskrig som hotar mänsklighetens själva existens. Kinas svar har varit att under 2022 lansera sitt globala säkerhetsinitiativ [GSI], som utgör den mest omfattande uppsättningen åtaganden för övergripande global säkerhet, inklusive alla nationers säkerhetsintressen, som någonsin har införts, och som härrör från en lång tradition som i väst går tillbaka till Immanuel Kants essä om «evig fred».
Detta är det stora valets era. Världen kommer antingen att röra sig i riktning mot socialism och världsfred eller mot en ännu mer barbarisk kapitalism (det vill säga fascism) och utrotning. Det är Mészáros som förtjänar mest beröm för att ha betonat detta år 2001 i sin Socialism or Barbarism: From the «American Century» to the Crossroads. Där skrev han: «Om jag var tvungen att modifiera Rosa Luxemburgs dramatiska ord, i förhållande till de faror vi nu står inför, skulle jag till ‘socialism eller barbari’ lägga denna kvalifikation: ‘barbari om vi har tur’. Ty utrotningen av mänskligheten är den yttersta följden av kapitalets farliga utvecklingskurs», som nu ställer oss inför «imperialismens potentiellt farligaste fas».
Oversatt til svensk av Bertil Carlman.
