Kan det nye året bli verre?

0

Så frågar sig redaktionen på Consortium News (CN). Kanske är det så att det framför allt är vi äldre som har funderingar om framtiden. Vi ser ju allt tydligare, hur längden på framtiden krymper för vår personliga del. Efter att under nyårsnatten tillsammans med hustrun ha tittat på John Pilgers video ”The Coming War on China?”, blir man naturligtvis mycket fundersam.

Bertil Carlman.

På nyårsnatten studerade jag också den kinesiska presidenten Xi Jinpings nyårstal inför 2024, och på nyårsdagen det samtal kring detta som professor Victor Gao och analytikern Einar Tangen hade vid en intervju med Xu Qinduo (What did Chinese President Xi Jinping convey in his New Year message?). Vidare tittade jag på en kort video på Black Culture Diary (BCD) How Kenyan President Just Deprived The West Leaders. Den andra januari har jag som vanligt gått igenom steigan.no, bland annat En verdenskrig har begynt. Bryt stillheten av John Pilger, läst en intervju med Sergey Karaganov på RT, “Russians are the real Europeans, the West of the continent has lost its way”, kort ögnat igenom GT:s Xi exchanges messages with Biden samt tittat på den alltid lika glada Li Jingjings samtal med Andy Mok som arbetar på ”the Center for China and Globalization” Western media pessimistic about China’s economy, investors positive about China’s economy.

Efter en så kraftig intellektuell måltid dyker många tankar upp, tankar om framtiden. Det är inte märkligt att CN:s redaktionsartikel har det pessimistiska namnet ”Can 2024 be any worse?” CN har på kort tid förlorat ett antal medarbetare, bland annat John Pilger och Daniel Ellsberg. Jag vet ju också att huvudredaktören på CN, Joe Lauria, precis som John Pilger, Chris Hedges med flera, en gång haft arbeten som journalister på tidningar som The Wall Street JournalThe New York TimesThe Daily Telegraph och The Guardian. Men när greppet hårdnade kring i stort sett all information hos oss i Väst fick de lämna, även om de fått priser för sin journalistik. De händelser som CN fokuserar på, utöver ett antal medarbetares bortgång, är kriget i Ukraina, Israels försök till folkmord på palestinier och den fullständigt horribla behandling som Julian Assange utsätts för. Det är lätt att bli pessimistisk när man har sin huvudsakliga boplats i Väst. Om man då förflyttar sig till Afrika via till exempel BCD-videon ovan, kommer man bort från dimmorna hos oss.

Vi får i den filmen veta hur Joe Biden kallat till United States–Africa Leaders Summit, och hur 49 afrikanska statschefer blivit behandlade som underlydande; ingen av dem fick något enskilt samtal med USA:s president. Likaså berättar BCD om hur ett antal afrikanska ledare, likt skolpojkar blev hämtade kollektivt med buss vid Elisabeth II:s begravning. BCD-kommentatorn menar att det var i stort sett samma sak vid Russia–Africa Summit 2023 i St. Petersburg. Sedan kontrasterar han det mot hur kinesiska ledare uppträder, och han förklarar hur Kenyas president William Ruto i kritiska tal framhållit, att i fortsättningen måste alla afrikanska ledare bli behandlade med respekt.

Om man skall tro steigan.no pekar det mesta på att 2024 blir värre än 2023; i varje fall i Norge, i varje fall i Skandinavien, i varje fall i Väst. Och vad finns det som motsäger det? Men världen är nu så globaliserad, det är bara att se på handelsutbytet mellan t.ex. Kina och EU, för att förstå att om det utanför det kollektiva Väst sker mängder av diplomatiska, geopolitiska och ekonomiska saker som är positiva inför 2024, så kommer det att med nödvändighet påverka även oss i vasallstaterna. Det kanske inte kommer att ske lika snabbt som det nu gör i Afrika till exempel. Men förr eller senare kommer naturligtvis sådana som styr och ställer i USA och dess vasallstater att sopas undan.

Vi som ser det och har tro på kommande generationer, vi måste ingjuta denna tro i de som skall ta över efter oss. Därför får vi inte gräva ner oss för djupt i beskrivningar av allt dåligt som sker här hemma, utan ge större utrymme till det som är bra ”där ute”, ute i det Globala Syd. Lyssna noga på Li Jingjings samtal med Andy Mok. Där berätta Li Jingjing, som nu är i trettioårsåldern, att när hon var barn var hennes kost bristfällig och hennes benstomme utvecklades inte optimalt. Nu tänker hon på att inte bli överviktig! Andy Mok har en liknande berättelse. Bägge påpekar, att det är sådant som människorna i fattiga länder är intresserade av. De vet vad undernäring är, de vill veta hur Kina på så kort tid kommit bort från detta problem. De ser fram emot att Frankrike och andra helt sparkas ut, och kontakter med BRICS och BRI stärks. Vi måste glädjas med dem. Att soppköken och antalet barn som lever i fattigdom ökar i antal hos oss i Väst, att Stadsmissionen i Sverige under de senaste åren fått arbeta mycket mer, får inte förstöra vår allmänna framtidstro.

Forrige artikkelIndia får en brutal oppvåkning i Vest-Asia
Neste artikkelGrunnleggende fakta om metan og CO2 i atmosfæren