Mångfald som religion

För mig är det självklart att Sverige ska vara en fristad för människor med flyktingskäl, enligt ett kvotsystem för att öka rättvisan och avskaffa den djupt inhumana asylprocessen. Men jag har aldrig förstått varför flyktinginvandringen måste omges av religiösa dogmer kring Mångfald och det Mångkulturella.

Invandring kan ha positiva eller negativa effekter, integration kan gå bra eller dåligt. Men i Sverige måste du hävda att flyktinginvandringen per definition är lönsam, räddar vår välfärd, våra pensioner och dessutom berikar vårt samhälle annars riskerar du att bli anklagad för att vara rasist eller normalisera rasism. Så bekvämt för våra politiker men vilka krav på de nyanlända!

Min pappa var invandrare och han var lönsam, till skillnad från mig, men jag tvivlar på att vare sig han eller jag har berikat vår kultur. Kan inte invandringen bara få vara som den är utan någon missriktat välvillig överideologi?

Förra året skrev jag exempelvis två artiklar i Aftonbladet Kultur där jag med officiell statistik visade att de senaste trettio årens flyktinginvandring, tvärtemot vad politiker, debattörer och journalister dagligen hävdar inte är samhällsekonomiskt lönsam. Och heller inte kan bli det med mindre än genomgripande samhällsförändrade reformer.

Flyktinginvandrare med låg eller inadekvat utbildning riskerar att för evigt bli hänvisade till åtgärdsprogram och/eller permanent marginalisering. Vänstern måste därför formulera lösningar, annars har vi snart högerns tjänstefolkssamhälle här i brist på alternativ.

Tyvärr utropade inte en massa människor: »Vad bra! Hur ska vi nu göra vänsterpolitik av alla fakta och siffror?«. På sociala medier och i debattartiklar blev jag i stället anklagad för att bland annat dela uppfattning med den blågula kanten, underblåsa nyfascismen, splittra arbetarklassen, slicka de nya härskarnas stövel. Jag sparkade nedåt, jag skyllde på invandrarna, jag hade övergett socialismen och så klart gynnade jag Sverigedemokraterna

Det märkliga är att trots att vänstern har vägrat, som det heter, ta debatten med SD så har man gett partiet definitionsmakt över vad som kan kallas vänster i dag, enligt en kontraproduktiv tvärtomlogik.

Allt som pekar på de stora problemen med den misslyckade integrationen avfärdas med att det gynnar SD, även om ärendet är att mer vänsterpolitik behövs för att just hejda SD. I stället för att äga siffror och fakta, i stället för att äga de ekonomiska sociala frågorna kring flyktingproblematiken så har vänstern ägnat sig åt SD:s paradgrenar – rasism/antirasism, etnicitet, identitet och nation. Och eftersom SD är emot mångfald och multikulturalism måste vänstern nödvändigtvis upphöja det till typ den nya socialismen.

Det har gjort att bilden av Sverige, av förorterna, av flyktinginvandringen verkar vara viktigare än verkligheten, som om delar av vänstern blivit kommunikationsstrateger på vilket företag som helst. 1990 fanns det tre så kallade utanförskapsområden – i dag 186. I 55 geografiska områden har kriminella nätverk stor negativ påverkan i lokalsamhället, enligt en rapport, 15 av dem är särskilt belastade. En problematik som på sajten Blåljus beskrevs under rubriken No Go- zoner. Men i dagens debattklimat tycks det vara viktigare att hävda att just ordet No Go- zoner inte ska användas än att kräva av politikerna att de ska reformeras bort.

De som drabbas av att Mångfald blivit statsreligion och delar av vänstern blivit missionärer i stället för sociala reformister är de flyktinginvandrare som inte kommer in på den reguljära arbetsmarknaden, som lever på bidrag, som misslyckas i skolan, som blir kriminella eller brottsoffer. Vissa invandrargruppers kraftiga överrepresentation vid exempelvis våldsbrott (Brå 2005) borde verkligen få vänstern kräva att ny statistik offentliggörs, fördjupa sig i orsakerna och föreslå konkret politik. Antalet gärningsmän är så litet att de inte kan göra någon till rasist men överrepresentationen så stor att orsakerna måste utredas och problemen åtgärdas.

Vi behöver ingen ideologi som idealiserar det faktum att Sverige är ett land som tar emot flyktingar, däremot en politik som hejdar den ojämlikhet som präglat samhället i decennier. Kontrasten mellan mångfaldsideologin och den verklighet som människor möter i sin vardag, i medier och i statistik minskar tilltron till demokratin och samhället.

Mångfalds- och rasistmyter verkar göda varandra men politik kan hindra tillväxten. Så hur kunde fakta och siffror bli vänsterns värsta fiende?