Vem vann Vietnamkriget?

2
Mikael Nyberg
Mikael Nyberg

VEM VANN Vietnamkriget? Den 30 april 1975 var det inte svårt att säga. Hela världen visste. Vi såg stjärnbaneret rullas ihop och den sista helikoptern lämna USA:s ambassad i Saigon.
Men frågan har inte, som man kan tro, ett självklart svar.


1968 hade USA en halv miljon soldater i krig i Sydostasien. Stora delar av Vietnam var ”fria eldgivningszoner” där den amerikanska krigsmakten och dess allierade besköt och bombade befolkningen utan urskillning. Sju år senare var kriget förlorat för statsledningen i Washington. Eller var det inte? En artikel i Clarté nr 1/2016.


Walt Whitman Rostow, en av de främsta strategerna bakom kriget, såg inte vad vi såg den våren 1975.

Rostows föräldrar var aktiva socialister, flyktingar från Ryssland före revolutionen. Sonen gjorde akademisk karriär i det nya hemlandet. Han var en av the best and the brightest.
1960 reste han en trappa för världens folk att ta sig uppför. Alla länder, också de underutvecklade, skulle genom en take-off ansluta sig till kretsen av masskonsumerande industrisamhällen.

Rostow blev presidentrådgivare och expert på u-landsfrågor. 1961 reser han till södra Vietnam på Kennedys uppdrag. Hemkommen manar han presidenten att ”trappa upp hela Vietnamoperationen”.

Lyndon Johnson utser honom till rådgivare i nationella säkerhetsfrågor. Rostow föreslår en eskalering av kriget. Marksoldater, bombningar. Den kommunistiska infiltrationen måste angripas vid källan, säger han. 1965 börjar USA bomba utvalda mål norra Vietnam. Men Rostow vill ha mer. Han förordar ”systematiska och ihållande bombningar” som ska ge maximal psykologisk effekt.

vietnamkrigen

Ivrigt räknar han liken efter fiender och förmodade fiender. Han kan snart summera i hundratusental. Kalkylerna pekar varje gång mot en slutseger – bara en liten bit bort.

”Vi hade fel, fruktansvärt fel”, skriver Robert McNamara, den dåvarande försvarsministern i sina memoarer. Han beklagar sig.

Det gör inte Rostow:

– Jag förtränger inte för ett ögonblick att vi tröttnade på kriget och drog hem våra trupper. Jag förnekar inte heller att Vietnam var ett uselt krig och att det var väldigt tufft för krigsveteranerna och deras familjer och mycket annat… Jag vill bara tillägga att jag anser att vi uppnådde de strategiska mål som Lyndon Johnson och hans kollegor ställde upp.

Kommunismen hejdades innan den nådde Thailand, Indien och oljefälten vid Persiska viken.

Walt Whitman Rostow var en typisk uttolkare av den välfärdskapitalism som växte fram i vår del av världen efter andra världskriget. Han var en social ingenjör. Han tog keynesianismen för given och bejakade masskonsumtionen och de sociala trygghetssystemen. Klassmotsättningar, arbetslöshet och annat som engagerat Karl Marx tillhörde ett passerat steg i Rostows trappa.

På samma sätt var det med kolonialism och imperialism. Det var utslag av en nationalism som masskonsumtionssamhällena växt ifrån.

Nu skulle Amerika bistå de länder som längre ner i trappan stod inför sin take-off. Det var farligt, skrev Rostow, om de fastnade i en ”reaktiv nationalism”. De utvecklade länderna måste hindra ett sådant förlopp att ”ödelägga världen”. Om nödvändigt med våld.

Tilltron till den sociala ingenjörskonsten är inte längre på modet. Annars ränner dagens chefsideologer upp och ner i samma trappa.

Det mest utmärkande för Rostow och hans efterföljare är oförmågan att se de förtryckta folkens betydelse för de sociala framstegen.

Under 1900-talet förbättrade revolutioner och nationell frigörelse livsvillkoren för hundratals miljoner människor i kapitalismens utkanter. Dessa omvälvningar i periferin var en av förutsättningarna för den demokrati, den masskonsumtion och de sociala inrättningar som Rostow tar för givna.

Den ryska revolutionen gjorde det lättare för arbetare i andra länder att tillkämpa sig demokrati och fackliga rättigheter. På samma sätt uppmuntrade det nationella befrielsekriget i Vietnam folkliga rörelser runtom i världen, också i kapitalismens centrum.

Ur detta kom nya sociala trygghetssystem, lättnader av fabriksförtrycket, minskade inkomstskillnader, förbättringar av kvinnornas ställning och mycket annat.

Samtidigt finns det ett mått av sanning i Rostows värdering av kriget. Den frigörande, revolutionära kraften förtärdes i den helvetes eld som USA:s krigsmaskin lät löpa över skogar, byar och risfält.

När stjärnbaneret rullats ihop och den sista helikoptern lämnat Saigon var den stora tillbakarullningen av de folkliga framstegen i världen redan igång. Det började i Syd med kuppen i Chile och fortsatte norröver med de nyliberala omställningarna.

Rostows trappa står kvar, men samhället längst upp, där den ska sluta, påminner inte längre om det välfärdsparadis han höll i utsikt. Trappan har fått ett nytt namn. Den kallas sedan Thatcheråren i Storbritannien TINA,  There is no alternative. Det finns ingen annan väg.

Kinas premiärminister Zhou Enlai lär 1972 ha fått en fråga om den franska revolutionen. Vilken betydelse tillmätte han den?

– För tidigt att säga, svarade han.

I själva verket handlade meningsutbytet troligen om majrevolten i Frankrike 1968, men svaret är ändå värt att begrunda. Utgången av Vietnamkriget är inte avgjord. Det är för tidigt att säga hur det slutar.

När Walt Rostow dör i februari 2003 tycks USA ha lämnat reträtten från Saigon bakom sig. Sovjetunionen finns inte mer. Vietnamsyndromet, motståndet mot nya krig, är övervunnet efter terrordåden den 11 september 2001, och strategerna pläderar öppet för en imperia­lism som ska leda världen in i en Pax Americana.

Krönikören Thomas Friedman skriver i New York Times: ”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”

Så rullar USA in i Kabul och Bagdad med ett självutnämnt världssamfund i följe. Två månader efter Walt Rostows död framträder en jublande George Bush på hangarfartyget Abraham Lincoln i Persiska viken. ”Uppdraget slutfört”, ropar han.

Idag är högmodet stukat och drömmarna om en amerikansk allsmäktighet skingrade. Krigen fortsätter och hur det slutar går inte att säga. Det beror på vad vi tillsammans tar oss för.

Vi har en del att göra. Sverige tillhör numera det amerikanska krigsföljet. Vi riskerar att hamna i Nato om vi inte lösgör oss.

Och Rostows trappa står kvar. Den borde vi ta oss ur.

Mikael Nyberg, Clarté 1/2016

KampanjeStøtt oss

2 KOMMENTARER

  1. Zhou Enlai har helt rett i måten på sitt svar, den gang i 1972, da han fikk spørsmålet om betydningen av den franske revolusjon; «For tidlig å si».

    Mennesker flest; omtrent alle, forholder seg til øyeblikket; fra i går kveld til i morgen middag. Videre er de aller fleste seg selv nærmest, og interessen utover dette blir mer av teoretisk filosofisk art; en babling og meningsutgytelse basert på en synsing av hva en tror at en er sikker på at en har forstått.

    U.S.A. «lærte av» den første verdenskrigen, – og «vant» den andre. Det er ingen tvil om at U.S.A. hadde gode fortjenester av den annen verdenskrig, til langt opp i 1070-tallet. De vant også Korea-krigen. På samme måte vant de Vietnam-krigen, som de aller mest sannsynlig vil vinne Irak-krigen. En må kun se det hele i et langt videre tidsperspektiv.

    Men hva handler disse krigene om? Ta den siste «store krigen»; Irak-krigen. Hva sa verdenssamfunnet? «Det fantes ikke kjemiske våpen, og krigen er for at U.S.A. skal få kontrollen over oljen». Siden dette også var hva «flertallet hevdet»; så skal det da visstnok også bli «politisk korrekt», og hordene jubler «Majoriteten har rett»; dette «Demokratiske flertallet».

    Men hva er det hordene ikke ser, ikke vet eller ikke skjønner? Her går vel også skillet mellem politikk og realiteter, og en ser hvorledes politikken enklere styrer efter hva majoriteten mener, enn hva efterretningen vet. Forskjellen er her ofte den at politikken har en utadrettet plattform, mens efterretningen ikke er tilsluttet noen offentlig mediakanal. Det er altså ikke slik at efterretningen kan gå ut offentlig, og fortelle om sine funn, – mens politikerne på sin side kan «tilpasse» seg den politiske omverdenen, og fornekte disse kjemiske våpen. (Det finnes altså i efterretningen, langt mer trofaste ansatte enn E. Snowden. For øvrig viser det seg vel nu, at ISIS åpenbart må ha funnet noen av de kjemiske våpnene til Saddam Hussein). Og når det gjaldt påstanden om at U.S.A. gikk til krig mot Irak for å sikre seg oljen; burde jo dette ha vært en påstand som måtte ha falt på sin egen urimelighet. Allikevel; det er i dag fortsatt de som hårdnakket hevder dette.

    Så er det hele en stor konspirasjon, styrt av Bildenbergere? Nope; heller en logisk «kamp om markeder og markedsandeler».

    Hva burde være statslederes mål for sin politikk? Svaret bør være; «Fremgang og velmakt for sitt land og folk». Det hele er ganske kynisk, på samme måte som i biologien; «den enes død kan bli den annens brød». Nu registrerer jeg også altfor mange land og statsledere og politikere, som er altfor opptatt av at alle andre skal ha fremgang og velmakt, og å bli «forstått». Men dette må også være ganske misforstått. En skal ha sitt land og sitt folks fordel som sitt mål, men dette skal ikke bety at en også kan tilføre andre land og andre folk fordeler; *dersom dette også tjener ens egen sak*.

    Jeg har i flere år, registrert at Storbritannia vil ut av EU-medlemskapet, og dette kan også sees i en langt større sammenheng. England føler fortsatt en langt større tilhørighet til sine tidligere besittelser; den gang «Solen aldri gikk ned over det britiske imperium». England føler tilhørighet til Canada, Australia, New Zeeland, men også U.S.A. Likeså har de fortsatt gode kunnskaper om India og andre tidligere forhold. England ønsker å bli stort igjen, hvilket de aldri kan bli i sin nuværende situasjon.

    Verden er også langt større enn Europa, en heller liten verdensdel, uten noe vesentlig av mineraler, og derfor avhengig av mange andre. Når en da også samtidig ser på hva, – som på lang sikt (hvilket også er hva store nasjoner kalkulerer) utviklingen foregår i Sør-Amerika, har en heller ikke noe problem med å se en utvikling i retning av en Pan-Amerikansk Akse, fra om med Canada i Nord, til og med Argentina og Chile i syd. Dette er et enorm område, med ikke så mange mennesker som China and India combined. Derimot, til forskjell fra Europa, er dette på mange måter et område, med langt færre konflikter; bl.a. annet på grunn av langt færre religiøse konflikter (i alle fall ennu), men også langt færre «konfliktiske» småkonger; hva EU består av, samt langt færre språk enn hva EU er satt sammen av. I tillegg er dette et område, som er selvforsynt på omtrent alle områder. Det vil derfor også være ganske forståelig at Storbritannia, sammen med Australia og New Zeeland, gjerne heller vil være med i dette sambandet.

    Når vi da, efter dette tar for oss globusen; den vanlige skoleglobusen (om den fortsatt eksisterer), så bør det, i alle fall for enkelte av dere, fremstå et noe klarere bilde av fremtiden i forhold til dagens situasjon. En bør da kunne se at India og China, til sammen representerer en markedsandel som er omtrent 30% av dagens befolkning i verden. I tillegg har vi Pakistan, Bangladesh, Vietnam, Filipinene, Indonesia, og alle de andre folkerike statene i det samme området. Vi snakker vel om mer enn 50% av verdens befolkning, hvor også befolkningsøkningen fortsatt vil være relativt større enn i vår vestlige «gamle verden», og større enn i Sør-Amerika. Men, som marked har en også Africa, med omtrent 15% av verdens befolkning.

    Når en da har fått svelget det foregående, og fortsatt ser på den samme globusen; burde det ikke være vanskelig å forstå at målene er markedsandeler, når en ser de forskjellige konflikter i forhold til hverandre, omtrent helt siden Opiumskrigen i China, eller ganske tilbake til krydderfarten på Østen. Og hva skulle det tjene til å holde Russland utenfor dette? Den aller største «taperen» vil mest sannsynlig bli nettopp EU, i dette sakte men sikkert fremtidige scenario.

    Av dagens statsmenn, som virkelig arbeider for sitt folk og sitt land, er vel kanskje V. Putin blant de største. China «sliter» litt i sin egen sfære økonomisk, da de ennu ikke helt har klart å tilpasse seg «vestens økonomi», mens B. Obama surrer rundt i en egendefinert idealisme, brakt til makten på en popularitetsbølge uten reell kunnskap, på samme måte som for eksempel det norske Miljøpartiet de Grønne (MdG). B. Obama forsøker vel mest sannsynlig også å ha få «æren» av den økonomiske fremgangen de siste årene, til tross for at dette hele er ganske pulsatorisk eller syklisk, for det meste uavhengig av hvem som styrer. (Les Nikolai Dmitriyevich Kondratiev).

    Det hele er et langsiktig prosjekt, og igjen vil jeg støtte Zhou Enlai, som jeg også gjorde innledningsvis; resultatene er «For tidlig å si».

  2. Chou Enlai, som hade studerat i Frankrike 1920-22 och förmodligen kunde franska, borde inte haft några svårigheter att tolka frågan 1972 som gällande revolutionen 1789 och inte 1968, som ju inte blev någon revolution. Hans svar passar också in i den kinesiska synen att «samtidshistoria» (contemporary history) avser de senaste 1000 åren.

LEGG IGJEN EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Dette nettstedet bruker Akismet for å redusere spam. Lær om hvordan dine kommentar-data prosesseres.