oss 100 kroner!
Denna artikel har skrivits av en av de kunnigaste folkrättsjuristerna i Sverige – Lars-Gunnar Liljestrand. Han är en författarna till boken ”Lagen om krig” Den har tidigare publicerats på siten ”Bevara alliansfriheten – Nej till NATO-medlemskap”
Artikeln.
Regeringen tog den 5 november beslut om att lägga propositioner till riksdagen för att förlänga de svenska styrkorna i Irak och Afghanistan. Ingen av dessa insatser vilar på folkrättslig grund. I båda fallen saknas mandat från FN:s säkerhetsråd. Regeringen hänvisar istället till att man är där på inbjudan av regeringen i Bagdad respektive Kabul. Då det första beslutet om svensk militär styrka till Irak togs i somras invände tre partier, K, C och KD, och pekade på bristen i det folkrättsliga underlaget: ”Vi anser inte att den angivna folkrättsliga grunden för insatsen är entydig.”
Vidare uttryckte de tre partierna oro över att Sverige höll på att slå in på en väg som för bort från den traditionella svenska linjen: ”Vi anser även att den angivna folkrättsliga grunden för insatsen utgör ett trendbrott som kan få konsekvenser för beslutsgrunderna när det gäller framtida svenska fredsfrämjande insatser.”
Regeringen motiverade beslutet i somras med att inbjudan från Iraks regering gått ut till den internationella koalition av stater som bildats på USA:s initiativ och till vilken även Sverige anslutit sig för att bekämpa terrorismen: ”Den folkrättsliga grunden för den militära utbildningsinsatsen utgörs av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter. Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella restriktioner som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.”
För den svenska styrkan i Afghanistan, som leds av Nato och går under namnet Resolute Support Mission (RSM), saknas också säkerhetsrådsbeslut om insats av militär. Regeringen motiverade med inbjudan till Nato och andra stater under Natos ledning: ”Det folkrättsliga mandatet för insatsen RSM utgörs av det så kallade SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) mellan den afghanska regeringen och Nato som undertecknades i september 2014 i Kabul. Afghanistans regering har även samtyckt till att ett antal stater som inte är medlemmar i Nato, däribland Sverige, deltar i insatsen. SOFA-avtalet omfattar en icke-stridande insats för utbildning, rådgivning och stöd (’non-combat mission’). Efter särskild förfrågan och inbjudan från den afghanska regeringen kan dessa insatser ges även till afghanska specialförband på taktisk nivå.” (Proposition 2014/15:13)
Deltagande i intervention strider mot FN-stadgan om det gäller att ta ställning för ena parten i en pågående inre konflikt. En intervention i ett sådant fall är ett brott mot FN-stadgans artikel 1(2) att folken skall få avgöra sina egna öden. Det strider även mot FN-stadgans artiklar 2(4) och 2(7) som handlar förbudet att använda våld och förbudet att utifrån påverka en stats inre angelägenheter. Dessa principer gäller även om det finns om inbjudan av en regering. Militär intervention kräver ett beslut i FN:s säkerhetsråd med hänvisning till att det föreligger hot mot internationell fred och säkerhet.
I båda fallen, Irak och Afghanistan, gäller det intervenering på ena sidan i en pågående inre konflikt. Till det yttre kan det förefalla som om stormakterna är ense, då de i säkerhetsrådsresolutioner talar om vikten av att bekämpa terrorism. Skrivningarna döljer dock ofta djupa och bittra motsättningar.
Säkerhetsrådsresolutionen (2189) om Afghanistan den 12 december 2014 har ibland använts för att försvara den fortsatta svenska militära närvaron. Det står i resolutionen att rådet ”noterar” och ”välkomnar” Natos nya styrka i landet. Detta är emellertid ingen sanktionering av utländsk intervention. Då krävs ett bemyndigande (authorisation). Det är ingen lek med ord utan visar istället att det råder starka motsättningar mellan stormakterna och att någon enighet inte har kunnat uppnås. I diskussionerna före rådets behandling av Afghanistan verkade Ryssland och Kina för att ett beslut med bemyndigande skulle fattas om den nya utländska styrkan. Man ville få en reglering av och kontroll över insatsen, medan USA och Nato-länderna vägrade och önskar ha fria händer i Afghanistan. (Referat av diskussionerna före rådsbeslutet återgivet i What’s in Blue 11/12 2014).
På samma sätt finns djupgående motsättningar mellan stormakterna om konflikten i Irak och Syrien. Det är skälet till att säkerhetsrådsbeslut saknas. Varken USA eller Ryssland vill vara bundet av en säkerhetsrådsresolution utan vill ha möjlighet att i varje läge agera utifrån sina intressen.
Mot den bakgrunden är det principiellt fel av Sverige att intervenera militärt i Irak och Afghanistan eftersom det saknas folkrättslig grund. Det riskerar också att underminera svensk alliansfrihet när Sverige deltar i krigszoner där stormakterna kan komma att ställas mot varandra.
Den traditionella svenska linjen har varit att deltagande i militära insatser i andra länder kräver ett tydligt FN-mandat och bör vara en fredsbevarande insats, det vill säga bygger på att alla parter i en konflikt accepterar insatsen.
När de tre partierna M, D och KD tar upp den folkrättsliga frågan om deltagandet i Irak är det rätt. Trovärdigheten i deras ståndpunkt minskas dock av att de inte hade något att invända mot beslutet att fortsätta militärt i Afghanistan som hade lika liten folkrättslig förankring. Om det berodde på att man gärna bortsåg från folkrätten då det gällde en Nato-insats är det så mycket värre.
