oss 100 kroner!
Efter det cancerbesked jag fick i början av januari följde en tio dagar lång nerstigning i helvetet. Jag minns bara den där tiden som en dimma, en skakande mental frossa som då och då slog över i en inbillad feber. Korta klara stunder av förtvivlan. Och allt det motstånd jag med min vilja kunde mobilisera.
I efterhand kan jag nu tänka på det hela som en utdragen mardröm som inte tog hänsyn till om jag sov eller var vaken.
Sen började jag klättra upp ur hålet. Jag tycker själv att jag nu åter befinner på mig på markens yta.
Jag är en 40-talist. Jag tror att alla som tillhör min generation automatiskt förknippar cancer med död. Även om jag, liksom andra, vet att cancerforskningen har genomgått en otrolig utveckling under de senaste femtio åren, och att cancer inte längre innebär det oundvikliga, så lever nog den gamla föreställningen delvis kvar inom mig.Jag bjuder okunskapen motstånd genom att läsa på så mycket jag kan. Och inte minst lyssna på de läkare och annan sjukvårdspersonal jag möter på Sahlgrenska sjukhuset.
En dag säger Eva, min fru:
– Du borde skriva om väntan. Cancerdiagnoser och cancervård är väntan. Och den är svår för alla.
Hon har naturligtvis rätt. Det finns dock en väntan som är nödvändig. Den det innebär att läkare, patologer och annan sjukvårdspersonal noga analyserar exakt vilken typ av tumörer jag lider av och vilken behandling som kan vara mest effektiv.
När jag talar med V., en lungläkare som var verksam för tjugu år sen, säger hon att i jämförelse med de cellgifter som i dag mer eller mindre kan skräddarsys var det rena “rävgiftet” som patienter den gången fick ta emot.
Att denna väntan kan vara svår, bitvis outhärdlig, finns det inget att göra något åt. Denna väntan är nödvändig, under förutsättning att inga flaskhalsar stoppar upp diagnosprocesserna i onödan.
Naturligtvis existerar en stor hjälplöshet under denna väntan.
I mitt eget fall var de tio-tolv dagar jag gick och väntade till stor del fyllda av en väldigt speciell fruktan: jag har en metastas i en nackkota. Hade den hunnit sprida sig till min hjärna? Om så var fallet kunde jag tänka att kampen var förlorad innan den ens hade inletts.
När Eva och jag satt med doktor M. och hon sa att de inte hittat något i hjärnan var det ett stort befriande ögonblick. Min cancer var fortfarande lika allvarlig. Men denna stundtals förfärande väntan hade belönats med ett positivt besked. Och jag visste att läkare och annan personal hade arbetat så fort de nånsin kunnat.
Men jag tänker på alla som kanske inte har några att dela denna väntans ångest med. Människor som dessutom råkar hamna mellan stolar och kanske tvingas vänta både onödigt länge på diagnoser och dessutom på att en behandling startar.
Inom cancervården finns också onödig väntan. Underbemanning, byråkrati, politiskt fummel. Det vet vi.
Jag har under de senaste veckorna genomgått en oändlig massa utredningar på Sahlgrenska och enbart träffat hängivna, kunniga och hårt arbetande människor. En del av dom tycks aldrig vara lediga. Och alla tycks också ha drivits av viljan att förkorta människors väntetider så mycket dom kunnat. Men man behöver inte ha mer än gångsyn för att inse att det råder en stor underbemanning.
Vad dessa människor har i lön ska vi inte ens tala om.
Inom cancervården får de olika dimensionerna av väntan aldrig glömmas bort. Jag är övertygad om att så oändligt många människor lider alldeles i onödan, eftersom dom kanske inte ens vet var dom ska vända sig för att få stöd.
Det har nu, i början av februari, gått ungefär en månad sen min cancer upptäcktes. Om några få dagar ska mina behandlingar påbörjas med full styrka.
En första väntan är alltså över. Nu ska motståndet sättas in mot mina tumörer. Med en krigisk liknelse känns det som om kavalleriet äntligen ska gå till anfall från skogsbrynet mot de fiender som invaderat min kropp.
Jag är oändligt tacksam för att det nu sker. Och att det har gått så fort.
När jag ser tillbaka på denna månad flimrar ett stort antal människor förbi. Läkare, sjuksköterskor, andra.
Utan dom hade jag inte varit där jag är i dag.
En annan väntan tar nu sin början. Men jämfört med för en månad sen är det nu jag som går på offensiven.
Henning Mankell
