oss 150 kroner!
Én kjensgjerning preger all seriøs diskusjon om verdenssikkerhet, verdensutvikling, verdenssivilisasjon og verdensstyre: Latin-Amerika var kapitalismens fødested. På samme måte var det fødestedet for verdens frigjøringskamp. I denne forstand, uansett hvilken betydning vi måtte ønske å tillegge gamle sivilisasjoner, begynte verden vi alle lever i her. Dette er første del av en artikkel i to deler. Den er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
4. juli 2026.
Var föddes kapitalismen?
Ett faktum formar all seriös diskussion om världens säkerhet, världsutveckling, världscivilisation och världsregering: Latinamerika var kapitalismens födelseplats. På samma sätt var det födelseplatsen för världens befrielsekamp. I denna mening, oavsett vilken betydelse vi än vill tillskriva antikens civilisationer, började världen vi alla lever i här.
Den historiskt, geografiskt och ekonomiskt korrekta beskrivningen av denna region är «Latinamerika och Karibien». ‘Latinamerika’ är en förkortning. Det finns ett parallellt problem i norra Amerika. Vad som än försiggår i Donald Trumps huvud, började namnet när Amerigo Vespucci kartlade den atlantiska kusten på den södra kontinenten. Jag kommer att tala om hela kontinenten som «The Americas» och använda «America» för att beskriva USA.
Själva regionen, och faktiskt Amerika som helhet, är en produkt av erövringar. Conquistadorerna antingen utplånade eller förslavade hela befolkningar, påtvingade de som fanns kvar sitt språk och sin religion och ersatte deras civilisationer med kolonialpolitik som ägnades åt att, genom hänsynslös exploatering, exportera de råvaror som drev den industriella revolutionen. Där ursprungsfolken antingen hade slaktats eller blivit så utmattade att de inte längre kunde tillgodose behoven hos deras rovlystna herrar, importerades slavar från Afrika för att kompensera skillnaden.
Denna artikel har skrivits på uppdrag av CLACSO:s centrum för studier och utbyte om Kina, Latinamerika och Karibien.
(Latin American Council of Social Sciences, Arts and Humanities), The Academy of Marxism of CASS (Kina) och Transform! Europe, för en samlingsvolym med titeln ”Kinas fyra globala initiativ”. Den kommer att publiceras på spanska och kinesiska. Med förlagens vänliga tillstånd presenterar jag här mitt engelskspråkiga bidrag, med små tillägg. Inget upphovsrättstillstånd tillhandahålls eller underförstås.
Detta var inte ett «regionalt» fenomen, begränsat till de latinamerikanska territorierna. Det inledde en världsomspännande process som omfattade alla länder i världen. Det började med superexploateringen av silvergruvorna i Cuzco, som i slutet av 1500-talet hade blivit den fjärde största staden i kristenheten, och där uppskattningsvis nio miljoner arbetare arbetade ihjäl sig. Amerikanskt silver och guld finansierade uppkomsten av europeiskt kapital, med början i Nederländerna innan de flyttade, först till Storbritannien, sedan till Frankrike och sedan Tyskland innan de omvandlade ekonomierna i Västeuropa och den engelskspråkiga amerikanska norden.
Förenta staternas uppgång till dominans drevs av superexploateringen av denna arbetskraft. Den nådde sin mest extrema form i Sydstaterna före inbördeskriget, där slavarbetsstyrkan steg 1860 till 3,9 miljoner. Den ägnades nästan uteslutande åt att producera bomull, den viktigaste råvaran i den industriella revolutionen. Vid denna tidpunkt hade den amerikanska bomullsproduktionen ökat från 720.000 till 5.000.000 balar, vilket levererade 70% av världens bomull och 60% av all amerikansk export. Vid denna tidpunkten sysselsatte bomullsindustrin även 450.000 arbetare i Storbritannien; med andra ord utgjorde slavarbete 80% eller mer av den totala arbetskraften inom världens bomullsindustri.
Paradoxalt nog ledde inbördeskriget och slavarnas befrielse till att Nordstaterna nådde samma nivå som sina europeiska rivaler och så småningom gick om dem, genom att bygga upp en industriell infrastruktur som försörjde dem under de två inbördeskrigslika världskrigen.
Under tiden antogs de metoder som först testades i Latinamerika av alla stormakter för att skapa det viktorianska koloniala systemet, vilket gav upphov till den nuvarande uppdelningen av världen mellan de globala syd- eller «världsmajoritetsländerna» och de globala nordliga eller «columbianska» nationerna, som jag kallar dem, av Europa, USA, Japan och nybyggarkolonierna, vars långvariga och inhemskt betingade nedgång har utlöst den nuvarande turbulenta fasen i världspolitiken.
Marx förklarade detta, även om många västerländska marxister ännu inte har fattat det:
Direkt slaveri är en lika viktig grundpelare för den borgerliga industrin som maskiner, krediter osv. Utan slaveri finns det ingen bomull; utan bomull finns det ingen modern industri. Det är slaveriet som gav kolonierna deras värde; det är kolonierna som skapat världshandeln, och det är världshandeln som är förutsättningen för storindustrin. Således är slaveri en ekonomisk kategori av största vikt.
Utan slaveri skulle Nordamerika, det mest progressiva av länderna, förvandlas till ett patriarkalt land. Plocka bort Nordamerika från världskartan, och ni kommer att ha anarki – det fullständiga förfallet av modern handel och civilisation. Låt slaveriet försvinna och du kommer att ha plockat bort Amerika från kartan av nationer.
Således har slaveri, eftersom det är en ekonomisk kategori, alltid existerat bland folkens institutioner. Moderna nationer har bara kunnat dölja slaveriet i sina egna länder, men de har öppet påtvingat det på den nya världen.
(Filosofins fattigdom kapitel 2 fjärde observationen.)
Denna skarpsinniga iakttagelse från 1847 dämpar något de okunniga påståendena om att Marx inte ger någon redogörelse för imperialismen. Problemet är faktiskt att västerländskt liberalt tänkande, av vilket alltför mycket västerländsk marxism bara är en underkategori, misslyckas med att förstå det historiska sambandet mellan kolonialism och modern imperialism. Engels fotnot till 1885 års upplaga av detta berömda verk av Marx fyller tomrummet:
Detta var helt korrekt för år 1847. Vid den tiden var USA:s världshandel huvudsakligen begränsad till import av invandrare och industriprodukter, och export av bomull och tobak, dvs. produkter från sydstaternas slavarbete. Nordstaterna producerade huvudsakligen majs och kött för slavstaterna. Det var först när Nordstaterna producerade majs och kött för export och även blev ett industriland, och när det amerikanska bomullsmonopolet fick möta stark konkurrens, i Indien, Egypten, Brasilien, etc., som avskaffandet av slaveriet blev möjligt. Och även då ledde detta till Sydstaternas undergång, som inte lyckades ersätta det öppna negerslaveriet med indiska och kinesiska kuliers förklädda slaveri.
[Anteckning av Engels till den tyska utgåvan från 1885]
Politisk befrielse, ekonomisk förslavning
Just för att Latinamerika var kolonialismens födelseplats blev det motståndets smältdegel.
Själva namnen på dess hjältar är synonymer i den globala kampen för frihet.
Europa gillar att tro att det ledde den globala kampen för frihet. Faktum är att den moderna kampen för frihet började med kampen mot Europa. Latinamerikas frihetskamp var inte en eftertanke till kapitalismen utan uppstod samtidigt med den, faktiskt före många av de borgerliga revolutionerna i Europa självt. Tupac Amaru ledde Inkaupproret mot conquistadorerna år 1570. Hans direkta ättling, även han kallad Tupac Amaru, mobiliserade, förutom sin fru och medbefälhavare Micaela Bastidas, ett uppror med över 40 000 av ursprungsbefolkningar och mestizofolk som svepte över Peru och Bolivia år 1780.
Toussaint l’Ouverture ledde världens första framgångsrika slavuppror i Haiti år 1804. Miguel Hidalgo y Costilla initierade kampen för Mexikos självständighet år 1810. Simon Bolivar, hyllad som «Liberador» över hela kontinenten, besegrade den spanska kronan och etablerade 1820 Gran Colombia – som omfattade moderna Colombia, Venezuela, Ecuador och Panama – och följde hans val till dess president med fantastiska militära segrar som kulminerade i det avgörande slaget vid Ayacucho år 1824, lett av hans närmaste general Antonio José de Sucre, som permanent bröt den spanska kolonialmakten i Sydamerika knappa fyrtio år efter den franska revolutionen. Andra ledare, alltför många för att nämnas, har under århundradena fått sällskap av sådana välkända namn som Emiliano Zapata, César Sandino, Che Guevara och Fidel Castro. Latinamerika har faktiskt äran att ha frambringat generationer av frihetskämpar som är mer berömda än någon av de despoter de kämpade mot.
Denne artikkelen ble publisert på bloggen til Alan Freeman.
Den er oversatt til svensk for steigan.no av Bertil Carlman.
Del to kommer i morgen.
Alan Freeman er forsker og aktivist. Meddirektør for nettstedene til International Manifesto Group, Geopolitical Economy Research Group og New Cold War.
