oss 150 kroner!
I en kommentarartikkel i Aftonbladet kommenterer Kajsa Ekis Ekman boka ”Who paid the pipers of western marxism” av Gabriel Rockhill, som vi har omtalt i en annen artikkel.
Ekis skriver:
Alla inom svensk vänster bör ta en ordentlig titt på sina värderingar och granska var de kommer ifrån
Det kanske mest chockerande avslöjande Rockhill kommer med är det om Frankfurtskolan, ursprunget till den i dag så mytomspunna ”kulturmarxismen”. Det som producerat sådana tänkare som Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer; ja hela den ”nya vänstern” kan sägas härstamma härifrån. Vilken europeisk vänsterperson har inte hämtat näring ur Frankfurtskolans mylla? Själv läste jag Reich och Marcuse i 15-årsåldern – i dag kanske jag ska vara glad över att jag inte begrep så mycket. Frankfurtskolan var nämligen fullständigt infiltrerad och sponsrad av den amerikanska staten. Adorno utförde forskningsstudier för USA:s militär, Horkheimer såg själv till att rensa ut ord som kommunism och revolution från Frankfurtskolans publikationer, och Marcuse var mest insyltad av dem alla. Han arbetade sju år för CIA:s föregångare OSS och hans bok Sovjetmarxismen – en kritisk analys finansierades av Rockefeller och utkasten skickades till US Air Force för godkännande.
Det är omöjligt att komma förbi den här boken. Alla inom svensk vänster bör ta en ordentlig titt på sina värderingar och granska var de kommer ifrån. För just den postmodernism som marginaliserat den västeuropeiska vänstern (enda gången ett vänsterparti vunnit val var i Grekland under en djup ekonomisk kris och då var ekonomi den enda frågan) och gjort den till driftkucku, är produkter av Frankfurtskolans antikommunism. Resultatet är att Europa har kanske världens mest värdelösa vänster. En vänster som sitter på höga hästar och fördömer motståndsrörelser men som inte ens lyckas få bort israeliska apelsiner från Ica, en vänster som odlar melankoli i stället för handlingskraft, som prioriterar kultur över ekonomi och som är livrädd för att vinna. Om det här i själva verket är en vänster som fått betalt för att förlora, förklarar det mycket.
Verket är den första i en trilogi, där den sista boken kommer att handla om dagens tänkare. Rockhill flaggar redan nu för att han kommer att ta itu med Judith Butler, Slavoj Žižek och Wendy Brown. Jag kan inte bärga mig!
Vi skjønte at noe var hakkende gærnt
Jeg vil ikke påstå at vi skjønte alt dette da vi startet den nye ml-bevegelsen i 1967, men det kan dokumenteres at vi reagerte på den «vestlige marxismen» med alle piggene ut. Vi gikk rett i strupen på den. Vi sa at Marcuse & co hadde røsket sjelen ut av marxismen, fjernet klassekampen og servert en systemvennlig teori som vi opplevde som svært skadelig. Vi var sikkert firkantete og ikke alltid presise, men refleksene og instinktene var det ikke noe gærnt med.
Særlig representantene for «det nye venstre», «den kritiske marxismen» osv. har siden hatet oss for det av et godt hjerte. Rimelig nok. Vi satte jo fingeren på det grunnleggende problemet ved hele tankesystemet deres.
Pengene bak «queer theory»
Vi kan tilføye til Gabriel Rockhills avsløringer at også den såkalte «queer theory», den som er grunnlaget for hele Pride-galskapen også er finansiert av USAs storkapital.
Ford Foundation
- Har i flere tiår gitt betydelig støtte til LGBTQ+-saker, inkludert trans-organisasjoner, queer-studier og relaterte forskningsprogrammer. De har blant annet doblet investeringer i trans-miljøer og støtter aktivt felt som gender studies og seksualitetsforskning.
Historisk spilte Ford en stor rolle i Cultural Cold War, der de kanaliserte midler (delvis i samarbeid med eller som «long leash» for CIA) til intellektuelle prosjekter, tidsskrifter og kulturinstitusjoner. Dette er godt dokumentert i bøker som Frances Stonor Saunders’ The Cultural Cold War.
Mellon Foundation (Andrew W. Mellon)
Mellon Foundation har finansiert en rekke prosjekter innen women’s & gender studies, intersectional studies, queer/feminist resistance og relaterte felt ved universiteter over hele USA. De støtter direkte programmer som bygger ut queer-teori og kritisk teori innen humaniora.
Mellon-familien og deres bank har røtter i framveksten av monopolkapitalismen i USA. De finansierte flere av USAs viktigste industriselskaper: Alcoa (aluminium), Gulf Oil, Westinghouse Electric, U.S. Steel, Heinz og General Motors (indirekte finansiering og innflytelse)
På mange måter var Mellon-familien for Pittsburgh det Morgan-familien var for New York.
Arcus Foundation (Jon Stryker)
Arcus er en av de største og mest konsistente finansieringskildene til LGBTQ+-arbeid globalt, inkludert queer-relatert forskning, undervisning og aktivisme. Jon Stryker (arving til Stryker Corporation-formuen) grunnla stiftelsen i 2000 og har donert over 500 millioner dollar totalt.
Open Society Foundations (George Soros)
OSF har gitt titalls millioner dollar til LGBTQ+/trans-organisasjoner og relaterte rettighetsarbeid over mange år. De har et dedikert LGBTQI+-program som støtter advocacy, legal gender recognition og bekjempelse av diskriminering.
De har finansiert trans-ledede grupper, Transgender Europe, Global Action for Trans Equality og lignende. Også støtte til gender studies og women’s studies-programmer historisk (spesielt i Øst-Europa og via Central European University).
Og det falske venstre biter på
Det falske venstre har naturligvis slukt hele LGBTQ+pakka med hud og hår. Det gikk på et blunk, uten refleksjon eller kritisk analyse. Den som er vant til å følge tonene til fløytespilleren skjønner godt at han også skal følge nye tillegg i repertoaret med like stor iver og taktfasthet. De har også veltrimmede reflekser.
